Annons

Attacken blev skönlitterär i realtid

I de rent journalistiska rapporterna om attacken mot WTC saknades ofta ett psykologiskt och personligt perspektiv. Många författare, däremot, väver in dialog, action, lyriska bilder och medvetandeström i sina framställningar.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

En varm och solig marsdag år 1985 besökte jag World Trade Centers dubbeltorn. Jag tyckte illa om WTC som byggnad, dess monstruösa höjd och massiva, fantasilösa form. På ett nästan hotfullt sätt såg tornen ut att dominera hela södra Manhattans silhuett. Under färden upp till
observation deck i den raketsnabba hissen såg jag inga människor, och jag kom över huvud taget inte att tänka på att byggnaden var full med folk som arbetade i de otaliga kontoren i 110 våningar. Tornet verkade tomt, kliniskt ljudlöst. Av själva utsikten minns jag ingenting alls: jag kisade i det starka ljuset, det blåste friskt. Kände jag tornet gunga?

När jag hörde om terroristattackerna mot WTC, och såg det första tornet brinna och det andra planet explodera mot det andra tornet, vilket upprepade gånger och med en mekanisk exakthet visades på BBC:s satellitkanal, fick jag omedelbart dåligt samvete för att ha tyckt så illa om själva byggnaden och för att inte haft någonting emot om den av byggnadstekniska orsaker hade blivit riven och således eliminerad från Manhattans i övrigt så vackra skyline.

Annons
Annons

En ensam man, förgäves vinkande på hjälp i ett fönster, visades i tv-nyheterna, på avstånd, men ändå tillräckligt nära för att tittaren skulle inse hans hopplösa situation. Med obarmhärtig precision visades det gång på gång hur tornen rasade i ett svart moln av rök. Liksom alla andra, antar jag, som såg detta på tv, försökte jag föreställa mig stämningen inne i tornen.

För mig blev det en viktig erfarenhet att läsa hur författare (många av dem bosatta i New York) reagerade på terroristattackerna. Att några av dem råkade vara mina favoritförfattare gjorde erfarenheten ännu starkare. De flesta av artiklarna läste jag på engelska webbsidor.

Det är förvånande att så många författare på så nära håll kunnat bevittna WTC:s förstörelse, somliga rakt från fönstret i sin bostad. John Updike såg katastrofen från Brooklyn Heights och erkände i The New Yorker att han inte tyckte om det ”pre-postmoderna” WTC, medan Caryl Phillips skrev om Manhattans högt älskade skyline, numera för evigt förändrad.

Det är också förvånande hur snabbt, intelligent och analytiskt många har kunnat skriva om en så pass traumatisk händelse, ja, nästan i realtid, medan tornen fortfarande brann, Ian McEwan genast samma kväll, andra några dagar senare.

Kort efter terroristattackerna myntades uttrycket
Nine/eleven i amerikanska medier som en allmän benämning för det skedda. Det påminner mig om eufemismen ”den luftburna toxiska incidenten” som förekommer i Don DeLillos roman ”Vitt brus” från 1984.

Under ett par månader efter attacken blev den amerikanska Newsweek nästan oläslig, med rubriker som ”After the Evil”, ”Why they Hate America”, ”How to Save the Arab World”. De skönlitterära författarna, däremot, tillämpade ett psykologiskt, personligt perspektiv, som saknades i de rent journalistiska rapporterna. Många av författarna närmade sig händelsen med uppenbart fiktiva medel. Deras texter består förutom av analys av dialog, action, lyriska bilder, medvetandeström. De litterära hänvisningarna är otaliga, från grekisk tragedi till Walt Whitman och Tolstoj.

Annons
Annons

I var sin betraktelse berättar Peter Carey och Jay McInerney, som bor i stadens bättre kvarter, hur de talar i sina mobiltelefoner och rastlöst rusar ut och in. Den förre väntar desperat på sin hustru som befinner sig i WTC:s shoppingcentrum (hon räddas), den senare på sin flickvän som hamnat i trafikstopp medan hon arbetar på en halvmiljondollars reklamsnutt. På en gata ser de horden av räddade, askgrå människor framskrida mot de norra kvarteren. Denna skildring känns märkvärdigt bekant. I romanen ”Vitt brus” skildrade Don DeLillo flygpassagerare som överlevt en kraschlandning: ”De var grå och härjade, de var hopsjunkna av trötthet och chock [...]. Tjugo, trettio, fyrtio människor kom tigande ut med blicken riktad i golvet. Några haltade, några grät. Fler kom genom tunneln, vuxna med gnällande barn, darrande åldringar, en svart pastor med kragen på sned och ena skon borta.”

Med en författares nyfikenhet fäster de sig vid besynnerliga detaljer: pantertatueringen på bilden av ett offer, en rad kontorsstolar pudrade med aska, ett gym förvandlat till bårhus. Ett kaotiskt gathörn påminner om en gata i ”tredje världen”. De flyr den fysiska faran, askan och röken, men som författare vill de kanske komma så nära ”mörkrets hjärta” som möjligt.

McInerney träffar författarkollegan Bret Easton Ellis, och de konstaterar vilken tur det är att ingendera har en roman på kommande, ty vem orkar efter dessa händelser intressera sig för fiktion? Ellis, som fascineras av psykotiskt våld, har så vitt jag vet inte skrivit om terroristattackerna. På kvällen äter McInerney middag hos en granne och glömmer inte att nämna vilket årgångsvin de korkar. Är det ironi? Eller fullt allvar?

Annons
Annons

Det intressanta med Caryl Phillips korta rapport ”Ground Zero”, publicerad 14/9, finns också i det som han valt att utelämna: inte med ett ord nämner han att han såg det första planet krascha mot WTC medan han joggade i Battery Park. Om detta läser jag i hans vän Peter Careys artikel från den 23/9. I sin text rör sig Phillips i det begränsade rum som utgör hans hemkvarter på södra Manhattan. Är inte just detta författarens främsta uppgift, att utforska rummet som finns närmast omkring honom eller henne?

Andra har sett det som sin ambitiösa uppgift att analysera det världspolitiska läget, orsakerna till terrordådet, de dolda sammanhangen. Martin Amis återvänder till det för oss så bekanta objektet, flygplanet, och dess fullständiga förvandling när det närmade sig WTC och blev ondskans symbol. Han spekulerar om Usama bin Ladins ingenjörskunskaper och har tagit reda på att brinnande bränsle hastigt uppnår en hetta på 500 grader, vilket får stål att omedelbart förlora 90 procent av sin styrka. Han påpekar att få amerikaner vet att deras regering är ansvarig för utplånandet av 5 procent av Iraks befolkning. Samma mängd i USA skulle betyda 14 miljoner människor.

Jeanette Winterson strävar i sin sympatiska artikel ”Forgive But Don”t Forget” till ett slags terrorns balans och använder sig av kristna metaforer. Hon minns när hon en gång köpte en amerikansk tidskrift, eftersom omslagsbilden gjorde henne nyfiken: en grupp människor stod på en gata i New York, med förvridna ansikten spanade de upp mot skyskraporna. Vad såg de? Någonting fruktansvärt? Ja, Nasdaqindexets ras på börsen!

Annons
Annons

Författare ses ofta som ett slags orakler i tiden, men Salman Rushdie spådde fel när han i början av oktober antog att USA inte skulle bomba Afghanistan. Rushdies recept mot den islamiska fanatismen bestod av minikjolar, att kyssas på offentliga platser, baconsmörgåsar, evolutionsteorin, skönhet och kärlek... Detta kunde vara en typisk replik av professor Solanka, huvudperson i Rushdies senaste roman ”Ursinne”, som utkom på våren 2001 och är förlagd till New York. På ett ironiskt sätt kunde just ”Ursinne”, trots att den litterärt inte övertygar, vara den roman vars beklämda stämning varslar om en katastrof som terroristattackerna.

Don DeLillos långa essä i Harper's Magazine fångar den litterära stilen och rytmen som finns i hans prosa, ett patos, som både kan fascinera och irritera. Inledningen består av allmänfilosofiska kommentarer till terrorismens väsende, vi mot dem. ”Vi är rika, privilegierade och starka, men de är färdiga att dö.” Plötsligt förvandlas texten till en berättelse med DeLillos systerson Mark och dennes hustru Karen som huvudpersoner, inspärrade i en byggnad alldeles i närheten av WTC. Läsaren kan aldrig vara riktigt säker på om texten är delvis fiktiv, eller om DeLillo bara ordagrant återger sina släktingars upplevelser av absolut fasa.

Jag har svårt att acceptera DeLillos kategoriska uppfattning om Amerika som uppfinnare av framtiden, medan den flytande staten utan gränser, muslimernas, skulle representera enbart det förflutna. Han laborerar med provokativa metaforer, när han ställer framtidens minimalt små mikrochipskomponenter och väldiga, ilskna och hämndlystna människomassor diametralt mot varandra.

Annons
Annons

Mot slutet av artikeln minns DeLillo i lyriska ordalag den unga muslimkvinnan, som han en månad före attackerna såg på en gata i New York. Hon satt på en bönematta och bad, halvt gömd bakom försäljningsstånden. Hon var en självklar del av New Yorks etniska mångfald. En ensam muslimkvinna är det lätt att acceptera, men hur skulle DeLillo ha skildrat samma scen, ifall det hade suttit tio, tjugo muslimer på sina mattor, bedjande till Allah?

Ian McEwan föreställer sig i en annan artikel, ”Love and then Oblivion”, de sista samtalen och telefonmeddelandena, som människorna i tornen och passagerarna ombord på flygplanen förde och lämnade efter sig. Jag blir igen tvungen att slå upp en sida i Don Lillos svarta fars ”Vitt brus”. Passagerarna hör flygkaptenens absurda meddelande:

”Nu vet vi hurdant det är. Det är hemskare än vi nånsin föreställde oss. De förberedde oss inte på det här i dödssimulatorn i Denver. Vår rädsla är oblandad, så totalt renad från andra faktorer att den utgör en form av transcendental meditation. Om mindre än tre minuter kommer vi att ta mark, så att säga. Man kommer att hitta våra kroppar utspridda i dödens ohyggliga ställningar på ett rykande fält. Jag älskar dig, Lance.”

McEwan ställer också den viktiga frågan hur vår förmåga att känna medlidande fungerar, någonting som kanske förträngts i den pågående debatten om händelserna den 11/9. Han ställer de dödsdömda människornas sista kärleksförklaringar mot terroristernas hat.

När McEwan kommenterar bilden av en människa som hoppar ut genom ett fönster i WTC, ”en ensam figur med en besynnerligt utsträckt arm (var det ett paraply som förhoppningsvis skulle fungera som fallskärm?)”, kommer jag på ett kusligt sätt att tänka på hans roman ”Kärlekens raseri” från 1997, som skildrar en man som faller från en luftballong och krossas: ”[...] och fortfarande trodde jag att det fanns en chans att en abnorm naturlag, en våldsam termisk uppvind, något fenomen som inte var mer förvånande än det vi bevittnade, skulle gripa in och bära upp honom. Vi såg honom falla. Man kunde se accelerationen. Ingen förlåtelse, ingen särskild dispens för kött, eller mod, eller godhet. Bara hänsynslös gravitation. [...] Aldrig har jag sett något så fasansfullt som denne fallande man.”

Annons
Annons

Författaren John Irving ansåg i en intervju i Frankfurter Rundschau att terroristorganisationernas alla medlemmar helt resolut borde dödas. Susan Sontag anmärkte i sin skrivelse i The New Yorker: ”Vi får gång på gång höra att vårt land är starkt. För mig är detta inte enbart tröstande. Vem tvivlar på att Amerika är starkt? Men att vara stark är inte det enda som vi behöver vara.”

I sin nyårskolumn i New York Times berättade Joyce Carol Oates om en obehaglig flygresa i dåligt väder, då hon lovade sig själv att om hon överlevde skulle hon aldrig mer sätta sig i ett flyg. Kim Salomon refererade hennes skrivelse i SvD: ”Men hon bröt ganska snart sitt löfte. Efter lyckad landning började en läkningsprocess, som innebar en bagatellisering av den traumatiska händelsen. Enligt Oates använder vi samma strategi för att dämpa och tämja terror. Amnesi läker. Den kollektiva chocken efter den 11 september har redan börjat tona bort och kommer att fortsätta att blekna liksom alla kollektiva trauman.”

Här blir jag igen tvungen att bläddra i ”Vitt brus”: ”Tweeny sa att med reservation för mekaniska fel, oväder och terroristattentat var kanske ett flygplan som färdades med ljudets hastighet den sista fristaden av vällevnad och kultiverat beteende som stod människan till buds.”

Kritikern James Wood utvecklade i sin Guardianartikel den litterära termen ”hysterisk realism”, som han associerar till trendiga författare som Rushdie, Thomas Pynchon, DeLillo, McInerney, Ellis, Foster Wallace och Zadie Smith. Enligt Wood är de mera intresserade av ytliga fenomen än av människornas känslor. Han konstaterar hur snabbt en skönlitterär text nuförtiden känns förlegad, till och med löjlig, speciellt i relation till händelserna den 11/9. Wood fick ett långt och indignerat svar av den unga Zadie Smith, som efter terroristattackerna för det mesta satt ensam i sitt hem i London, rökte cigarretter och stirrade på sin tomma datorskärm.

Marianne Backlén
är finlandssvensk författare. Hennes senaste roman, ”Karma”, utkom 2001 (Schildts förlag).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons