Annons
Recension

VarghyndanAtt vinna frihet i dödens närhet

Några dagars förhör väntar den kvinnliga fången innan hon ska avrättas. Leena Landers glödande roman om det förråande finska inbördeskriget är så rik att man ofta vill hålla kvar enskilda människoöden, skriver Heidi von Born.

Under strecket
Publicerad

Varghyndan

Författare
Lander, Leena
Genre
Övrig

Förlag: Albert Bonniers FörlagOrginal titlel: (Käsky)Övrigt: Prosa | Övers: Camilla Frostell |

I början av 90-talet introducerades Leena Lander för svensk publik med ”De mörka fjärilarnas hem”, en stark berättelse om några ungdomar utsatta för vuxet godtycke och experimentlust. Romanen nominerades till Nordiska rådets pris. Sedan dess har Lander räknats som en av de främsta finskspråkiga författarna, originell, fantasifull, spännande. Hennes romaner är också lätta att exportera, eftersom de ofta har en svårförklarlig naturlig internationell framtoning, trots sin rätt djupa förankring i den finska myllan.
Varghyndan öppnar svepande med en flykt som kommit av sig. Jägarlöjtnant Aaro Harjula anländer till ett fångläger med en kvinnlig fånge. Året är 1918, tiden för inbördeskriget. Harjula har anmälts som saknad, hans fånge är en av de röda, hon har rymt från en avrättning. Fälträttsdomare Emil Hallenberg räknar med att att låta avrätta henne. Först väntar några dagars förhör.

Det finns detaljer runt flykten som mystifierar. Harjula är en underlig figur. Han har tillbringat några dagar på en ö med sin namnlösa fånge. Båda är utsvultna men kvinnan går inte att muta med mat och dryck. Hon vill dra ut på sitt levande förstås och berättar så lite som möjligt. Harjula pratar desto mer: han har varit gårdfarihandlare, han har sålt prenumerationer på en jakt- och fisketidning, den tyska utbildningen sökte han enbart för att få arbete. Men fälträttsdomaren anar en konspiration.

Annons
Annons

Skuggor ur det förflutna hopar sig. En gång var lägret anstalt för sinnessjuka. Den förre överläkaren Carpelan har hängt sig. Hans vinkällare finns kvar som inspiration vid förhören, Hallenberg tror att han ska knäcka fången till sist och få ur henne namnen på några röda mördare .

Leena Landers berättelse förvandlas stundtals till ett kammarspel med tre agerande: domaren, den kvinnliga fången och den undanglidande Harjula, som har sina planer och som slits mellan dem och de inlärda motdragen.
Tiden är skoningslös, kriget förråar, det finns ingen framtid, det förflutna måste begravas. Var och en svarar för sin skuld. Om man önskar sig döden, synligt och tydligt för alla, får man leva lite längre. Och man kan uppge ett namn, vilket som helst, och lura fienden på några sekunder till.

Det är en rik, bullrande och glidande roman Lander ger oss, så rik att man ofta vill hålla kvar enskilda människoöden. Fången, som kallar sig Miina Malin, är upplärd fotograf. Hon har på nära håll fått uppleva hur lätt det är att sälja sin heder för barnpornografi. Hennes överklasshat slipas vitglödgat.
Det gäller inte enbart att dö ärofullt, nu gäller det att förgöra. Hon kan, som fånglägrets Konsta, en resterande galning, vandra omkring och fotografera sin omgivning, han utan film i kameran, hon utan kamera, för att lära sig vem man ska hata.

Skickligt och rytmiskt fångar Lander pendelrörelsen mellan lägrets baracker i dödens närhet och civilbefolkningens utplundrade byar. Man snubblar på fakta och snabba scenväxlingar, men allt är tydligt, de knappa replikerna fungerar som vägvisare.

Annons
Annons

I berättelsen om fången Miina Malin och jägaren Harjula finns en del överromantiska drag, räddningar som ur ”Tusen och en natt”, döden som knarrar fram i smältsnön, några farväl till livet som blir väl utdragna.

Men mycket fungerar genom den ofta högtidliga dialogen, en blandning av allvar och hetta, som tidsnärheten till döden framkallar.

Camilla Frostell har, sin vana trogen, gjort en vacker, klingande översättning. Om man hör till dem som är noga med tidens tonfall kan man invända mot ett och annat. I en berättelse, där den kvinnliga fången så högtidligt talar om ”en dåres rådighet” känns det egendomligt att möta uppmaningen ”håll snattran!” något hundratal sidor senare. Det var knappast ett uttryck i finländska kretsar 1918, inte heller ”strunt samma”, men egentligen behöver inte tonträffen vara hundraprocentig, för grundtonen är smidigt fångad. Det är huvudsaken.

I denna dova, glödande berättelse, som skördar många liv och som berättar om människans förmåga att vinna frihet också i dödens närvaro, finns vetskapen om att också förlusten av en älskad kan vara en vinst, om man använder sorgen rätt. Man behöver inte lära sig att glömma. Det man en gång ägt blir kvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons