Annons

Jakob Lien:Avancerat hjälpmedel eller människans arvtagare?

Redan på 1940-talet ställde den första understreckaren om datorer frågor om relationen mellan människa och maskin. Samma tema, skildrat med både storögd beundran och skavande skräck, går att följa genom decenniers streckare i SvD:s digitala arkiv. 

Under strecket
Publicerad

University of Pennsylvanias 27 ton tunga Eniac stod färdig 1946, och beskrevs redan ­samma år i en understreckare. 

Foto: IBLBild 1 av 1

University of Pennsylvanias 27 ton tunga Eniac stod färdig 1946, och beskrevs redan ­samma år i en understreckare. 

Foto: IBLBild 1 av 1
University of Pennsylvanias 27 ton tunga Eniac stod färdig 1946, och beskrevs redan ­samma år i en understreckare. 
University of Pennsylvanias 27 ton tunga Eniac stod färdig 1946, och beskrevs redan ­samma år i en understreckare.  Foto: IBL

Ett drygt år efter andra världskrigets slut publiceras den 18 november 1946 en understreckare med den kortfattade men fantasieggande rubriken ”ENIAC – ’elektronhjärnan’”. Streckaren är skriven av professor Stig Ekelöf och beskriver en ny maskin som ”utan ingrepp av människohand” kan genomföra matematiska beräkningar som kommer att få ”enorm betydelse för vetenskap och teknik”. Ekelöfs formuleringar präglas både av en teknisk saklighet och en nästintill vördnadsfull entusiasm inför maskinens komplicerade sammansättning av kablar, elektronrör och reläer. 

Storleken på maskinen, som sammantaget vägde 27 ton och tog upp en yta på 167 kvadratmeter, tycks i sig vara en anledning att imponeras, men dess främsta egenskap är hastigheten med vilken arbetet utförs. Något som möjliggörs av att Eniac kombinerar automatiska räkneoperationer och elektrisk teknik bestående av ”korta elektriska strömstötar eller strömimpulser”. 

Annons
Annons

”Snabbheten är helt enkelt svindlande”, skriver Ekelöf och konstaterar att en räkneuppgift hämtade från kärnfysiken som sammantaget tog Eniac två veckor att räkna ut, ”skulle givit en man sysselsättning i hundra år!”.

Maskinen som beskrivs i denna understreckare skriven för drygt 70 år sedan är den första elektroniska, digitala datorn. Visst har det genom historien funnits föregångare till den digitala teknologin före 1946, vilket även Ekelöf noterar, men med Eniac tog man ett jättesprång i utvecklingen mot dagens allestädes närvarande digitala teknologi.

I ett pressmeddelande från Reuters, som Ekelöf refererar till i sin text, beskrivs Eniac som ett ”gigantiskt komplement till de mänskliga sinnesförmögenheterna”, som inte bara kommer att leda till en industriell omvandling utan även ”en andlig omvälvning”. Redan 1946 antyds alltså den konfliktlinje som allt sedan dess kommit att dominera samtalet om den digitala teknologin, både på Under strecket och i allmänhet, nämligen den mellan människa och maskin. 

Är den digitala teknologin endast att betrakta som ett tekniskt avancerat hjälpmedel, eller är den något annat? Något som på ett djupare plan omformar det mänskligas villkor? Kan man föreställa sig att människa och maskin vid någon punkt sammansmälter med varandra, eller rentav upplöser de gamla kategorierna för att beskriva vår värld? 

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…
Annons
Annons

Ekelöf är dock något försiktigare i sina slutsatser än man är i Reuters pressmeddelande och slår fast att ”Eniacs räknebegåvning är emellertid annorlunda beskaffad än människans”: ”Elektronhjärnan kan ej tänka, den kan endast utföra vad man befaller den att göra.”

Efter Stig Ekelöfs tidiga introduktion till den nya digitala teknologin dröjer det nästan fem år innan nästa streckare som berör det digitala publiceras: ”Elektronhjärnan och samhället” (19/9 1951). Därefter publiceras under hela 50-talet endast en streckare som berör temat (”Drömfabriker och automation”, 11/6 1954). 

Till skillnad från Ekelöfs överlag tekniskt hållna text tar de båda andra streckarna ett bredare grepp om ämnet genom att sätta ”elektronhjärnan”, ”matematikmaskinen”, eller helt enkelt datorn, i förbindelse med ett samhälle i kraftig förändring. Båda streckarna kopplar även samman den digitala teknologin med cybernetikens interdisciplinära teoribildning, som i slutet av 40-talet och på 50-talet kom att intressera sig för hur information förflyttas inom och mellan människor, maskiner och deras omgivande miljöer.

I båda streckarna framhålls datorns successiva insteg i samhället som ett konkret exempel på denna samhällsomdaning, men den digitala teknologins processer fungerar även som ett slags metafor för att beskriva en allmän hastighetsökning i förändringarna av samhället, där människans tidigare ”stabila” position i dess centrum plötsligt utmanas av yttre krafter.

Torsten Gårdlund inleder sin streckare från 1954 med att beskriva en av Fords fabriker i Cleveland där man med hjälp av datorer påbörjat försök att automatisera produktionen, och konstaterar att ”så länge maskineriet fungerar, behövs heller inget folk i fabriken”. Gårdlund menar att automationen av industrin visserligen kan tänkas få konsekvenser för människan – såväl negativa som positiva – men att de största följdverkningarna snarare beror på andra storskaliga förändringar i samhället än den nya digitala teknologin. Dessutom menar han att införande av automationen i större skala i samhället inom den närmsta framtiden fortfarande är ”en dröm om en dröm”.

Annons
Annons

Tord Hall å sin sida prövar i sin streckare från 1951 att närma sig temat från en delvis annan vinkel. Med avstamp i Norbert Wieners inflytelserika böcker ”Cybernetics” (1948) och ”The human use of human beings” (1950) konstaterar han att cybernetiken åter ”aktualiserat det gamla diskussionsämnet ande–materia” – eller om man så vill människa–maskin – och att ”1800-talets mekanistiska världsuppfattning återkommit” i en än mer slagkraftig form med introduktionen av de nya ”elektronhjärnorna”. Genom att efterlikna funktionssättet hos levande varelser, med en ”feedback-” och ”återkopplingsprocess” som bland annat återfinns i det mänskliga hjärnan och det autonoma nervsystemet, menar Hall och Wiener att de nya ”matematikmaskinerna” i kombination med de digitala beräkningsprinciperna och ett elektroniskt ”minne” inte bara kommer att kunna härma och utföra samma uppgifter som människan, utan rentav vara förmögen till självständig inlärning. 

Till skillnad från Eniac, som endast utför order, kommer nästa steg att bli den ”läraktiga maskinen”, skriver Hall och tar som exempel de ”schackspelande automater” som håller på att utvecklas i laboratorier på andra sidan Atlanten. ”Den schackspelande automaten kommer emellertid säkert att omges av samma sekretess som atombomben”, förutspår Hall. ”Ty lika väl som den kan lära sig schackspelet, kan den lära sig nationalekonomi eller militär strategi” och dess ”outtömliga maktresurser” kan nyttjas ”till både gott och ont”. ”Det vore nog bäst för mänskligheten att få slippa denne Golem”, avslutar han sitt resonemang i ett tonläge som både väcker fascination och oro hos läsaren.

Annons
Annons

Förflyttar man sig så 25 år framåt i tiden, till slutet av 70-talet, har de första persondatorerna precis lanserats i USA, samtidigt som forskningen inom fältet för artificiell intelligens (AI) åter tagit ny fart. Parallellt med denna utveckling väcks återigen diskussionen om relationen mellan människa och maskin till liv i kultur- och samhällsdebatten, vilket inte minst märks på Under strecket där ett flertal streckare från tiden berör ämnet.

I två artiklar publicerade den 5 och den 9 november 1979 fördjupar sig professorerna Per-Erik Danielsson och Erik Sandewall i temat. I den första, ”Människan och hennes maskiner”, diskuterar de ett av historiens mest omtalade datorprogram, Eliza, som konstruerades 1966 av den tysk-amerikanske datorvetaren Joseph Weizenbaum för att simulera mänskligt tal. 

Eliza, som från början var tänkt att framhäva männi­skans särart i relation till datorn, blev snabbt behäftat med en lång rad missförstånd. Många trodde helt enkelt att programmet, tvärtemot den avsedda avsikten, bevisade att datorer nu kunde förstå naturligt språk och att mänskliga samtal var fullt utbytbara med ”mekaniskt producerade svar” genererade av en maskin. Danielsson och Sandewalls slutsats av detta fatala missförstånd är att datorn, till skillnad från tidigare maskiner i historien, är en entitet som starkt påverkar människan i såväl tanke som handling – även om resultatet är ett annat än det avsedda.

I den uppföljande streckaren, med den utmanande rubriken ”Skapelsens krona – datorn eller människan?”, redogör de för den senaste AI-forskningen. Medan forskare som Weizenbaum menar att det är ”fullständigt otänkbart och förryckt” att man skulle kunna skapa en datormodell över den mänskliga hjärnans kreativa funktioner, menar Danielsson och Sandewall att man med en sådan infallsvinkel på ämnet fokusera på fel definitioner av intelligens. Artificiell intelligens syftar snarare till problemlösning och analys, än till ”känslolivet”. ”Datorernas herravälde, det är en skräckvision som är och förblir ett ämne inte för vetenskapen, utan för vetsagan, science fiction”, avslutar författarna.

Annons
Annons

I ”Den envisa myten om datorn” från den 14 november 1983 vänder sig filosofen Hans Ruin mot framställningen av forskningen inom artificiell intelligens, som han menar allt mer fått karaktären av en ”modern och livskraftig myt” om likheterna mellan människa och maskin. Han tillstår visserligen att gränserna för ”antropomorfiseringarna” suddats ut när datorerna blivit alltmer kraftfulla och att deras sätt att agera ibland påminner om människans, men till skillnad från människan kan datorn inte göra något ”meningslöst”. För datorn är allt i stället regelstyrt och förutbestämt, dess processer saknar så att säga innehåll. ”Den enda information som föreligger finns hos uttolkaren”, skriver Ruin och menar att ett datorprogram varken handlar om ”tankar eller information”, utan om ett ”pusslande” som lika gärna kunde ha gjorts förhand ”om än oändligt mycket långsammare”. Datorn och den artificiella intelligensen bör därför inte betraktas som en ”arvtagare till det mänskliga förnuftet”, utan som ett användbart, om än mycket kraftfullt, verktyg liksom hammaren. 

Rekapitulerar man avslutningsvis den tematik som presenterades redan i en av de första streckarna om den nya digitala teknologin från 1951 där Tord Hall skriver att ”elektronhjärnorna” bidrar till att lösa upp ”gränserna mellan den levande och den döda materian”, kan man konstatera att den bild av den digitala teknologin som växer fram i SvD:s understreckare snarare är en berättelse full av feedback-loopar och glömska än en linjär utvecklingshistoria i takt med teknikens utveckling. Svaret på vem som verkligen gynnas av dessa omtagningar, människa eller maskin, döljer sig kanske i någon av de framtida streckare på ämnet som ännu inte är skriven. Frågan är bara vem det är som kommer att skriva den?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons