Annons

Birgitta Holm:Austens oavslutade verk var en kolonial historia

Scen ur ”Sanditon”, tv-serien som bygger på Jane Austens ofullbordade roman med samma namn.
Scen ur ”Sanditon”, tv-serien som bygger på Jane Austens ofullbordade roman med samma namn. Foto: TT

Den ekonomiska miljö och de figurer som skildras i Jane Austens sista roman får verket att framstå som en föregångare till klassiker som ”Jane Eyre” och ”Sargassohavet”. I den aktuella tv-serien ”Sanditon” vidareutvecklas Austens oavslutade historia om den lilla fiskebyn i Sussex.

Under strecket
Publicerad

Jag blev djupt fascinerad av den nyss avslutade tv-serien ”Sanditon” (ligger kvar på SVT Play till 6 september). Och det av flera skäl. Serien bygger på den sista roman som Jane Austen skrev och aldrig hann fullborda. Det är en vidgad Austenvärld vi möter. Normalt rör sig böckerna i den mycket speciella engelska miljö som utgörs av the landed gentry, en typ av storgodsägare som tack vare Storbrittanniens höga statsskuld kunde uppnå svindlande förmögenheter vid den här tiden bara genom att låna ut pengar. Räntorna på statsobligationer i kombination med jordräntorna ledde enligt statistikern Thomas Piketty till privatförmögenheter av sällan skådat slag.

I ”Sanditon” befinner vi oss i en mer dynamisk ekonomisk miljö. Texten både påbörjades och avslutades kring 1817, året då Jane Austen dog. Titeln syftar på en ort i Sussex, en fiskeby som håller på att omstöpas till en kurbadort. Havsbadorter började bli fashionabla, enligt traktens befolkning växte de som svampar ur jorden och hotade att driva upp priserna på deras förnödenheter. ”Hur kan ens hälften av dem bli fyllda! Var hittar man folk med tid och pengar för att fara dit!” utropas det i romanen. Samtidigt fanns, som framgår även av serien, ännu en djup skepsis mot den medicinska nyttan av havsluft och saltvatten. 

Annons
Annons

Det behövdes en visionär och riskkapitalist, och en sådan är Tom Parker. Austens egen titel var ”The brothers”, där tonvikten hamnar på entreprenören som i det här fallet är Tom och hans två yngre bröder Sidney och Arthur. Tom är den drivande, och det är honom den unga Austenhjältinnan Charlotte Heywood av en slump lär känna och blir inbjuden att följa med till Sanditon. Själv är hon en vaken och beläst 20-åring, äldst i en syskonskara på 14 barn och uppväxt i en harmonisk och lantlig miljö. Som gäst hos Tom och hans hustru Mary blir Charlotte involverad både i ortens liv och i det pågående, väldiga projektet. 

Med den västindiska Miss Lambe tas ett kliv ut inte bara i en framväxande global ekonomi utan i komplex som kolonialism och rasifiering.

Till dels är ingredienserna de förväntade hos Austen – en ung kvinna, en avgränsad krets och en man som redan har skymtat i periferin och väckt motstridiga känslor hos hjältinnan. Men kretsen är alltså inte längre the landed gentry utan huvudpersonerna tillhör en ny värld, en framväxande företagsekonomi.Ytterligare en vidgning hann tillkomma i manuskriptet. Ett kolonialt. En rik arvtagerska från Västindien väntas till Sanditon, dotter till en vit plantageägare och hans tidigare kvinnliga slav. 

Med den västindiska Miss Lambe tas ett kliv ut inte bara i en framväxande global ekonomi utan i komplex som kolonialism och rasifiering. En litteraturläsare börjar undra också om vi här inte har upprinnelsen till ytterligare två litterära mästerverk, Charlotte Brontës ”Jane Eyre” och Jean Rhys ”Sargassohavet”. Även i det dynamiska Sanditon finns en representant för the landed gentry. Det är Mrs Denham, ägare av det väldiga Sanditon House, i serien inspelat på herresätet Dyrham Park från sent 1600-tal. Mrs Denham är änka efter två män, båda med barn från tidigare äktenskap. Nu sitter hon med deras juridiskt sett arvlösa ättlingar, Sir Edward efter den förste och Esther Denham efter den andre. Vid sidan av dessa två har hon en meddellös brorsdotter, Clara, som har flyttat in hos henne, även hon i hopp om att få ärva. 

Annons
Annons

Bekymren är desamma som hör till hela denna klass. Godsen ärvdes normalt av äldste sonen, medan övriga syskon fick nöja sig med pengar eller obligationer, vilket vanligen inte var mycket. Hos Austen stoltserar Mrs Denham rentav med att hon frivilligt lämnat den döde faderns guldklocka till sonen, trots att ingenting stått därom i testamentet. Hos Rhys och Charlotte Brontë är det Rochester, yngst av två bröder, som går miste om Thornfield Hall och skickas till Västindien för att hitta sig en rik arvtagerska. 

Hur går en vidarediktning vidare med detta?

Där finns bakgrunden till tragedin med den ”galna kvinnan på vinden”, den västindiska Antoinette som förflyttas från sitt frodiga Jamaica till ett fuktdrypande gods i Northen England. Omdöpt till det mer ”civiliserade” Bertha Mason sjunker hon ner i vansinne och sätter till slut eld på godset. Jean Rhys tar upp tråden men går bakom skeendet hos Charlotte Brontë. I ”Sargassohavet” möter vi Antoinette som barn och en ung Rochester när han skickas till Jamaica. Vi ser Antoinette i hennes prunkande landskap, av kreolsk härkomst, inlemmad i sin kultur och med den svarta Tia som sin barndomsvän, och vi ser hur allt detta – växtligheten, katolicismen, hängivelsen, sexualiteten, rasblandningen – tas upp av den puritanskt uppfostrade och kolonialt sinnade Rochester. 

Men är det rentav hos Austen som fröet finns? Ryktet om den västindiska arvtagerskan hinner knappt nå ut i Sanditon förrän Mrs Denham har sin plan klar. Att äntligen få tag på den rika maka hon behöver åt Sir Edward: ”I Miss Lambe fanns just den unga dam, rik och sjuklig, som hon hade önskat sig.”

Annons
Annons

Här upphör manuskriptet. Flimra förbi har dock hunnit det första flyktiga mötet mellan Charlotte och Hjälten. Det går till så att Charlotte är på väg med Toms hustru Mary och deras barn för att avlägga sin första visit hos Mrs Denham på Sanditon House. En vagn kommer åkande mot dem. Efter ivriga gissningar från allas sida visar det sig vara en tvåspann, och ur kliver Toms yngre bror Sidney. Han har allt en Austenhjälte ska ha. Han är omkring 28 år, ser bra ut, artig och belevad men mot Charlotte en aning korthuggen.

Hur går en vidarediktning vidare med detta? Manuset till tv-serien är gjort av Andrew Davies, samme författare som ligger bakom de flesta nyare televiseringar av Austen samt en rad andra klassiker, varav Tolstojs ”Krig och fred” med James Norton var den närmast föregående. Davies kan sin Austen. Tonträffen är ofta hygglig och landskapet kring Sanditon nästan fotografiskt överensstämmande med romanen. Tolv kapitel, inget av dem särskilt omfattande, hann Austen med och mindre än den första av de åtta delarna av serien täcks av hennes manuskript.

Hans beläsenhet består av den känslosamma litteratur som hörde till tiden och som Austen i hela sitt skrivarliv bekämpar. 

Huvudkaraktärerna och den yttre handlingen är desamma. Men utfyllnaden går redan här ganska rejält isär. Böcker och litteratursmak är framrädande i Jane Austens böcker. I ”Sanditon” accelererar det. En stor del, kanske den större, av de samtal som förs gäller böcker, och en huvudskådeplats i manuskriptet är det cirkulerande biblioteket – ett då tämligen nytt fenomen som vanligtvis fanns inhyst i en butik eller pappershandel. Framför allt är det Edward som träder fram genom sin lektyr. Sir Edward blir i tv-serien den mest osympatiske av alla karaktärer. En kallhamrad förförare som cyniskt pendlar mellan Esther och Clara, medan han i grunden bara åtrår arvet och till slut kastas ut ur både Sanditon och Mrs Denhams Sanditon House.

Annons
Annons

Hos Jane Austen är det väl förberett. Redan Sir Edwards ordval avslöjar honom. Sin konversation med den nyanlända Charlotte öppnar han genom att falla i hänryckning över havet. Det sublima i dess stormar och djup, dess sjömän och fiskmåsar, dess växlingar och lömska kast. Citat flyger ur munnen på honom, tillskrivna än den ene, än den andre. Omisskännligt är att hans beläsenhet består av just den känslosamma litteratur som hörde till tiden och som Austen i hela sitt skrivarliv bekämpar. 

Även för oss helt acceptabla författare som Sir Walter Scott och poeten Wordsworth dras med i hans moras av exaltation. Robert Burns toppar listan, hans hyllning av kvinnan: ”Burns is always on fire” (Burns brinner alltid). Den sansade Charlotte, när hon väl får ett ord med i laget, medger att hon läst Burns med förtjusning. Men hon framhåller också att hon inte är ”poetisk nog” att skilja mannen från poesin. Burns välkända ”oegentligheter” stör hennes njutning, det är svårt, menar hon, att tro på hans känslor som Älskare när man vet om hans irregularities: ”He felt and he wrote and he forgot” (Han kände och han skrev och han glömde). En högaktuell – nästan för up to date? – åsikt som Jane Austen håller sig med.

I serien väljs det mesta av detta bort.

Ödesdigrast är den svaghet för Samuel Richardson som Edward visar. Inte Richardson i sig men hans Lovelace i romanen ”Clarissa”, och framför allt den mängd av Lovelacar som har följt honom i spåren i litteraturen. Som livsstilsförebild är Lovelace långlivad, att ”i trots av varje känslans och anständighetens motstånd beslutsamt vara efter Kvinnan”, (Man’s determined pursuit of Woman in defiance of every opposition of feeling and convenience). Att vara en farlig Man är för Sir Edward livets högsta mål, och med de talanger han har snarast hans Plikt: ”He felt that he was formed to be a dangerous Man, quite in the line of the Lovelaces” (Han kände att han var skapt att vara en farlig Man, helt i linje med Lovelacarna).

Annons
Annons

I serien väljs det mesta av detta bort. Slående, så långt texten sträcker sig, är att invånarna i Sanditon är betydligt obehagligare hos Austen än i serien. Anne Reids Mrs Denham – med sina syrliga repliker nästan som en ny Maggie Smith i ”Downton Abbey” – är i manuset ännu bara en lågsinnad despot, som får Charlotte att skämmas över att hon ens ägnar henne en stunds uppmärksamhet: ”Thus it is, when Rich People are Sordid.” De hyperhypokondriska syskonen till Tom, brodern Arthur och systern Diana, är ännu mer löjligt hypokondriska hos Austen. Medan den starka sammanhållningen i familjen – som i serien (spoilervarning) leder till att vi faktiskt får en Austenromans med tragiskt slut – finns nedlagd i texten och är ju för övrigt inrymd redan i den ursprungliga titeln.

Men en utveckling av den västindiska arvtagerskan i riktning mot Brontës och Rhys Antoinette förskonas vi från. Sir Edward gör visserligen ett försök – om än alldeles för lamt i Mrs Denhams ögon. Men seriens Miss Lambe är en ung dam mer karsk än ”sjuklig” som knappast – ens om serien får en fortsättning – kommer att låta sig luras in i något äktenskap för pengar. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons