Annons

Jesper Olsson:Avantgardet i de svarta rubrikernas backspegel

Om ”avantgardistisk” till en början ofta användes som ett skällsord för svår, modern konst, kom bilden av avantgardismen bland svenska kritiker att sakta men säkert fyllas ut och nyanseras. Det framgår om man tittar närmare på hur fenomenet har diskuterats i SvD:s understreckare de senaste 100 åren.

Under strecket
Publicerad

Avantgardistiska streckare.

Foto: SvD:s historiska arkivBild 1 av 1

Avantgardistiska streckare.

Foto: SvD:s historiska arkivBild 1 av 1
Avantgardistiska streckare.
Avantgardistiska streckare. Foto: SvD:s historiska arkiv

Avantgardet under strecket. Ur ett visst ­perspektiv kan en sådan tanke verka överraskande, kanske till och med något av en oxymoron. Vilket utrymme kan den radikalism som förknippas med ”avantgarde” ha fått i en tidning som, alltsedan starten 1884, identifierat sig som konservativ? Kan termen ha fungerat som något annat än en narrspegel? 

Det finns dock saker som direkt komplicerar en sådan schablon. När understreckaren etablerades 1918 var det som ett ”neutralt” rum i tidningens text- och bildarkitektur. Och redan dessförinnan hade den gränssprängande konst som tog form i Europa fått ganska stor uppmärksamhet. Bara två veckor efter att det först publicerades i en italiensk tidning trycktes avantgardets mest kända dokument under modern tid, författat av Filippo Tomaso Marinetti, i SvD:s spalter den 24 februari 1909 under rubriken: ”Futurismen. Den nyaste litterära skolan”. 

Annons
Annons

Dessa omständigheter fick mig att vilja utforska saken närmare – att söka igenom det digitala arkivet för att ­skissa på konturerna av det konstnärliga avantgardets historia under strecket. Dessutom ville jag ta chansen att fundera på hur den medialt sammansatta och performativa syn på kunskap som avantgardet ofta förespråkat skulle kunna aktiveras i anslutning till frågan om kunskapscirkulation i offentligheten, vilken ställs på sin spets dagens digitala medieekologi, och även sätter tidningen och understreckaren som form under visst tryck.

Den statistik och kurva som de inledande sökningarna i SvD:s digitala arkiv framkallade såg ut som väntat. Under 1920-, 30-, och 40-tal var förekomsten i SvD:s understreckare av ordet ”avantgarde” i lite olika ­böjningar drygt en handfull per decennium. De allra tidigaste exemplen har främst att göra med krigföring och politik, men under 30-talet börjar termen kopplas till konst, litteratur och musik. Ett par intressanta fall härrör från decenniets andra hälft. Dels en streckare om Igor Stravinskij från 1936, dels en om Claude Debussy från 1938, skrivna av samma författare: Katja Rootzén. I bägge fallen aktualiseras begreppet delvis för att möjliggöra ett avståndstagande. I texten om Stravinskij påminns vi om att han anklagats för att vara en ”fäsör”, att hans stilbyten präglats av tom nyhetsjakt och att han velat vara ”avantgarde till varje pris”. Men Rootzén försvarar Stravinskij med att han ofta yttrat ”beska saker” om detta slags ”avantgardefåfänga”. 

När bruket av begreppet tar fart under efterkrigstiden kommer det att fortsätta öka under mer än ett halvt sekel: från cirka 40 omnämnanden under 50-talet till 140 under 00-talet, varefter kurvan vänder nedåt. Att förra decenniet uppvisar en toppnotering kan ha flera orsaker, till exempel det tilltagande intresset för nya medier och konceptuella metoder under dessa år. En annan iakttagelse är hur adjektivet ”avantgardistisk” alltid har använts flitigare än substantivet ”avantgarde”. De kvicka beskrivningarna av en person eller ett verk är fler än reflektionerna kring rörelser och kollektiv som historiska aktörer. Helt adekvat används ordet för att beskriva något avvikande från dominerande former – här finns en gemensam nämnare i en annars ganska brokig historia – men inte sällan färgas beskrivningarna också av negativt värderande inslag och viss distans. 

Annons
Annons

Att avantgardet oftare omskrivs i understreckare efter andra världskriget överensstämmer med en generell tendens. Dels blir det särskilt i en anglosaxisk kontext vanligt att använda termen nästan synonymt med ny, svår eller modern konst, dels söker sig författare och konstnärer tillbaka till det tidiga seklets futurism, dadaism och surrealism. Ett ”neo-avantgarde” tar form, och det kommer snart att göra rubriker, också under strecket. Från 50-­talet och framåt kan man alltså i denna avdelning läsa alltmer om sådant som elektronisk musik, experimentfilm, den nya franska romanen och datorkonst. 

Men entusiasmen är inte total. Till exempel får de nya linjerna i svensk poesi, inte minst konkretismen, ett ­ganska ljummet mottagande av Åke Janzon i en understreckare från 1966, där Carl Fredrik Reuterswärds dikter betecknas som ”opraktiska skämt /…/ för antikverade nydadaister” – dock vinner Sonja Åkesson gillande. Och i en artikel från följande år besöker Sigrid Kahle ”avantgardets begravning” i Wien. En mer affirmativ nyfikenhet uppvisar Martha Larsson i ett par streckare om italienska Grupp 63, där experiment och ny kunskap ställs i fokus. 

Parallellt med en liten ökning i ordets frekvens uppvisar 70-talet flera symptom på den kliché om politisering och socialrealism som lagts som en våt filt över decenniet. Till exempel ser sig Martha Larsson 1972 nödgad att påpeka att det italienska ”ny-avantgardet” inte alls var ”samhällsfrånvänt”, och i en streckare från 1977 går Ragnar von Holten till angrepp mot polariseringar mellan en avantgardistisk elit och folket. Samma år menar Göran Schildt i en text om Man Ray, som han redan 14 år tidigare porträtterat på sidan, att det tidiga avantgardet opponerade sig mot rådande sociala och moraliska normer, men kunde inte ifrågasätta det politiska etablissemanget på grund av de mecenater det var beroende av. Detta framstår emellertid som en litet ensidig bild, om man till exempel beaktar de politiskt laddade fotomontagen hos en John Heartfield eller Hanna Höch.

Annons
Annons

Förenklade bilder och tudelningar reproduceras ganska ofta. Avantgardet är emot allt och vill placera sig utanför samhället. I vissa fall tycks återverkningar från Peter Bürgers berömda, men begränsande teori om avantgardet från 1974 göra sig hörd, enligt vilken dadaisternas och Duchamps uppgörelse med konsten som institution var unik och aldrig kan upprepas. Som när Carl Rudbeck 1981 i en streckare med rubriken ”Har avant-gardet tappat gardet?” noterar förlusten av ”subversiva tankar” i de senaste decenniernas föregivet radikala konst och litteratur, från John Cage till Philippe Sollers.

Kanske är det också denna binära logik som gjort det lätt att använda termen i polemiska syften. Under 90-talets första hälft kan man urskilja en del sådana tillämpningar där termen får beteckna korrosiva tendenser i samtiden inom såväl akademisk forskning som religion. Men vid denna tid förmeras också de historiskt utforskande texterna om en avantgardets tradition från Malevitj till Messiaen till samtida franska litteraturtidskrifter. Ur dessa utvecklas en mer givande deskriptiv praktik, där vissa typer av estetiska experiment – som seriella former, collage och blandningar av medier – lyfts fram. Därmed öppnas en estetisk formhistoria som sträcker sig bortom det tidiga 1900-talets ismer mot visuella fantasier och litterära lekar under barocken, renässansen och antiken. 

Dessutom utvecklas på sina håll en mer historiefilosofiskt och epistemologiskt intresserad reflektion kring avantgardet. Delvis måste denna relateras till samläsningar av avantgarde och postmodernism, inte minst under 80-talet, till exempel i den nämnda texten av Rudbeck. Mer givande i detta avseende är dock att återvända till en streckare från 1963, av den tidigare nämnde Göran Schildt, som tar sin startpunkt i den ”stora konstdebatten” i Sverige vid denna tid. Här nämns förstås inte post­modernism, men Schildts iakttagelser kring värde, konventioner och relativism – med utgångspunkt hos debattröster som Rabbe Enckell och Ulf Linde – pekar i en sådan riktning. Schildt är delvis skeptisk till avantgardet, men betonar att dess mediala och formella experiment inte är självändamål, utan måste ses som försök att förstå en situation, som kunskapsprocesser. Och dess kritik av tradition och historia leder närmast till en produktiv relativism: ”Den avantgardistiska konstens anhängare är inga antitraditionalister”, skriver Schildt, ”de är tvärtom fascinerade av alla de möjligheter världskonsten demonstrerar, de söker stöd för sitt eget byggande i dessa exempel som talar om människoandens häpnadsväckande makt att forma universum efter sina visioner.”

Annons
Annons

En intressant aspekt av termen avantgarde är hur få konstnärer och författare som själva har använt den som id-bricka. Snarare har den ­delats ut av kritiker och forskare. Och forskningen kring avantgardet har under senare tid allt oftare kommit att undersöka begreppet på ett mer prövande och generativt sätt. Vad händer om vi närmar oss just detta estetiska nätverk eller denna litterära gemenskap under 20- eller 50- eller 80-tal som ett ”avantgarde”? Vad blir synligt och vad döljs? Möjligen kan ett sådant prövande bruk urskiljas i 2000-talets och det tidiga 2010-talets understreckare, då begreppet förde sitt rikaste liv på sidan, så här långt, och lyste upp analyser av allt från digitala medier till film till Pussy Riot till det som kritikern Simon Reynolds beskrivit som ”retromani” i sentida popmusik. 

Härmed har ”avantgarde” gått från att beteckna och värdera mer eller mindre fixerade händelser i historien till att bli ett sökinstrument – ett sätt att se. Ett avgörande skäl till detta är att de linjära historierna om föregångare och eftersläntrare har blivit alltför släta och suddat ut skillnader i tid och rum. På sätt och vis är denna förskjutning också kongenial med de praktiker som aktualiserats i avantgardets multipla historier: det rör sig om försök att knyta konsten inte bara till det abstrakta ”liv”, utan till specifika materiella och performativa situationer. Konst och politik är händelser och handlingar som äger både rum och tid; det är erfarenheter som alstrar en situerad och sensoriskt och medialt komplex kunskap – tänk på en dadaistisk ljuddikt uppläst på en scen – som inte utan ­vidare låter sig paketeras och levereras digitalt dygnet runt. På så sätt har avantgardet, vill jag säga, ett särskilt kunskapsteoretiskt och kunskapspolitiskt värde idag. Det är värt att läsa om, och lära av.  

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons