Annons
Recension

Fosterlandet/IsänmaaAvsked, sorg och lek i rikt möte

Anna Takanen tar farväl av Göteborgs stadsteater med ”Fosterlandet”. Rollbesättningen bidrar till en rik, tragisk och rolig uppsättning om banden mellan Sverige och Finland.

Under strecket
Publicerad

Fosterlandet/Isänmaa

Genre
Teater

Text: Lucas Svensson. Regi: Anna Takanen. Göteborgs stadsteater (i samarbete med Svenska Teatern, Helsingfors). Scenografi: Annika Nieminen Bromberg. Kompositör: Matti Ollikainen. Översättning till finska: Päivi Storgård.

Den finska nationalsången börjar med en hälsning till fosterlandet och lyder senare: ”Och fördes vi att bo i glans / Bland guldmoln i det blå, / Och blev vårt liv en stjärnedans, / Där tår ej göts, där suck ej fanns, / Till detta arma land ändå/Vår längtan skulle stå.”

Lucas Svenssons pjäs ”Fosterlandet” är en hyllning till det land där bonden Paavo blandar bark i brödet när grannen svälter, en sorgesång över stupade, fulla och sorgsna finnar, långt borta från Saarijärvis moar, fjärran från suset av hembyns granar.

”Fosterlandet” handlar om att ge sig iväg, om att försöka glömma, men aldrig riktigt lyckas. Den är en sorgsen melodi om Finland och Sverige, och med den tar Anna Takanen avsked från sitt chefsjobb i Göteborg för att ta ett annat i Stockholm. Det är en stort anlagd uppsättning, som ska spelas på båda sidorna om Östersjön, och som blandar rikssvenska, finlandssvenska, finska och svenska med finskt tonfall.

Konkret handlar det om Elsa, 90 år, som ligger och dör i Helsingfors, en kvinna vars minnen är det enda överlevande från den hemby, som inte ens finns på kartan. Det handlar också om en flicka i Sverige, som har ett starkt, men underjordiskt, band till denna kvinna. Hur hänger allt ihop?

Annons
Annons

Annika Nieminens scenrum, strikt, rörligt och ibland medvetet överdekorerat, låter handlingen sömlöst röra sig mellan länderna, mellan tidsåldrarna. Vi följer liksom Elsas tankevindlingar fram och tillbaka, hit och dit, och vi får anstränga oss litet grann, inte bara gapa och försjunka.

**Birgitta Ulfsson **spelar Elsa och hon förkroppsligar ett kärleksfullt band mellan Sverige och Finland, hon är för oss själva Muminmamman. Därför tål hon också att bli bilden för det värsta sveket en mor kan begå: att lämna bort sitt barn. Ulfsson spelar rollen med all den lätthet, nyansrikedom och humor ett långt skådespelarliv kan skänka. Det är en ynnest att få ta del av.

Men hon är ingalunda en ensam stjärna på himlen; den här uppsättningen är i minsta detalj välspelad, och den som tittar till vänster på scenen, riskerar att missa det som händer till höger. Jag tänker särskilt på en scen i en lite sorglig finsk förening i Göteborg, där de äldre minns fosterlandet, sjunger hemlandets sånger, dricker kaffe ur Muminmuggar och dukar med Marimekkotyger, allt medan barnen och ungdomarna lider, tyst men uttrycksfullt, eftersom allt är så hjärtinnerligen PINSAMT.

Flickan, som inte är en flicka längre, utan den vuxna kvinnan Lussa, spelas av Tanja Lorentzon. Hon bringar också en speciell erfarenhet till ”Fosterlandet”, via sin många gånger spelade monolog ”Mormors mörka ögon”, som handlar om hennes eget förtryckta finska arv och sorgen över att inte kunna tala finska. Det kan inte Lussa heller, vilket innebär en avskuren nerv till Finland och farmor Elsa. Hon är väldigt arg och väldigt ledsen, längtar efter kärlek, slåss, dricker sig asberusad och klänger kring pappans ben.

Annons
Annons

Iwar Wiklander gör pappan, en liten Juhani förvandlad till John, ett av de tusentals krigsbarn som skickades till Sverige för ett bättre liv när mamma Finland inte kunde nära de sina. Han är en charmig och pratsam glömmare, en go gubbe som brottas och lyfter vikter och kallar Sverige sitt fosterland.

Men med mamma på sitt yttersta och en djupt olycklig dotter måste han ändå närma sig sin största smärta, och det är det ”Fosterlandet” djupast sett handlar om. Han pratar, på kärvt, manligt, finskt vis med sin bror Antti, som blev kvar hos mamma, men ändå övergiven. Thomas Backlund gör ett rörande porträtt av denne åldrande gosse.

**”Fosterlandet” ger oss **den personliga historien, som är tätt förknippad med den politiska, och som delas av många. I det allra känslostarkaste ögonblicket marscherar en hel armé av barn med adresslappar runt halsen över scenen, på väg mot räddning och stor förtvivlan.

Vi får möta den älskade Eero, Dennis Nylund, Alma Pöystis allt hårdare unga Elsa, hennes livsglada vän Aino, Stella Laine, och många fler, som alla kan skrattas åt, men hedras ändå, som Johan Grys Lauri och Mitja Siréns klichéfinske och mänsklige Hannu. Så mycket förmedlas i deras kroppar. Rollbesättningen ger en stor del av upplevelsen i en uppsättning som är rik och omväxlande, upplysande, lekfull, tragisk och rolig. Dryga fyra timmar känns betydligt kortare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons