Annons

Anders Q Björkman:Även ett ”praktarsle” förtjänar att läsas

Knut Hamsun och August Strindberg.
Knut Hamsun och August Strindberg. Foto: TT

Det är en besvärlig sanning att en fantastisk konstnär kan ha åsikter som inte är rumsrena. Men ett mästerverk överlever och har något att säga alla tider.

Under strecket
Publicerad

Wiebke Puls (längst fram) i Strindbergs ”Fadren” i en uppsättning i München.

Foto: Thomas Aurin Bild 1 av 1
Fortsätt läsa…

Medan svenska kultursidor hållit sig sysselsatta med frågan huruvida Peter Handke har gjort sig förtjänt av Nobelpriset eller ej, och huruvida storartad konst går att skilja från dess inte alltid lika storartade skapare eller ej, befinner jag mig i München. Också här skriver tidningarna åtskilligt om 2019 års Nobelpristagare, vilket inte är oväntat med tanke på den geografiska närheten till hans hemland Österrike och det faktum att han skriver på tyska.

Men mycket av det jag tar del av i den bayerska huvudstadens rika kulturliv kretsar faktiskt kring ett par nordiska författare – som även de fått sina ställningstaganden och omdömesförmågor ifrågasatta. På stadsteatern Münchner Kammerspiele ser jag en uppfriskande uppsättning av August Strindbergs ”Fadren”. Strindbergs pjäs är ett könskrig, där dottern Bertha utgör slagfältet. Fadern, Ryttmästarn, vill skicka bort henne från det kvinnliga inflytandet i hemmet till en utbildning i staden, medan modern Laura vill ha kvar dottern och drömmer om att hon ska bli konstnär. Laura utnyttjar sin makes labila läggning genom att insinuera att Bertha inte är hans barn och lyckas driva honom till ett psykiskt sammanbrott med åtföljande slaganfall.

Annons
Annons

Wiebke Puls (längst fram) i Strindbergs ”Fadren” i en uppsättning i München.

Foto: Thomas Aurin Bild 1 av 1

”Fadren” betraktas ibland som ett uttryck för Strindbergs omtalade kvinnohat.

”Fadren” betraktas ibland som ett uttryck för Strindbergs omtalade kvinnohat, men i regi av Nicolas Stemann (känd för sina uppsättningar av Elfriede Jelinek, en annan ifrågasatt österrikisk Nobelpristagare) bryts pjäsens hårt uthamrade könsgränser ner, vilket paradoxalt nog tydliggör kombattanternas klaustrofobiskt trånga könsroller. Laura och Ryttmästarn gestaltas inledningsvis av Julia Riedler och Daniel Lommatzsch, men det är emellanåt oklart vem som egentligen föreställer vem. Denna känsla förstärks när dottern Bertha i andra akten spelas av två personer – en kvinna och en man – och framför allt i tredje akten då de stridande föräldrarna på ett enastående vis tolkas av en enda skådespelare – Wiebke Puls, som i slutscenen själv trär på sig Ryttmästarns tvångströja.

I ett brev innan han blev klar med ”Fadren” 1887 ska Strindberg enligt uppgift ha skrivit att han inte trodde att man skulle våga spela dramat i en framtid då suffragetter tagit makten, men Stemann visar att han fick fel. Hans ”Fadren” belyser på ett klarsynt sätt vår samtid med allt vad det innebär av ifrågasättande av patriarkatet och motreaktioner på det. Och detta utan att förändra Strindbergs text, till skillnad från när Mellika Melouani Melani 2016 stöpte om ”Fadren” till ett i mitt tycke mer endimensionellt drama om hedersmord på Kulturhuset Stadsteatern: här fick Ryttmästarn skjuta sin dotter i stället för att själv dö.

Wiebke Puls (längst fram) i Strindbergs ”Fadren” i en uppsättning i München.
Wiebke Puls (längst fram) i Strindbergs ”Fadren” i en uppsättning i München. Foto: Thomas Aurin
Annons
Annons

En annan nordisk litterär husgud – med minst sagt problematiska värderingar – har oundvikligen tagit plats i det tyska kulturlivet på sistone. Världens största bokmässa, Frankfurter Buchmesse, avslutades förra helgen och eftersom Norge var årets hedersgäst fick man liksom den gamle Nobelpristagaren Knut Hamsun på köpet.

Tre norska författare – Kjersti A Skomsvold, Tomas Espedal och serietecknaren Martin Ernstsen – gjorde i veckan en avvikare från Frankfurt och gästade Münchens Literaturhaus, där de inledde ett panelsamtal om norsk litteratur i den minsta gemensamma nämnaren: Hamsun. Alla tre sa sig beundra författaren, men ingen hade ett gott ord att säga om personen – den man som besökte Hitler och senare, vid diktatorns död, skrev en berömmande nekrolog; den man som den 17 juni 1943 skickade sitt eget Nobelpris i ett brev till Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels, med följande förklaring:

”Nobel instiftade sitt pris som belöning för det senaste årets ’idealistiska’ diktning. Jag vet ingen som så outtröttligt har skrivit och talat för Europas och mänsklighetens sak så idealistiskt som Ni, hr. Reichsminister. Jag ber er ursäkta att jag skickar Er min medalj. Det är en helt onyttig sak för Er, men jag har inte något att skicka.”

Hamsun var det största praktarslet i norsk litteratur.

Skomsvold, som gjorde svensk debut med ”Barnet” i våras, nöjde sig vid författarsamtalet i Literaturhaus med att berätta hur hon under en lång sjukdomsperiod fann tröst i Hamsuns böcker. Ernstsen, som vågat sig på att göra om Hamsuns klassiker ”Svält” till en serieroman, med vilken han nu gör tysk debut (men ännu inte svensk?), konstaterade försiktigt att Knut Hamsun inte var särskilt sympatisk mot sin familj. Kanske syftade han på att Hamsun tyckte att hans fru och barn skulle leva ett genuint lantbruksliv och bruka den norska jorden, men själv gärna tog in på hotell i stan för att skriva?

Men det var Tomas Espedal som satte ord på den besvärliga sanningen att en konstnär kan vara genialisk trots moraliska brister: ”Hamsun var det största praktarslet i norsk litteratur. Men när man besöker Hamsunsenteret i Hamarøy finner man där en monter med 38 böcker. Samtliga är mästerverk. Han skrev aldrig en dålig bok. Hatten av!”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons