Annons

Även Sverige drabbades av tidsandans effekter

Robin G Elfving, i en andra artikel om östersjöstaternas nya gränser i efterdyningrna av första världskriget.

Under strecket
Publicerad

Ålands flagga.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

Ålands flagga.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
Ålands flagga.
Ålands flagga. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Danmark hade inte deltagit i i första världskriget utan snarare gjort förtjänster på leveranser till krigets olika parter. Som en följd av fredsfördraget i Versailles kom dock gränsen mot Tyskland att få en ny sträckning. Det var fråga om den sydliga delen av Jylland, den gamla preussiska provinsen Schleswig-Holstein. Enligt fredsfördraget skulle invånarna själva få bestämma om de ville höra till Tyskland eller till Danmark. Efter diverse valtaktiska finter ordnades folkomröstningar i området och så kom provinsens nordligare delar att tillfalla Danmark år 1920. Området kallas Sønderjylland, men benämns Nordschleswig av de tyskspråkiga.

Danmark aspirerade på ett större område men saken förföll och gränsen från 1920 väcker inte numera några större känslosvall. 

Annons
Annons

Även Sverige stod utanför världskriget, men kunde inte undgå tidsandans effekter. I eftersvallet av marsrevolutionen i Ryssland år 1917, tvingades Gustav V godkänna att regeringen skulle utnämnas enligt majoritetsförhållandet i riksdagen. På våren 1919 införde Sverige allmän och lika rösträtt.

Åland med sin vidsträckta arkipelag drog med Sverige i uppgörelserna efter krigen. Redan på medeltiden räknades Åland som en del av Åbo län, ett faktum som Ryssland kunde hänvisa till då Sverige försökte förhandla Åland till sig efter det förlorade kriget år 1809. Trots det historiska argumentet var Rysslands bevekelsegrunder mer strategiska, och öarna förblev en del av Storfurstendömet Finland.

Efter Finlands självständighetsförklaring vädrade de svensksinnade ålänningarna morgonluft och började aktivt söka sig mot Sverige. Man samlade hastigt ihop en adress med hela 7 135 namn, och överlämnade den till kungen. Denna adress var en delorsak till att Sverige sände trupper och örlogsmän till Åland i februari 1918.

I början av år 1918 fanns det omkring 2 000 ryska soldater på Åland. I februari anlände Nystads Skyddskår till Åland. De bestämde sig för att jaga bort de ryska trupperna, vilka fått hjälp av rödgardister från Åbo. De vita trupperna segrade men Sverige beslöt trots det att sända in en expedition till Åland.

Vid denna tidpunkt hade Tyskland beslutat intervenera i det Finska inbördeskriget genom att grunda en stödjepunkt på Åland. Konteramiral Meurers Sonderverband Ostsee anlände till Eckerö den 5 mars. Svenskarna tvingades retirera, de ryska trupperna fördes bort och den tyska interventionen fullbordades genom landstigningen i Hangö den 3 april och intåget i Helsingfors två veckor senare. Men under sex vinterveckor 1918 fanns det stridande förband från fem olika kontrahenter på Åland! 

Annons
Annons

Åland förblev en del av det nu självständiga Finland, och senare, 1920, lyckades Finland förhindra att öarnas status upptogs i fredsförhandlingarna i Paris. När Nationernas förbund tog ställning i frågan följande år hade Finlands ställning redan stabiliserats genom freden i Dorpat 1921. 

Ålands demilitariserade status har sina rötter i tiden efter Krimkriget och Nationernas förbunds beslut från 1921 gav en fortsättning åt demilitariseringspåbudet. Sovjetunionen undertecknade aldrig överenskommelsen, men stipulerade i Moskvafreden 1940, att Åland inte får befästas och att där inte får finnas militär. Samma villkor upprepades efter fortsättningskriget (Parisfreden 1947).

Då Finland efter det Kalla krigets slut konstaterade att Parisfredens begränsningar inte längre gäller, förblev klausulerna om Ålands demilitariserade status i kraft. Sålunda följer Finland i dag två olika avtal om Åland: Nationernas förbunds lösning från 1921 och avtalet med Sovjetunionen/Ryssland från 1947/1991. Finland har både rätt och skyldighet att försvara Åland – samtidigt som den demilitariserade statusen blivit en viktig del av den åländska identiteten. 

Ryssland förlorade Finland, de baltiska länderna och Polen i första världskrigets eftersvall, samtidigt bytte imperiet både statsskick och namn. Trots alla interna problem försökte bolsjevikerna hålla fast vid Baltikum och Polen utan att lyckas. Revanschen kom 1945 då Sovjetunionen stod som en segrarmakt. De baltiska staterna integrerades i Sovjetunionen, de östeuropeiska länderna blev lydstater och även Finland hölls i ett starkt grepp sin självständighet till trots. Denna tingens ordning bröts upp 1991.

Annons
Annons

Då vi i dag försöker tolka Rysslands aggressiva beteende och analysera landets ambitioner framstår parallellerna till 1922 och 1991 tydligt. Björnens fantomsmärtor retar henne.

Östersjöområdet bjuder också på exempel med fredliga lösningar. Vi kan konstatera att gränstvisten mellan Tyskland och Danmark löstes 1920 i en fredlig folkomröstning. Att Åland förblev finskt löstes även på fredlig väg, genom Nationernas förbunds beslut 1921. I båda fallen garanterades språkminoriteternas rättigheter. Även gränstvisten mellan Estland och Lettland löstes på fredlig väg, med brittisk förmedling. Dessa fall duger som goda exempel på att mellanstatliga gränser kan definieras utan krig.

Vad gäller Åland måste dock noteras att frågan irriterade förhållandet mellan Sverige och Finland långt in på 1930-talet. Det länder båda staterna till heder att frågan så småningom glömdes. Det torde vara svårt att hitta två grannländer med så gott förhållande och så djupt samarbete inom såväl handel, kultur som försvar som Finland och Sverige av idag.

ROBIN G ELFVING är filosofie magister, kommendörkapten i reserven och tidigare ordförande för Marinreserven i Finland.

Läs del 1 här.

Artikeln har tidigare publicerats på finska i tidskriften Rannikon Puolustaja, nr 4 2017.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons