Annons

Per Wästberg:Även tron på förnuftet kräver respekt

Under strecket
Publicerad

Yttrandefriheten har inget eget liv, den måste definieras i ständigt förnyad debatt. För president Roosevelt var de mänskliga rättigheterna fyra: yttrandefrihet, trosfrihet, frihet från fruktan, frihet från nöd.

På senare tid har begreppen förändrats, till exempel femtiosju muslimska staters Kairodeklaration 1990 som stipulerar att religionen inte får kritiseras. I FN:s kommitté för mänskliga rättigheter jämställs religionskritik med diskriminering av människor. Det borde västerländska intellektuella fördöma skarpare än som skett. Lagar mot blasfemi och hädelse skyddar doktriner, inte människor. Och det är människor som ska värnas, inte vad de tror på. Därför är lagen om hets mot folkgrupp nödvändig.

Att poängtera olikheter för att skapa ökad förståelse för andras livsformer leder till att man med hänvisning till kultur och traditioner kräver särbehandling och då ställs gruppens rättigheter över individens. Mångfaldens kultur kan leda till apartheid: var och en i sin inhägnad.

I flera muslimska länder uppfattas bekvämt nog varje regimkritisk åsikt som hädelse eller vantolkning av Koranen. Även i Sverige finns de som ser kritik av islam som rasism, medan blasfemiska påståenden om kristendomen (Jesus som homosexuell, till exempel) anses som politiskt korrekta.

Annons
Annons

Fatwan mot Salman Rushdie står kvar. Belöningen åt den som dödar honom har i år kraftigt höjts. ”Utan friheten att väcka anstöt upphör yttrandefriheten”, replikerar Rushdie som vänder sig mot en enda världsförklaring, ett för alla giltigt facit. Att han fortfarande är i fara beror mindre på passager om Muhammed än på att han behandlar Det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning.

Om tron på Jesus eller Muhammed kräver respekt, bör vi kunna fordra respekt också för vår tro på förnuftets och fantasins verklighet.

Friheten blir mätbar och betydelsefull i den mån som ofriheten existerar och hindrar den. Att litteraturen jämt befunnit sig på kollisionskurs med envåldshärskarna beror inte på att författare alltid talar för friheten utan på att de i sina verk skapar människor som själva kan iaktta, resonera och träffa viktiga val.

Michel Tournier, död i år: ”I ett land där poeterna är tystade eller drivna i exil finner man oundvikligen husmödrarna köande utanför butikerna.” Lars Gustafsson: ”Författarna måste alltid komma ett steg före censuren, som mungon alltid är en fas före skallerormen. Det som förintar lägerstaten, bevakningsstaten, polisstaten är den levande människans snabbhet.”

En författare måste gå långt utöver osynliga gränser för att avgöra hur långt hen kan gå; ingen kan veta det i förväg. Litteraturen är ingen funktion eller institution utan en process utan slut. Det skapande arbetet som skänker liv åt nya visioner och en förut osedd skönhet är kanske den effektivaste formen av protest. Att det inte är riskfritt ser vi idag i Turkiet och Saudiarabien, i Eritrea, Zimbabwe och Bangladesh.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons