Annons

Andres Lokko:Även monsterhitten ”YMCA” gömmer en frihetskamp

Village People 1979.
Village People 1979. Foto: Globe Photos/REX / TT

Village Peoples genombrottsalbum hette ”Cruisin’”. Ville folk tro att temat var transport så, varsågoda, skriver Andres Lokko.

Den queerkultur bandet har tonsatt kommunicerar genom antydningar som bara de insatta kunde se.

Under strecket
Publicerad

The Village People är sedan så länge någon i dag överhuvudtaget kan minnas en vedertagen och självklar del av pophistorien. Ingen nu levande vuxen person har kunnat undgå ”YMCA” eller ”In the navy”. 

”Go west” är dessutom en av de mest skrålade sångerna på fotbollsläktare världen över. 

På fredag uppträder The Village People på Stockholm Pride, nu återförenade med Victor Willis, deras ursprunglige sångare och medkompositör till alla gruppens klassiker. 

Annons

– Jag är hjärtligt trött på att ens tänka på Village People, skriver Vince Aletti till mig i ett mejl. 

Aletti, i dag 74 år gammal, är en av discoerans största auktoriteter. Som skribent i Rolling Stone och The Village Voice var han deras utsände i New Yorks klubbvärld. Hans bok ”The Disco Files 1973-78” sammanfattar genrens begynnelse och utveckling med en minutiös noggrannhet.  

– Visst, jag är fortfarande fascinerad över att ”YMCA” har blivit ett obligatoriskt inslag på valfri möhippa eller bröllopsdisco och jag förmodar att man bör betrakta hur de smugglade gay-stereotyper rakt in i amerikanska vardagsrum och en ovetande popkultur som viktigt, men musiken? I dag? Nej. 

Egentligen skedde allt som verkligen ger The Village People en så speciell plats i pophistorien under en intensiv period som varade mindre än två år, från juli 1977 fram till mars 1979. 

Forskare i queerkultur har ofta hävdat att queerkultur historiskt alltid har drivits av insinuationer.

Och det är ändå en generös tidsram. Den brittiske dj:n och discokännaren Terry Farley, grundare av houseetiketten Junior Boy’s Own, vill krympa den ytterligare. 

– The Village Peoples debutalbum från 1977 var, för mig, en magisk ögonblicksbild från det mytiska Castro i San Francisco. De unga männen på omslagsbilden såg fantastiska ut, väldigt coola och oantastligt stentuffa, säger han. 

Farley har gett ut musik under namnet Fire Island, döpt efter samma hbtq-vänliga ö utanför New York som ett av spåren på just The Village Peoples blott 23 minuter långa debutalbum.

– Jag håller just ”Fire Island” som deras största stund och det här var innan de franska producenterna Jacques Morali och Henri Belolo förvandlade Village People till en familjeanpassad maskeradtrupp som skulle tilltala gemene amerikan. Men debuten – de fyra låtarna – är tveklöst en av discoerans bästa album, säger Farley. 

 Village People på Quebec City Summer Festival, juli 2019.
Village People på Quebec City Summer Festival, juli 2019. Foto: Michael Hurcomb / Shutterstock / TT

Arkitekterna som Farley nämner hade redan haft hits med The Ritchie Family när idén till ett pojkband för deras vänner i New Yorks gaykvarter – ”The Village” – föddes. 

Morali var gay, Belolo var det inte. Sångaren Victor Willis, som de upptäckte i Broadway-showen The Wiz, var straight. 

I mängder av intervjuer har Belolo alltid påpekat att någons sexualitet inte spelade någon som helst roll: de ville bara skapa musik för de gayklubbar de tyckte om att besöka. 

Redan smålegendariska soulkompositörer och arrangörer som Phil Hurtt och Horace Ott anlitades för att bygga upp en värld kring Victor Willis, som hade begåvats med en röst lika utpräglat sängammarpornografisk som någonsin Teddy Pendergrass. Willis fick också rollen som gruppens polis. 

The Village Peoples definitiva genombrottsalbum, det som inleds med ”YMCA”, hette ”Cruisin’”. På omslaget poserar medlemmarna – cowboyen, byggnadsarbetaren, militären, polisen, indianen och den, eh, läderklädda motorcyklisten – på fordon som överensstämmer med deras roller. 

Det här skedde två år innan William Friedkins film ”Cruising” förde ut begreppet till en aningen bredare allmänhet och ville folk tro att temat var transport så, varsågoda. 

Inför sin huvudroll i filmen med samma namn hängde Al Pacino på New York-klubben Mineshaft, en mytomspunnen gayklubb vars mycket noggranna klädkoder ursprungligen gav Morali idén till karaktärerna i The Village People. Dessutom hittade han gruppens ursprunglige läderbiker Glenn Hughes på just Mineshaft. 

Queens Freddie Mercury var en annan frekvent gäst på Mineshaft. Man kan minnesvärt se honom bära klubbens karakteristiska logotyp på en t-shirt – under en obligatorisk svart läder-ensemble – i videon till ”Don’t stop me now” från 1978. 

Morali, Belolo och Willis skrev smart dubbelbottnad lyrik och tonsatte den smittsamt melodiöst. Som vore musiken nästan regisserad för en musikal med en grekisk kör lika utbytbar som på Broadway men livsviktig för The Village Peoples patenterade machoidentitet och karakteristiska ”call & response”.  

Efter den, bland discokonnässörer så legendariska debuten, kom hitsen i ett rasande tempo: ”Macho man”, ”I am what I am”, ”Go west” och, i synnerhet, ”YMCA” och ”In the navy”.

”Renaissance” har flera gånger utsetts till ett av pophistoriens märkligaste album.

Amerikanska flottan ville använda ”In the navy” i en rekryteringsfilm, fullständigt ovetandes om gruppens ursprung eller tvetydiga intentioner. Henri Belolo utsågs till hedersofficer i den amerikanska flottan och tilldelades ett diplom för att med ”In the navy” ha höjt flottisternas stridsmoral. 

Någonstans där och då uppnåddes en smått perfekt symbios mellan så många olika drömmar, idéer och syften; en form av nästan militant kitsch. 

Projektet hade gått i mål och Victor Willis, själva navet, hoppade av The Village People. 

Belolo och Maroli satte genast ihop en ny uppsättning av The Village People som skulle anpassa varumärket till den begynnande syntpop-erans långa luggar, kråsskjortor och nyromantiska androgynitet. Det mycket udda resultatet, albumet ”Renaissance”, gavs ut 1981. 

Village People utanför biografen Royal, Göteborg, i samband med filmen ”Can’t stop the music” 1980.
Village People utanför biografen Royal, Göteborg, i samband med filmen ”Can’t stop the music” 1980. Foto: TT

”Renaissance” har flera gånger utsetts till ett av pophistoriens märkligaste album. Kanske för att understryka detta blev det The Village Peoples första och enda framgång i Italien (och verkligen bara just där). 

Forskare i queerkultur, som den kaliforniska professorn Karen Tongson och walesiske rockjournalisten Jon Savage, har i olika sammanhang ofta hävdat att queerkultur historiskt alltid har drivits av insinuationer: ”den kommunicerar genom antydningar som bara de genuint insatta kan se men som flyger obemärkt över huvudet på alla andra”, skrev Tongson. 

Savage sammanställde ett album, ”Queer noises 1961-1978: from the closet to the charts”, som i varje spår underströk just insinuationens kraft. Men i konvolutets utmärkta essä noterar han också:  

”Den här antologin berättar historien om en svårvunnen kamp för en frihet som har förblivit alltför skör.”

Det är nog med just de raderna färska i minnet man sensommaren 2019 ska dansa till ”YMCA”. 

Annons
Annons

Village People på Quebec City Summer Festival, juli 2019.

Foto: Michael Hurcomb / Shutterstock / TT Bild 1 av 2

Village People utanför biografen Royal, Göteborg, i samband med filmen ”Can’t stop the music” 1980.

Foto: TT Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons