Annons

Folk med ångestBackmans nya en saga för kantstötta vuxna

Fredrik Backman (född 1981) har hittills skrivit ett tiotal böcker, däribland ”En man som heter Ove” som blev  Oscarsnominerad film.
Fredrik Backman (född 1981) har hittills skrivit ett tiotal böcker, däribland ”En man som heter Ove” som blev Oscarsnominerad film. Foto: Linnéa Jonasson Bernholm

Som att stressat mula i sig en hel Schwarzwald-tårta. Det är Per Klingbergs känsla efter att ha läst Fredrik Backmans nya bok. Här staplas skämten på varandra. Till det fina hör hur författaren verkligen bryr sig om de människor han väljer att skildra, med eller utan kaninhuvuden.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Folk med ångest

Författare
Fredrik Backman
Genre
Prosa
Förlag
Bokförlaget Forum

346 s.

Ganska ofta tänker jag att humor helt enkelt är en plats där smärtan inte kan artikuleras riktigt än. Det låter ju inte så lite pretentiöst, men för mig är det sant att skämt – ironisk galghumor och fåniga distraktioner – ibland har varit en nödvändig omväg för att alls orka närma sig det som gör ont på djupet. Åtminstone delvis tycks humorn fylla en liknande funktion i Fredrik Backmans senaste roman, ”Folk med ångest”, som av förlaget å ena sidan beskrivs som ”en orimligt stökig komedi”, å andra sidan ger information om var man söker stöd om man funderar på att ta sitt eget liv.

Berättelsen kretsar kring en lägenhetsvisning som spårar ut när en misslyckad bankrånare i panik flyr in i lägenheten och oavsiktligt ställer till med ett gisslandrama, med påföljande polispådrag. Men när gisslan väl släppts och polisen stormar lägenheten så är den tom, trots att ett skott hörts och blod har spillts på golvet. Genom romanen varvas de alltmer frustrerade polisernas försök att utifrån förhör med gisslan rekonstruera händelseförloppet med scener som skildrar vad det var som egentligen hände där inne i lägenheten.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Snart står det klart att rånaren definitivt är den minst udda personen i sällskapet – och kanske den med minst kontroll över situationen. Till ”den sämsta gisslan någonsin” hör en tvångsmässigt otrevlig bankchef som går på visningar, i syfte att studera den exotiska medelklassen. Vidare det pensionerade paret Roger och Anna-Lena som ständigt söker nya renoveringsprojekt, av rädsla för att deras äktenskap ska falla samman utan oavbruten aktivitet. Och så en mystisk man iförd ett jättelikt kaninhuvud.

Här börjar jag längta efter en tempoväxling och en författare som sållat bland sina skämt.

På ett plan är det här alltså en rejält skruvad komedi, ofta rolig och ibland väldigt rolig. Här finns idéer som är riktigt bra (avslöjandet av varför det egentligen sitter en man iförd ett kaninhuvud inne på toaletten hör till de idéerna) och en del formuleringar som får mig att skratta högt. Som konstaterandet att den gravida unga kvinnan Julias kläder ser ut ”som om hon sytt dem själv av mantlar hon stulit från mördade trollkarlar”. Men effekten avtar en smula när de dränks i en strid ström av nya lustigheter. Inte minst i början av kidnappningen, när allas excentriska egenheter ska på plats samtidigt. Här börjar jag längta efter en tempoväxling och en författare som sållat bland sina skämt. Det blir som att stressat mula i sig en hel Schwarzwald-tårta, lyssna på en flera timmar lång lista med powerballader eller titta på tre Monthy Python-sketcher i rad. Ja, ni fattar: meningen innan hade blivit bättre om jag bara valt en av formuleringarna istället.

Men ändå. Backman har en egenskap som är förvånansvärt underskattad hos en författare: han bryr sig verkligen om de människor som han skildrar. Och på ett annat plan av texten, bortom alla poänger, så är ocksåFolk med ångestprecis vad titeln anger: en berättelse om människor som helt enkelt har ont och som inte riktigt vet vad de ska ta sig till med sin smärta. Det är ett stoff som förvaltas med en ömhet som är svår att värja sig mot, till exempel i beskrivningen av hur Anna-Lena ”alltid ställer så många frågor till Roger som hon kan komma på medan de passerar barnavdelningen på Ikea” för att försöka distrahera honom från en ”ogripbar sorg”.

Som en ”orimligt stökig komedi” betraktad är ”Folk med ångest” kanske inte en riktigt helgjuten läsupplevelse, men väl värd att läsa som ett slags saga om och för kantstötta vuxna, där de överdimensionerade kaninhuvudena samsas med påminnelser om att du inte är ensam om att ha tillfogats sår av livet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons