Annons
Gäst

Att värna en tidnings själ

Foto: Marcus Johansson/icepic.se

Stiftelsen Svenska Dagbladets ordförande Odd Eiken berättar historien om det långsiktiga arbetet för att möjliggöra tidningens uppgift och överlevnad.

Under strecket
Publicerad

Tidningen skall vara ett ”intelligensblad” hette det i programförklaringen vid starten för ”Nya Svenska Dagbladet” år 1897. Det var dåtidens uttryck för vad vi idag snarare hade beskrivit med ord som intellektuellt förhållningssätt och tro på kunskap och bildning. Och mycket riktigt blev den ambitiösa kulturbevakningen, med flertalet att tidens stora i sin skribentkrets, tidningens adelsmärke.

”Försvar och reformer” var tidningens motto. I sin försvarsvänlighet stod tidningen Allmänna Valmansförbundet och dess efterträdare Högerpartiet nära. Men samtidigt drevs kravet på samhällsreformer – framförallt drev Verner von Heidenstam kravet på allmän och lika rösträtt i tidningen långt innan detta blev en allmänt omfattad ståndpunkt bland konservativa. Med tiden, under 1900-talets första decennier, kom engagemanget för försvaret, liberala reformer och den borgerliga kulturen att kompletteras med ett starkt intresse för den moderna ekonomiska teorin.

Den världsledande nationalekonomen Gustav Cassel var en flitig medarbetare i tidningen och hans flitiga skriverier om betydelsen av näringsfrihet, marknadsekonomi, privat ägande, konkurrens och frihandel satte avtryck. Den en gång så tullvänliga tidningen gjorde den liberala nationalekonomin till en av sina käpphästar.

Annons
Annons

”Ett frisinnat, sansat och svenskt organ för de borgerliga klasserna.” Så beskrev de första chefredaktörerna Axel Jäderin och Oscar Norén Svenska Dagbladets idé. Detta, tillsammans med ett klart ställningstagande för marknadsekonomi, konkurrens och frihandel – och därmed för ”näringslivshögern” mot ”bondehögern” med dess ståndpunkt att den nationella självförsörjningen alltid skall skyddas om så med höga tullar, blev Svenska Dagbladets själ och signum under 1900-talets första decennier och är det fortfarande, den dag i dag.

Under mellankrigsåren var mediemarknaden ett riktigt Klondike. Tidningshus hade blivit eftertraktade förvärvsobjekt för oligarker och rörelser med politiska ambitioner. Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen startade egna partilojala tidningar. Torsten Krueger hade förvärvat StockholmsTidningen, Stockholms Dagblad och självaste Lars Johan Hiertas Aftonbladet. Alla dessa hade slagit in på en tyskvänlig linje, liksom den konservativa Nya Dagligt Allehanda.

Under 1930-talet blev familjen Trygger, med den förre statsministern, utrikesministern och högerpolitikern Ernst Trygger och hans son, industrimannen Carl, tidningens huvudägare. Carl blev också tidningens vd och chefredaktör. För att säkra huvudägarskapet fick Tryggers utkämpa en trasslig rättsprocess med Torsten Kreuger, som också gjorde anspråk på ägandet i arvsskiftet från hans bror Ivar. Hade Tryggers förlorat processen, så skulle även SvD infogats i Torsten Kreugers mediekoncern, med de förändringar det innebar, bland annat i politiska ställningstaganden. Den erfarenheten, i kombination med den allt mörkare politiska utvecklingen i Europa fick Tryggers att känna oro för hur tidningens linje och självständighet skulle säkras.

Annons
Annons

Socialistiska, fascistiska och nazistiska rörelser vann terräng. De slogs mot varandra på Europas gator, men hade föraktet mot folkstyret, marknadsekonomin och det ”frisinnade och sansade” gemensamt. Hur skulle Svenska Dagbladets mission tryggas i en sådan miljö? Idén var att skydda tidningen genom att överlämna ägandet till en ointaglig stiftelse. Efter sex år som chefredaktör gjorde Carl Trygger slag i saken, och när det mest skräckinjagande av alla scenarios hade blivit verklighet – en allians mellan kommunistiska Sovjetunionen och nazistiska Tyskland som sinsemellan skulle dela upp Europa – sammankallades ett konsortium av politiskt och samhällsengagerade näringslivspersoner. De bildade Stiftelsen Svenska Dagbladet.

År 1940 tog stiftelsen över ägandet av tidningen med uppdraget att värna om Svenska Dagbladet som ”oberoende av enskilda ekonomiska intressen, att förhindra växlingar i äganderätten och att bevara dess självständiga karaktär”. Modellen med stiftelseägande var hämtad från engelska The Times, men var unik i Sverige och kom att stå modell för andra andra stiftelsebildningar i syfte att skydda en fritänkande och självständig press mot ekonomiska och politiska intressen. Det var ”Public Service” långt innan ordet var uppfunnet och kanske något att minnas i vår tid när statstelevisionen allt oftare beskriver sig själv som den enda sanna uttolkaren av begreppet ”Public Service” – media i allmänhetens tjänst.

Ledande i bildandet av Svenska Dagbladets stiftelse, förutom Carl Trygger, var tidningens ordförande, Harald Nordenson. Precis som Trygger var Nordenson industrialist och högerman. Kemist från början, barnbarnsbarn till Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet och Liljeholmens Stearinfabrik, vars vd han var i 20 år, parallellt med uppdrag som riksdagsman för Högerpartiet, ordförande i SvD, Stockholms Handelskammare och flera andra företag och institutioner.

Annons
Annons

Bland stiftarna fanns också ett antal andra av tidens ledande industrimän, som delade Tryggers och Nordensons engagemang. Ivar Andersson tillsattes som tidningens chefredaktör och kom att forma den hållning som i stort varit Svenska Dagbladets sedan dess: Starkt antisocialistisk och antinazistisk och engagemang för västmakternas seger i kriget. Partipolitiskt nära Högerpartiet, men med en självständig och oberoende linje präglad av försvarsvänlighet, tilltro till marknadsekonomin och dess grundläggande värden om fri konkurrens, privat ägande och frihandel. Stort intresse för kultur och en attityd präglad av intellektuell nyfikenhet och det sansade åsiktsutbytet.

Tidningen skall icke svikta i vakthållningen mot våldsläror, vilket väderstreck de än må komma ifrån.

1944, när kriget led mot sitt slut och nazismen var i sina dödsryckningar väcktes en ny oro i stiftelsen. Krigstidens regleringsekonomi och Sovjetsystemets nyvunna goodwill väckte ett intresse långt in socialdemokratin för att slå slag i saken, permanenta krigets regleringar och införa ett statsplanerat ekonomiskt system. Detta var idéerna som småningom ledde till den så kallade planhushållningsstriden åren efter krigsslutet. Inför detta hot slöt nya näringslivspersoner upp med kapital och engagemang bakom Svenska Dagbladet och stiftelsen fick 1944 de stadgar vi har än i dag.

Stiftelsens uppdrag, säger stadgarna, är att värna om tidningens fortbestånd och att den i politiskt hänseende vidhåller sin ”nuvarande kurs och grundåskådning”. Man undvek partibeteckningar och andra termer, därför att historien visade att ordens innebörd och partiers ståndpunkter kan förändras över tiden, och tanken var just att värna om den linje som Ivar Andersson och de före och kring honom hade format. (Tidningen skall) ”icke svikta i vakthållningen mot våldsläror, vilket väderstreck de än må komma ifrån. Frihetskravet tillämpat inom det ekonomiska livets område har i sin tur kommit tidningen att resa motstånd mot ideologier, enligt vilka staten skall allt förvalta och styra”. Så beskrev Ivar Anderssons efterföljare, Allan Hernelius, den linje stiftelsen hade att värna.

Annons
Annons

För att säkra tidningens breda samhällsförankring säger stadgarna också att stiftelsen skall bestå av ”framträdande representanter för enskilt näringsliv, kulturella institutioner samt ämbets- och tjänstemannavärlden och försvarsväsendet”. Och har under åren varit en imponerande samling av namnkunniga näringslivspersoner, kulturpersonligheter, politiker, biskopar och militärer som suttit i stiftelsen.

I finansiellt tuffa lägen visar sig också svagheterna med stiftelseägandet, den äger ju sig själv och har därmed svårt att in nytt kapital och nya ägare.

Under decennierna efter kriget blev tidningsbranschen allt mer finansiellt utmanande. StockholmsTidningen, Handels- och Sjöfartstidningen i Göteborg, Arbetet i Malmö… en efter en fick tidningarna som inte var dominerande i sitt spridningsområde kasta in handduken. Svenska Dagbladet hängde dock kvar, mycket tack vare flera räddningsinsatser från näringslivet.

Men i finansiellt tuffa lägen visar sig också svagheterna med stiftelseägandet, den äger ju sig själv och har därmed svårt att in nytt kapital och nya ägare. Så i början på 1970-talet frigjordes kapital genom att tidningshuset i Marieberg såldes till Arbetsgivarföreningen, SAF, och 1973 lades tidningens utgivningsbevis, produktion och dagliga drift i ett handelsbolag, för att på så sätt kunna ta in kapital och nya delägare jämte stiftelsen.

Nu kom SAF och Wallenbergssfären, framförallt genom Investor, Stora och Gambro, att bli betydelsefulla finansiärer av tidningen. Stiftelsens roll, även om den fortfarande var den formella ägaren av Svenska Dagbladet, blev framförallt att värna om tidningens själ och grundläggande värden i en ekonomiskt pressad tid när allt färre saker förblev heliga.

Annons
Annons

Strukturförslagen duggade tätt. En sammanslagning med DN var en tanke som låg nära till hands, men som stupade på konkurrensregler – om inte annat. Och en av de sista uppslagen innan tidningen fick sin nuvarande huvudägare kom från dåvarande chefredaktören Mats Svegfors, som föreslog att tidningen skulle ges ut med två editioner där den andra skulle få en alternativ – socialdemokratisk – ledarsida.

Att stiftelsen reagerade med bestörtning torde inte överraska. 1998 blev det så klart att Schibsted tog över som huvudägare, vilket småningom ledde till att Schibsted kom att äga hela tidningen, så när som på ett symboliskt kvarvarande ägande av Stiftelsen Svenska Dagbladet, Högerns förlagsstiftelse och Ander/NWT-koncernen.

Med stiftelsen skrevs ett särskilt konsortialavtal som garanterade representation i SvD:s styrelse och ett särskilt inflytande vid tillsättning av chef för ledarsidan. Tinius Nagell-Erichsen, Schibsted, lär ha sagt att emedan han köpte Aftonbladet med hjärnan så var det i SvD:s fall hjärtat som styrde. Jag tror mig veta från min egen norska familj, där flera väl kände Tinius, att bakom detta låg inte minst tidningens klara och konsekventa hållning före och under kriget.

Flera medlemmar i min familj som i likhet med många andra norska familjer satt i landsflykt i Sverige läste SvD. De kvar i Norge läste insmugglade exemplar. Det skapade starka band till de svenska tidningar som tog tydligt ställning för västmakterna och den västliga demokratin även före krigsutbrottet.

Schibsted blev en bra ägare av SvD. Blott det faktum att tidningen fortfarande lever är värt en eloge, och att den idag är lönsam, vital och dessutom ligger i täten bland traditionella tidningar i den digitala omvandlingen, har en kompetent ägare stor del i. Jag vill mena att även stiftelsen i detta varit en positiv kraft, dels genom att den aldrig sökt hindra eller motarbeta företagsekonomiskt och strategiskt viktiga beslut. Men kanske framförallt genom att stiftelsen varit outtröttlig i att värna om tidningens själ, som utgör tidningens egentliga värde – även i ekonomisk mening.

Annons
Annons

Även detta har understundom erbjudit utmaningar, från på ena kanten andra redaktioner och enskilda journalister på tidningen som sett ledarsidan och tidningens hållning som priset för ägarnas förlusttäckning i bästa fall eller en ren belastning i värsta, till på andra kanten politiker som haft svårt att förlika sig med att tidningen är bunden till sina värderingar men inte till något parti – inte ens Högerpartiet och Moderaterna.

Tack och lov är det betydligt mindre av den varan idag än det var för några decennier sedan. Numera är nyheter om vad som hänt gratis och alltid tillgängligt. Det är analysen, gemenskapen du känner dig hemma i och hållningen inför allt som händer som är det särskiljande.

Läsarna har en samhörighet och identifikation med varumärket som få andra produkters kunder har.

Och Svenska Dagbladet är inte bara en papperstidning. Det är en nyhetstjänst på skilda plattformar, format och puls och det är en förmedlare av varor och tjänster, från aktieanalyser och grafiska blad till resor och konferenser. Kittet i allt detta är varumärket ”Svenska Dagbladet” och vad det står för.

En tidning skiljer sig från de flesta andra kommersiella produkter. Läsarna har en samhörighet och identifikation med varumärket som få andra produkters kunder har. Och skälet till detta är i stor utsträckning att många tidningar i likhet med vår startats och överlevt för en mission där den kommersiella framgången blir ett medel snarare än ett huvudmål. Det är detta som är en tidnings ”själ” och som är något större än den kompott av positiva men menlösa ord som brukar kokas ihop under rubrikerna mission och vision, när varumärken skall laddas.

Annons
Annons

Själen bärs upp av alla redaktioner och medarbetare. Den präglar tidningens tilltal och attityd, vare sig det handlar om långa kulturartiklar i tryck eller snabba digitala nyheter. Men den formuleras ytterst av tidningens ledarsida, och Svenska Dagbladets fall handlar det om den raka linje av ståndpunkter och värderingar som sammanfattas i 1940-talets stadgar som Svenska Dagbladets ”nuvarande kurs och grundhållning”.

Det är långt ifrån alla tidningars programförklaringar som tål att läsas 50, 80 eller 100 år efteråt, utan harklande ursäkter och hänvisningar till tidens tand och förändrade omständigheter.

Den ambition som en gång skapade stiftelsen; att värna det intelligenta samtalet och den självständiga kvalitetsjournalistiken, fri från ekonomiska och politiska beroenden, men trogen sina grundläggande värderingar har samma relevans idag. Och de värderingar stiftelsen skapades för att slå vakt om: ”vakthållandet mot våldsläror vilket väderstreck de än kommer ifrån”, fri handel och fri ekonomi, ett bra klimat för näringslivet och ett starkt försvar av Sverige.

Det är värden som idag – när det intelligenta, sansade samtalet och frihetliga värden ånyo utmanas och idéer med rötter i våldsläror vinner terräng även i vår del av världen – är minst lika viktiga och utsatta som de var då stiftelsen en gång bildades.

Det är långt ifrån alla tidningars programförklaringar som tål att läsas 50, 80 eller 100 år efteråt, utan harklande ursäkter och hänvisningar till tidens tand och förändrade omständigheter. Svenska Dagbladets gör det. De värden Stiftelsen Svenska Dagbladet sattes att värna vid världskrigets utbrott var sanna, kloka och angelägna då. De är sanna, kloka och angelägna nu.

ODD EIKEN, ordförande i Stiftelsen Svenska Dagbladet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons