Annons

Resten av allt är vårtAutofiktion som blir ett litterärt magplask

Författaren, tecknare och illustratören Emma Hamberg (född 1971) har senast gett ut feelgood-romanen ”Vårjakt i Rosengädda” (2015).
Författaren, tecknare och illustratören Emma Hamberg (född 1971) har senast gett ut feelgood-romanen ”Vårjakt i Rosengädda” (2015). Foto: Anna-Lena Ahlström

Emma Hamberg månar alltför mycket om att bli omtyckt, något som blir problematiskt i ett konstnärskap. Det tycker Clara Block Hane som har läst en autofiktiv skilsmässoroman som aldrig riktigt bränner till.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Resten av allt är vårt

Författare
Emma Hamberg
Genre
Prosa
Förlag
Piratförlaget

412 S

I 20 år varade kärlekshistorien mellan Emma och Agi. Först tio år med Agi som frisk, då förälskelsen spirade och tvillingarna Ditte och Nåmi och minstingen Saga föddes.

Sedan tio år med Agi som sjuk och Emma som samarit, familjeförsörjare och i praktiken ensamstående förälder – eftersom ett influensavirus gett Agis hjärna bestående skador och en kraftfull epilepsi.

Men nu är skilsmässan är avklarad och ett nytt, spännande liv väntar för Emma. ”Resten av allt är vårt”, heter romanen där författaren är huvudperson och hennes exman, tonårsdöttrarna, bästisarna Anette och Per, grannarna, förläggare och drömprinsen Patrick utgör biroller i egna namn.

Emma är en cool mamma som sover i en smatt för att döttrarna ska få egna rum och har stora hemmafester för alla generationer, där en förlorar oskulden samtidigt som en annan hånglar loss för första gången som frånskild. Kort sagt är hon allt för alla: en schysst exfru, mamma, kompis, granne och dotter – och snart också en schysst ”vi är bara kompisar men har sex ändå”.

Inte för att jag känner Emma Hamberg, men skulle jag recensera henne som person skulle hon få toppbetyg. Men nu är det tyvärr boken som ska recenseras, och då blir det knepigare.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

”Resten av allt är vårt” består till en ganska stor del av autentiska sms, skrivna till och från döttrarna, kompisarna och männen – som därmed också är medförfattare. Och sms kan som alla vet bränna till i hjärtat. Pling så kommer ett meddelande som gör en pirrande glad, nyfiken, irriterad, arg eller förtvivlad – skrivet precis sekunden innan av en person som haft dig i sin hjärna. Är det stor litteratur? Ja, inte alltid men faktiskt ganska ofta – där och då, i det speciella sammanhanget och för den som fått meddelandet. Men för oss andra, vi som varken känner avsändare eller mottagare och läser det hastigt nedskrivna först långt senare?

Nej, tyvärr inte. I bästa fall är det ointressant, i värsta fall genant och pretentiöst.

Debatten om autofiktiv litteratur och att lämna ut medmänniskor i romaner har pågått i många år. Karl Ove Knausgård tog det konstnärliga beslut att berätta så sant det bara gick , även och särskilt när det framställer honom själv i dålig dager. När han skriver om sina barn handlar det om honom som pappa – om hans rädsla, oro, bristande tålamod, lycka och kärlek. Han lämnar inte ut sina barn, utan sig själv.

Med Emma Hamberg är det tyvärr tvärtom.

Av romanen att döma har hon en mycket stark drift att vara omtyckt, vilket ju är behagligt hos en medmänniska, men inte så lyckat i ett konstnärskap. Och tvärtemot vad förhandspubliceringen utlovat består bokens smärta inte i att Emma lämnar sin Agi. Det är snabbt avklarat, för de bor inte tillsammans, Agi är trött på att vara Emmas boja och han tycker att det är en bra idé att de skiljer sig.

Så, vad består smärtan i? Ja, säg det. Hamberg har talang för att vara en svensk Nora Ephron, en som skriver roliga romantiska komedier med driv framåt och slagfärdiga dialoger. Nu blev det en tonårsroman för nyseparerade mammor 40 plus, som vill säga att ”nu är det min tur att slippa ta ansvar och köra loss på Tinder”, men drömmer om att en ny prins ska komma ridande på en vit häst. Lite förvecklingar hör till genren, men också att de tu ska få varandra till sist.

Och det är väl helt okej, förstås. Men är det värt att gå ut med riktiga namn på sina barn, som visserligen har sagt ja men är för unga för att förstå konsekvensen av sina beslut?

Om Emma Hamberg hade skrivit en fiktiv roman hade hon väl fått mindre publicitet, men kanske vågat skriva en starkare och sannare berättelse. Istället blev det varken det ena eller det andra – och rent litterärt lite av ett magplask.

Magplask kan i och för sig vara bra för konstnärskap, för att bryta ny mark längre ut i okänd terräng. Det är vad jag hoppas på för Emma Hamberg. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons