Annons

TimAviciis ”Tim” är närmare schlagern än dansgolven

Tim ”Avicii” Berglind tog sitt liv under 2018. Nu släpps hans skiva ”Tim” postumt efter hans död.
Tim ”Avicii” Berglind tog sitt liv under 2018. Nu släpps hans skiva ”Tim” postumt efter hans död. Foto: Christine Olsson/TT

Det är svårt att ta sig an Aviciis första postuma album just nu. Skälen är flera och av oerhört varierande slag.

Under strecket
Publicerad

Tim

Artist
Avicii
Genre
Pop
Musikbolag
Universal
År
2019

Betyg: 2 av 6

”Tim” ges ut under en försommar då fler house- och technopionjärer – samt mängder av yngre förnyare – än någonsin besöker Stockholms klubbar, och svenska klubbkollektivet Studio Barnhus firar sitt tioårsjubileum. ”Tim” råkar, lite olyckligt, sammanfalla med en nyväckt medvetenhet om dansmusikens syften.

Robyn fångar, i samarbete med brittiska Kindness, på sitt senaste album – och än mer på scen – housemusik i sin renaste form, dess själva essens. Engelska Hot Chip har precis låtit sin singel ”Hungry child” remixas av poducenten Paul Woolford som uppnår en liknande euforisk nostalgi, inte över någon svunnen tid, bara rent musikaliskt.

”Housemusik i sin renaste form” är nu dessutom inte alls synonymt med att det ska låta som house gjorde för tjugo eller till och med trettio år sedan utan är en svårformulerad känsla av andlighet, ett löfte om syndernas ögonblickliga förlåtelse på stans syndigaste dansgolv.

Housemusiken – precis som discon före den – var musik skapad av och för en mestadels svart och latinamerikansk hbtq-publik, med texter – ”it’s you that I want, but it’s Him that I need” – från gospeln som i denna medvetet tvetydiga kontext laddades med minst två lager av valfri innebörd.

Annons
Annons

Det här må ha varit länge sedan. Men genrens utveckling från Chicago och Detroit hela vägen fram till edm, Swedish House Mafia och Avicii i det här decenniets absoluta början är väldigt snarlik den som amerikansk radiorock har gjort: från, säg, Van Halen via Nickelback och fram till de så omåttligt framgångsrika Imagine Dragons.

Det är inte helt oväntat att just Imagine Dragons sångare är en av gästartisterna på ”Tim”.

Vilken som helst av dessa tolv sånger hade kunnat vara ett bidrag i de senaste sju årens schlagerfestivaler. I synnerhet de två avslutande och, i sammanhanget, fina popsångerna, ”Never leave me” och ”Fades away”. Huruvida det är ett gott betyg eller ej får du bestämma själv.

Det stora problemet – elefanten i det ännu sörjande rummet – är hur djupt omodern musiken är. Och hur snabbt den faktiskt blev det.

Det är nu inget fel i sig att bete sig aningen omodernt men alla former av just dansmusik har modernitetskravet inbyggt i sitt själva fundament. Dansmusiken saknar slutstation, den blir aldrig klar. Mer än nästan någon annan konstyttring hittar den nya – och återuppfinner gamla – stigar som tar musiken framåt och ständigt vidare för att discokulan aldrig ska sluta snurra.

Den besitter, som bäst, en osviklig fingertoppskänsla för ljud och idéer som alldeles nyligen har glömts bort tills någon inser hur man monterar ihop beståndsdelarna på ett till synes nytt och revolutionerande vis.

Den brittiska dansmusiken är sommaren 2019 i klorna på drum’n’bass, till och med jungle, samt har uppfunnit nya behandlingsformer för det allra tidigaste 2000-talets dokusåpsglamorösa UK garage.

Annons
Annons

Kalifornisk r’n’b närmar sig alltmer en ny jazzfunk, angränsar snart nästan till fusion. Jazzen är liksom överallt. Man behöver inte ens märka eller förstå att den är det, men det är den. Är den det inte, så är det just en smula omodernt.

Det här har förstås relativt lite att göra med musikens kommersiella potential. Men det som edm-erans nästan tioåriga dominans har lett till är ett nyväckt sökande efter ursprungliga pre-edm-skäl till att människor förälskade sig i dansmusik och klubbkultur.

Jag är ledsen om jag framstår som respektlös och okänslig men en och annan rimmad textrad i periferin av ämnet skapar ingen svärta

Man kan betrakta det som en proteströrelse, om man så önskar, men snarare är det bara en organisk och logisk motreaktion med mängder av riktningar och idéer som strävar åt radikalt olika håll.

Det är också, lite sorgligt, en smått krystad process att försöka hitta något av det mörker och den djupt ångestdrabbade problematik – som, enligt konstens alla regler, ju förväntas finnas på ”Tim” – i skenet av att upphovsmannen så nyligen som för fjorton månader sedan tog sitt eget liv.

Jag är ledsen om jag framstår som respektlös och okänslig men en och annan rimmad textrad i periferin av ämnet skapar ingen svärta. Hur hårt man än som lyssnare vill upptäcka en sådan i konstverket.

Ställt bredvid exempelvis den hemlighetsfulla producenten Burials högaktuella singel ”Claustro” framstår ”Tim” – och de förväntningar som ställts på både dess progressiva och existentiella potential – blott som ett mausoleum av frigolit.

Det är ett monument som inte på något vis är ovärdigt men som ändå inte kan hjälpa att det förblir ett minnesmärke över en musikalisk era i nästan imponerande avsaknad av något som påminde om en kvalitetskompass; det som återstår är ett dussin nya sånger som effektivt understryker hur Tim Bergling var en storartad begåvning i konsten att blidka och tonsätta den minsta gemensamma nämnarens mest populistiska enkelspårighet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons