Annons

Babies i backspegeln

I 20 år har Backyard Babies spelat, festat och jobbat hårdast i Rocksverige. Nu firar bandet jubileum med samlingsskiva , fotobok och Europaturné. Samtidigt har Dregen fyllt 36. Hur länge orkar Sveriges vildaste rockstjärnor leva myten?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Våren 1994 samlades Backyard Babies i sin replokal i hemstaden Nässjö för att fatta sitt viktigaste beslut någonsin.

Vid det laget hade de, med hjälp av frenetiskt fax- och telefonarbete av sångaren och gitarristen Dregen, gjort sig ett namn efter att ha spelat i nästan varenda håla i Småland. Några år tidigare hade de fått spela på Hultsfredsfestivalen. Logiskt sett borde framgången komma vilken dag som helst nu. Men bandmedlemmarna gick fortfarande runt och harvade som svetsare, vaktmästare och latrintömmare, jobb de var innerligt trötta på. Nu, på mötet i replokalen, bestämde de sig för att ta ett drastiskt steg för att besanna sina rockdrömmar.

De skulle lämna småstaden och flytta till Stockholm. Och ingen, ingen, fick följa med.

–Vi gjorde en pakt. ”Alla måste göra slut med sina flickvänner. Alla måste säga upp sina lägenhetskontrakt. Det måste ske inom två månader, för i juni flyttar vi.” Och så gjorde vi det. Rakt upp och ner. Våra flickvänner blev jätteledsna, naturligtvis, men vi sa bara: ”Jag är ledsen, stumpan, du kan inte följa med på den här resan. Jag har bigger plans”, berättar Nicke Borg, som också sjunger och spelar gitarr.

Annons
Annons

Medlemmarna i Backyard Babies hade träffats i slutet av 80-talet, när Nicke Borg kom i kontakt med Dregen och hans gäng. De gick på olika gymnasieskolor i Nässjö, men hade sneglat på varandra och förenades i sin kärlek till klassiskt ouppfostrad, effektfull och skränig rockmusik av den gamla skolan där Kiss och Iron Maiden var kungar.

–Vi tog i så att vi höll på att skita på oss redan från början. Det skulle vara rök och ljus, hög volym, ju mer desto bättre. Även innan vi hade råd med en scentekniker tog vi med oss Johans flickvän på alla spelningar. Hon sminkade oss innan våra gig, säger Nicke Borg.

Med latexbyxor, cowboyboots, läppstift och en extrem frenesi på scenen blev Backyard Babies något vildare än de flesta av sina kollegor i Rocksverige. Men precis som för de hårt arbetande rockmän de såg upp till insåg de att vägen till målet skulle bli lång och svår.

– Jag tror inte att någon av oss tänkte att vi skulle åka runt i limousin och glida på en räkmacka till framgång. Vi var inställda på att gå igenom helvetet, säger Dregen.

De första åren efter flytten blev inte heller ett dugg glamourösa. Till en början bodde bandet i en liten lägenhet i Sundbyberg där de använde alla lediga stunder åt att jobba med musiken. I början arbetade de i motvind. Under det tidiga 90-talet hade grungen tagit över Stockholm, och den exhibitionistiska rocken de själva spelade var otroligt otrendig.

–Koftorna, flanellskjortorna och mössorna hade börjat florera inom rocken. Vår stil var helt åt helvete fel, säger Nicke Borg.

Spelningar inför 20 gäster på smutsiga små ställen i Gamla stan var nära att trötta ut dem totalt. Men 1998 fick Backyard Babies äntligen sitt genombrott med albumet Total 13. Hellacopters, som Dregen bildat några år tidigare med Nicke Andersson från Entombed, hade något år tidigare slagit igenom rejält, och Backyard Babies rycktes med i vågen. De otidsenliga smålänningarna stod plötsligt i centrum.

Annons
Annons

–Vi var förbannade. Vi tyckte att vi förtjänade att bli stora tidigare än vi blev. Och det fanns ett jävla sug efter hård, skitig svensk rock. Precis som Guns n’ Roses var livsfarliga i folks ögon en gång i tiden så var Hellacopters farliga när de ramlade in på Grammisgalan. All den där ilskan kom med på Total 13, tror jag, säger Nicke Borg.

Efter flera år av långsiktigt arbete gick det nu blixtsnabbt för Backyard Babies. De bokades in på en bombmatta med spelningar över hela Europa och fick en uppmärksamhet de knappt kunnat drömma om. För Dregen, som stod i centrum för två band vars popularitet exploderade nästan samtidigt, blev situationen ohållbar. Han blev tvungen att välja band.

– Det var såklart kul att allt hände så snabbt med Hellacopters, vi var verkligen flavor of the month. Folk tyckte väl att jag sköt mig i foten när jag valde att fortsätta med Backyard Babies, men jag gjorde det ändå. Vi hade gått igenom så mycket slit, säger Dregen.

Åren därefter innebar minst lika mycket slit. De två följande albumen hamnade etta respektive tvåa över de bäst säljande albumen i Sverige. Samtidigt spelade Backyard Babies överallt, från Europa och USA till Japan och Sydamerika, med höjdpunkten när de fick följa med giganterna i AC/DC på turné. Hela tiden levde de ut rockstjärnemyten – efter vildsint festande långt in på morgonen stod de på scenen igen nästa kväll. Och nästa igen.

–Allt var kompromisslöst under den där tiden. Att gigga var något vi skulle göra under dagen, såklart, men allt annat var också jävligt kul. Vi hade längtat i tio år efter det, säger Nicke Borg.

Annons
Annons

Ändå handlar det inte bara om fester när bandet ska summera sin karriär såhär långt. Det hårda arbetet, som de tidigt lärde sig av sina rockidoler, är tätt sammanvävt med alla bisarra efterfestanekdoter.

–Det har varit en extrem arbetsmoral, men samtidigt en nästan påtvingad festmoral. ”Du får inte gå och lägga dig!” – det var nästan så. Många andra super bort sitt band, eller så blir det för mycket business och blir tråkigt. Vi har lyckats balansera på kniven, säger Dregen.

Kanske är det tack vare den där småländska arbetsmoralen som de har klarat sig så länge.

–Jag tror att smålänningar är lagda för att jobba hårt. Långsiktigt. Det kan du se i allt från Ingvar Kamprad till… Kalmar FF. Medan Stockholmslag köper spelare för snabba pengar så handlar det i Småland om att jobba fram spelare på sikt. Vi har slitit hårt. Visst, vi hade PVC-brallor på oss från början, men vi fick ändå bära alla grejer själva, säger Dregen.

Nicke Borg skrattar.

– Det är ännu svårare att rådda med PVC-brallor!

Inför sitt 20-årsjubileum har bandet förberett ett rejält firande. Förutom en turné med några få stopp, varav ett i hemstaden Nässjö, har man också givit ut en fotobok och en samlingsskiva. När turnén är klar ska de ta en paus på obestämd tid. Ta det lugnt ett tag från alla lördagar som staplats på rad. De talar om det som en välförtjänt semester.

Kanske kan Dregen, Nicke, Peder och Johan få mer tid till de familjer och respektive som de numera har. Under åren har de också fått en något vuxnare relation till kvinnor än den där gången i replokalen när de gemensamt skar av alla band till sina flickvänner. Men går det att åldras med trovärdighet som rockstjärna?

– Vi har aldrig varit rädda för att visa andra sidor. Jag har alltid kunnat sitta och prata passionerat om hur mycket jag tycker om fiske, till exempel. Det är viktigt i längden att kunna garva åt sig själv, säger Dregen.

Får man en annan självbild med åren?

–Det gäller att växa naturligt med sin musik. Själva musikstilen rock kan man spela tills man trillar av pinn, men fansen växer ju också, och åldras. För att bestå måste man ha självdistans, säger Nicke Borg.

Dregen håller med.

–Man måste acceptera att man blir äldre. Det finns inget jag skäms över som vi har gjort, men jag menar, vi är 36 år nu. För många band blir rock ’n’ roll-myten bara patetisk till slut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons