Annons

Äventyrarens hemlighet: gåendet förlänger livet

Att gå långsamt provocerar i en tid då snabbheten värderas högt. Men i det långsamma ryms oändligheten, menar koreografen Mira Mutka som gör konst av att gå. ”Det är fascinerande hur rikt ett steg kan vara”, säger hen.

Under strecket
Publicerad

Det långsamma steget blir ett andrum och en möjlighet att processa intryck, menar koreografen och dansaren Mira Mutka. ”Många klagar på att livet är kort. Men jag tänker att livet är långt – så länge du inte springer ifrån det”, säger den norska författaren och äventyraren Erling Kagge.

Foto: Lars Pehrson och Simon SkreddernesBild 1 av 6

Mira Mutka utgår från gåendet i sin konst. I dansen Slowathon går deltagarna extremt sakta och enligt en matematisk struktur. Mot slutet av promenaden blåser de såpbubblor tillsammans, och firar sin gemensamma färd.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 6

Bubblorna som dansar iväg symboliserar Mira Mutkas favoritteori inom kosmologin: bubbeluniversum.

Foto: Lars PehrsonBild 3 av 6
Foto: Lars PehrsonBild 4 av 6
Foto: Lars PehrsonBild 5 av 6

Mira Mutka.

Foto: Lars PehrsonBild 6 av 6

Det långsamma steget blir ett andrum och en möjlighet att processa intryck, menar koreografen och dansaren Mira Mutka. ”Många klagar på att livet är kort. Men jag tänker att livet är långt – så länge du inte springer ifrån det”, säger den norska författaren och äventyraren Erling Kagge.

Foto: Lars Pehrson och Simon SkreddernesBild 1 av 1
Det långsamma steget blir ett andrum och en möjlighet att processa intryck, menar koreografen och dansaren Mira Mutka. ”Många klagar på att livet är kort. Men jag tänker att livet är långt – så länge du inte springer ifrån det”, säger den norska författaren och äventyraren Erling Kagge.
Det långsamma steget blir ett andrum och en möjlighet att processa intryck, menar koreografen och dansaren Mira Mutka. ”Många klagar på att livet är kort. Men jag tänker att livet är långt – så länge du inte springer ifrån det”, säger den norska författaren och äventyraren Erling Kagge. Foto: Lars Pehrson och Simon Skreddernes

Koreografen och dansaren Mira Mutka använder steget, gången, promenaden som utgångspunkt för sitt skapande. Hen riktar uppmärksamheten mot en vanlig, enkel rörelse – och utforskar dess storhet. I det ordinära ryms det extraordinära, för den som tittar noga.

– Det är fascinerande hur rikt ett steg kan vara. Jag hinner känna, tänka, fundera, reflektera över stort och smått – och samtidigt få en relation till platsen där jag befinner mig, säger hen.

Särskilt har Mira Mutka intresserat sig för det riktigt långsamma steget och vad som händer när vi skruvar ner tempot till ett minimum. I Mira Mutkas och Stina Nyströms dansprojekt Slowathon går deltagarna väldigt väldigt sakta i en timme. Varje enskilt steg är viktigt.

Annons
Annons

– Under ett Slowathon nystar jag ihop tillvarons alla spretande delar och får tid att hitta samband i det fragmentariska.

Avgränsningen skapar en trygghet; jag singlar inte fritt omkring i tillvaron utan har en ram att förhålla mig till.

Ett Slowathon, namnet såklart en blinkning till löpgrenen maraton, kan ske inne eller ute, och vem som helst kan vara med eller titta på. Gåendet sker inte planlöst hit och dit, utan inom ett bestämt område och enligt en matematisk struktur, en talföljd som kallas Lucastal. Antalet steg i varje sekvens beror på hur många det var i de närmast föregående. Det gäller att alltså att hålla räkningen under tiden. Låter rätt komplicerat, tycker jag.

– Njae. Självklart tappar en bort sig ibland, det är helt ok. Jag är ingen perfektionist. Men det är viktigt att det finns en struktur att följa eller gå emot. Avgränsningen skapar en trygghet; jag singlar inte fritt omkring i tillvaron utan har en ram att förhålla mig till.

Det långsamma steget blir ett andrum och en möjlighet att processa intryck och information som annars kanske bara flimrar förbi. Den repetitiva rörelsen är för Mira Mutka också ett sorts ankare i tillvaron. Ett igenkännbart pågående när så mycket annat omkring oss är i förändring. Vi ska utvecklas, prestera, producera.

– Jag har inget emot snabbhet i sig. Jag älskar internet! Och jag kan vara otroligt effektiv och tycker om stimulans och de positiva kickarna det ger att tänka fort och röra mig snabbt. Men samtidigt blir jag lätt stressad och vill kunna sortera. Inte bara vara effektiv utan också stilla. Både och. En mångfald.

Annons
Annons

Mira Mutka utgår från gåendet i sin konst. I dansen Slowathon går deltagarna extremt sakta och enligt en matematisk struktur. Mot slutet av promenaden blåser de såpbubblor tillsammans, och firar sin gemensamma färd.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1
Mira Mutka utgår från gåendet i sin konst. I dansen Slowathon går deltagarna extremt sakta och enligt en matematisk struktur. Mot slutet av promenaden blåser de såpbubblor tillsammans, och firar sin gemensamma färd.
Mira Mutka utgår från gåendet i sin konst. I dansen Slowathon går deltagarna extremt sakta och enligt en matematisk struktur. Mot slutet av promenaden blåser de såpbubblor tillsammans, och firar sin gemensamma färd. Foto: Lars Pehrson

Det räcker att vi backar jättelite i tempo för att det ska uppstå friktion. En blir ett hinder i flödet.

Eftersom snabbhet och effektivitet är norm i vår tid är det mer intressant att rent konstnärligt utforska det långsamma, säger hon. Mer provokativt också. Att bryta mot outtalade regler och förväntningar för vilken hastighet vi bör hålla väcker känslor. Kanske särskilt om tempot bromsas upp. Alla vet väl hur störigt det kan vara att ha bråttom när någon släntrar i zigzag framför en, eller plötsligt stannar upp och kollar mobilen, eller står på fel sida i rulltrappan så att det inte går att rusa förbi. Stressen exploderar: här vill jag fram!

– Det räcker att vi backar jättelite i tempo för att det ska uppstå friktion. En blir ett hinder i flödet. Själv har jag inte intresse av att provocera, men jag märker ju att det ändå händer. Många är också rädda för att stanna upp, och behöva tänka och känna efter. Det kan vara jobbigt, vilket en kanske känner att det inte finns utrymme för i ens tillvaro, säger Mira Mutka.

Också den norska äventyraren, förläggaren och författaren Erling Kagge funderar i sin nya essäbok ”Att gå – Ett liv i rörelse” om gåendets sprängkraft. Själv är han en passionerad vandrare som helst utforskar världen till fots (eller långfärdsskidor), såväl som kvarteren hemma i Oslo som Antarktis vidder eller storstäder som New York och Los Angeles.

Annons
Annons

Bubblorna som dansar iväg symboliserar Mira Mutkas favoritteori inom kosmologin: bubbeluniversum.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 3
Foto: Lars PehrsonBild 2 av 3
Foto: Lars PehrsonBild 3 av 3

Många klagar på att livet är kort. Men jag tänker att livet är långt – så länge du inte springer ifrån det.

För honom innebär gåendet ett motstånd mot snabbhetens herravälde.

– Gåendet ger en känsla av frihet en tid då idealen handlar om att ständigt öka tempot. Du kan stoppa när du vill. Se dig omkring. För att därefter gå vidare. Att gå är en långsam syssla. Därför är det mest radikala du kan göra i vår tid, säger han och tillägger:

– Att gå kan förändra ett helt land. Nästan alla revolutioner har startat med att folket har börjat gå. Demonstrationståg är en röd tråd i kampen för ökade rättigheter. Det är svårare att kontrollera människor som rör sig. Så ja, att gå är politiskt.

Erling Kagge har en hemlighet också, en insikt som han säger sig dela med alla andra som går: Livet blir längre när du rör dig sakta. Gåendet förlänger ögonblicket. Tiden sträcker ut sig, menar han och tangerar Mira Mutkas tankar om det långsamma steget. Hur rikt det kan vara.

– Många klagar på att livet är kort. Men jag tänker att livet är långt – så länge du inte springer ifrån det. När man bara rusar från a till b, med blicken på mobilen, blir livet snävt. Man lever på andras villkor, inte sina egna, säger Erling Kagge.

1/3

Bubblorna som dansar iväg symboliserar Mira Mutkas favoritteori inom kosmologin: bubbeluniversum.

Foto: Lars Pehrson
2/3
Foto: Lars Pehrson
3/3
Foto: Lars Pehrson

Mot slutet av varje Slowathon – när talserien har nått till steg nummer 76 vilket brukar inträffa efter ungefär en trekvart – blåser deltagarna såpbubblor. Det är skönt att blåsa ur sig lite grann då, säger Mira Mutka – och fira att de har kommit så långt på sin långsamma, gemensamma färd. Det är lekfullt och vackert när bubblorna stiger mot himlen, blänker till och är borta. Också promenaden, ja varje enskilt steg, är som en bubbla, säger Mira Mutka.

Annons
Annons

Mira Mutka.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

– Sen spricker den med ett plupp och jag är tillbaka i verkligheten igen.

Bubblorna som dansar iväg symboliserar också Mira Mutkas favoritteori inom kosmologi. Modellen kallas bubbeluniversum och hen tolkar den som att det inte bara finns ett universum utan flera, multiversum, miljarder med universa, löst sammanfogade i kluster, i bubblor. Mångfalden igen alltså, hen återkommer till den. Vikten av att vidga vårt sätt att se på världen och tillvaron. Öppna i stället för att stänga ute. Mjuka till de vassa hörnen och känslan av att vi bara måste forsa framåt. Se möjligheterna i stillheten. Vem vet vad ditt nästa, riktigt långsamma, steg kan rymma?

Efter en timme ringer timern. Då är Slowathon slut för den här gången.

– Fast det är inte helt ovanligt att några vill fortsätta. Gåendet kan kännas läkande för kropp och själ, och när en väl börjat vill en inte sluta. Det är också helt ok, säger Mira Mutka.

Mira Mutka.
Mira Mutka. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons