Annons

Tove Lifvendahl:Att vilja mest betyder inte att kunna bäst

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Vi kan inte mäta politikerna efter vem som säger sig vilja mest. Det enda vi kan göra är att syna kvaliteten i deras förslag.

Under strecket
Publicerad

Man vill verkligen att det ska vara möjligt. När Nyamko Sabuni talade på Liberalernas landsmöte i lördags lanserade hon idén om ett så kallat förortslyft med målet att Sverige inte ska ha några utsatta områden 2030. Det är precis tio år kvar till dess att vi börjar köpa almanackorna som är tryckta med det årtalet.

Det vore fantastiskt om det blev så. Det är som när Stefan Löfven 2013 lovade att om S skulle ta makten 2014 skulle den svenska arbetslösheten bli lägst i EU år 2020, på bara sex år. Givet att det inte handlar om siffertrix utan att fler ska försörja sig av eget, av staten osubventionerat jobb, vore det toppen.

Precis som Löfven kallade Sabuni sitt mål ambitiöst. Men politiska mål utan ambition borde inte vara möjliga att formulera. Tillståndet i landet är otillfredsställande, på en hel del håll akut. Och precis som Liberalerna påpekar kräver det omfattande arbete på alla fem områden som pekas ut: lag och ordning, utbildning, tryggare områden, egen försörjning och demokratiska värderingar.

Problemet är att politikerna har så många intressen att tillgodose, och det som för det mesta ligger närmast för ögonen är väljarstödet. Det är den givna logiken som följer med den parlamentariska demokrati vi omfamnar, men det får också den mindre ädla effekten att mycket tankemöda läggs på annat än resolut reformarbete.

Annons
Annons

I stället vägs ofta politiska förslag i partiers interna taktiska vågskålar som är märkta ”får oss att framstå som att vi tar initiativet/ledartröjan”, ”visar att vi ser problemen i folks vardag/tar människors oro på allvar”, ”skapar en önskad konfliktlinje mot Januariöverenskommelsens partier/SD/Ebba Busch Thor”, ”hjälper oss att stärka tankefiguren om ett konservativt block”, ”stärker partiledningen internt” och så vidare. Det gäller förstås också reaktionen på politiska konkurrenters förslag: ”hur kommer vår reaktion att påverka folks omdöme om både vårt eget parti och parti X?”, ”hur kan vi kritisera det så att vi framstår som smartare/de som ogenomtänkta (trots att vi själva tycker ungefär likadant)?” Och så vidare. Det ska fan vara vuxen i det rummet.

Det finns ingen seriös politiker i hög position som inte förstår allvaret. De vet mycket väl att utmaningen för att få Sverige på rätt kurs när det gäller kriminalitet som föds ur utanförskap och segregation kommer att ta längre tid än ett decennium att åtgärda – både när det gäller att stävja förövarnas inflytande och att förebygga förfall i fler generationer genom att bygga samhället bättre.

Men de vet också att det finns en tunn linje att balansera på mellan vad som är möjligt att säga och vad som behöver göras, och självbevarelsedriften gör att det förra får företräde före det senare. Just nu uppfattas förslag av karaktären ”avskaffa EBO” vara sådana som ”visar att vi kan tänka om/vi tar ansvar”, vara politiskt gångbara och tämligen ofarliga att lägga fram, även om det är osäkert vilka effekterna skulle bli. Däremot anses det vara ett betydligt större politiskt risktagande att föreslå mer genomgripande reformeringar av arbetsmarknaden, vilket leder till att de sköna målen (vars tänkta verklighet alla önskar) riskerar möta samma öde som Löfvens löfte.

Vi kan inte mäta politikerna efter vem som säger sig vilja mest. Det enda vi kan göra är att syna kvaliteten i deras förslag: analysförmågan, hållbarheten, och de förutsebara konsekvenserna. Allt annat är tämligen ointressant.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons