Annons
Recension

TonsättarfestivalAttraktivt ljudmonster i Hillborgs anda

Violinisten Carolin Widmanns formidabla utförande lyfte Hillborg.
Violinisten Carolin Widmanns formidabla utförande lyfte Hillborg. Foto: JAN-OLAV WEDIN
Under strecket
Publicerad

Tonsättarfestival

Genre
Konsert

Anders Hillborg. Konserthuset. Medv: Kungliga Filharmonikerna, Carolin Widmann, violin, Hannah Holgersson, sopran, Agneta Eichenholz, sopran. Dirigent: Sakari Oramo.

En festkväll för Anders Hillborg, som hyllades med stående ovationer av den ansenliga publiken, blev torsdagens avslutning på årets tonsättarfestival i Konserthuset.

Ny ”svår” musik förutsätts ligga före sin tid. Så småningom förväntas publiken komma i kapp. ”Våroffer” (1913) blev ett begrepp i Sverige först 1950 vid Sixten Ehrlings dirigentgenombrott. Med sin innovativa rytmik och anknytning till urgammal rit blev det ett kultstycke som återklingar än i dag i ny musik, även hos Hillborg.

Nyromantiker tenderar att lägga sina alster på en publiknära nivå, en del går nog lite för långt i det avseendet. Men det gäller inte den Hillborg som skrev sin violinkonsert 1992. Den oborstade solostämman med inslag av overkliga klanger, har långa motoriska passager à la Prokofjev, vilka mynnar ut i kaotiska avsnitt. Verket nådde höjd när Hillborg 1993 lade till ett längre lyriskt avsnitt och gjorde nu succé i den framstående tyska violinisten Carolin Widmanns formidabla utförande.

Andra bejublade soloprestationer under kvällen gjordes av sopranerna Hannah Holgersson och Agneta Eichenholz. Den förra i sången ”O dessa ögon”, en stillsam, nästa sakral tonsättning av Ekelöfs dikt. Den senare i ”The Strand Settings”, komponerad 2013 för Renée Fleming (som var beställare) till fyra dikter av den amerikanske poeten Mark Strand. Solostämman, med sin lyriska intensitet framstår här som ytterligt naken, särskilt i de två första dikterna, ”Black Sea” och Dark Harbour xx” där orkestern är reducerad till en lågmält vibrerande orgelpunkt. Några expressiva höjdtoner i båda verken utmanade sångarna, vilka övertygande förde fram musikens poetiska substans.

Även inledningen av orkesterstycket ”Exquisite Corpse” kan associeras till Prokofjev. Det stilistiskt heterogena verket blandar seriöst och underhållande. Att lyriken lyckas överleva attackerna från slagverket ger hopp.

Än mer blev orkestern ett ”ljuddjur” i Hillborgsk mening, i det 10 minuter långa ”Beast Sampler”, nu uruppfört både som inledning och avslutning. En fräsande, väsande öppning följs av omväxlande ljudfält med snabba, pilande och långsamma glissandon, surranden och läten som från fågelflockar. Dämpade avsnitt kontrasterade mot mäktiga kosmiska inslag. Ett attraktivt ljudmonster, helt i tonsättarens anda. Sakari Oramo dirigerade genomgående exemplariskt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons