Annons

Lisa Irenius:Att våndas över plastpåsar är vår moraliska plikt

Elbilarna och plastpåsarna kan ses som symboler för hur intrikata klimatfrågor kan vara. Vår moraliska kris handlar också om att vi i vissa fall har så svårt att avgöra vad som är rätt och riktigt.

Under strecket
Publicerad

”Hur ser det ”vi” ut, som bäst kan bemöta de prövningar som mänskligheten står inför?”, frågar SvD:s Lisa Irenius.

Foto: TTBild 1 av 1

”Hur ser det ”vi” ut, som bäst kan bemöta de prövningar som mänskligheten står inför?”, frågar SvD:s Lisa Irenius.

Foto: TTBild 1 av 1
”Hur ser det ”vi” ut, som bäst kan bemöta de prövningar som mänskligheten står inför?”, frågar SvD:s Lisa Irenius.
”Hur ser det ”vi” ut, som bäst kan bemöta de prövningar som mänskligheten står inför?”, frågar SvD:s Lisa Irenius. Foto: TT

Plastpåsarna och elbilarna lämnar mig ingen ro. ”Vill du köpa en plastpåse?” Jag har börjat avsky den frågan – för jag vet inte. Helst inte så klart, plastpåsar är ju miljöfarliga, det vet alla. Men alternativen…? En tygkasse i ekologisk bomull behöver användas 20 000 gånger för att matcha miljöpåverkan från en tunn plastpåse. Eller 149 gånger. En kasse i vanlig bomull behöver användas 7 100 gånger. Eller 54. Det beror på hur man räknar. Men en hel del tyder på att tunna plastpåsar som återanvänds som soppåsar har minst miljöpåverkan. Och samtidigt: bilderna som etsat sig fast, av den döda grindvalen i Thailand, med över 80 plastpåsar i magen. EU:s nya regler för att minska mängden plastpåsar har resulterat i att sju av tio européer har dragit ner på användningen. Det kan inte vara dåligt.

Annons
Annons

Elbilarna kan inte heller vara dåliga. Men de kan också vara det. Laddningsstolparna ploppar upp ur alltfler trottoarer: löftesrika framtidspelare – eller monument över livslögnen att konsumtion kan botas med konsumtion? Att försöka reda ut vilket är som att skapa ett skärande körverk av disharmoniska toner i huvudet.

Politiker: Elbil är bra, du får premie och slipper skatt!

Forskare: Att tillverka ett stort elbilsbatteri är lika miljöfarligt som att köra bensinbil i åtta år!

Elon Musk: Nähä, det är det inte alls, förresten drivs min fabrik av förnybar el!

Forskare: Vi har aldrig nämnt enskilda bilmärken och vi har aldrig sagt om elbilar är bra eller dåliga!

Debattörer: Elbilar är visst dåliga. Jättedåliga. Elbil = kolbil!

Forskare: Nähä, EU:s system gör att mer elanvändning inte kan leda till ökade utsläpp!

Tre av fyra chefer i bilindustrin: Det är bränslecellsbilar som är framtiden!

Klimatförändringarna är inte en miljöfråga, påpekade författaren och KTH-professorn Staffan Laestadius i en artikel i SvD Kultur i veckan: de har skapats av människor och rör hela den mänskliga kulturen. ”Här och nu utvecklas en moralisk-etisk kris som blir allt djupare.”

Alltfler börjar inse: du kan flyga för nöjes skull, men det är ren och skär egoism

Han har rätt. Och moral handlar om förståelsen av vad som är rätt och fel. Sakta börjar många förstå och mycket vet vi med stor säkerhet. Till exempel måste flygandet, köttätandet och konsumtionen minska för att hindra den uppvärmning som kan få katastrofala konsekvenser för hela mänskligheten. Sakta justeras de etiska normerna. Alltfler börjar inse: du kan flyga för nöjes skull, men det är ren och skär egoism – förvänta dig inte att också belönas med hög status, uppmuntrande tillrop eller gilla-markeringar. Snart är det kanske bara Carl Bildt och några till som oförtrutet fortsätter att twittra flygplansbilder: taking off for Berlin/ Brussels/ Vienna/ Split/ New York och så vidare.

Annons
Annons

Klimatfrågans dilemma är att den dels ligger utanför andra politiska konfliktrymder, dels spänner över nationella gränser.

I klimatkrisen måste vi vägledas av Kants kategoriska imperativ: ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.” Men vår moraliska kris – och existentiella ångest – handlar nog också om att vi i vissa fall är oförmögna att rationellt avgöra vad som är rätt och riktigt; vad som skulle kunna upphöjas till en allmän lag. Det gäller alla svåra avvägningar och kompromisser – plastpåsarna och elbilarna kan ses som symboler för hur intrikat allting är. Och det gäller de mest obekväma frågorna, som den om befolkningstillväxt. Vi ger upp att bruka vårt förstånd, och blir kvar i vår självförvållade omyndighet.

Efter FN:s klimatrapport som presenterades i måndags är det många som har upprepat att vi inte kan vänta längre, vi måste agera. Det måste vi naturligtvis, varje människa har en plikt att agera så moraliskt riktigt som möjligt utifrån de medel som står henne till buds.

Men vi måste också prata om vi:et. Hur ser det ”vi” ut, som bäst kan bemöta de prövningar som mänskligheten står inför?

För även om ”varenda människa räknas” – för att citera en debattartikel i SvD i veckan – är det också nödvändigt med åtgärder på kollektiv nivå. Klimatfrågans dilemma är att den dels ligger utanför andra politiska konfliktrymder, dels spänner över nationella gränser.

När Brasilien nu kan få en president som vill ge klartecken för att skövla Amazonas regnskog – ”jordens lungor” som den ibland kallas – är det sannerligen en allmänningens tragedi, ett typexempel på hur enskilda intressen krockar med det gemensamma bästa. I dag anser många att det är legitimt att världssamfundet ingriper när en stat allvarligt kränker mänskliga rättigheter. Frågan är om man i framtiden kan tänka sig överstatliga ingripanden när ett land gör våld på vårt gemensamma klimat. Har vår jord några rättigheter ­– och finns det i så fall någon som är beredd att försvara dem?

Efter reklamen visas:
Rika klimatbovar tvingar fattiga på flykt
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons