Annons

Tove Lifvendahl:Sociala medier är både glädjebägare och avfallshink

Rätt bild av Twitter?
Rätt bild av Twitter? Foto: Helena Larsson/TT

Twitter är inte en fin plats för dialog, utan ett torg dit man går för att visa upp sig, och det man kommunicerar där vill man att andra ska se med en egensnickrad megafon.

Under strecket
Publicerad

Det är med sociala medier som med skolan: alla har en åsikt. För det mesta en mycket tvärsäker, eftersom uppfattningen härrör sig från den egna erfarenheten. Jag har mer än en gång hört diskussioner om den svenska skolan som har utmynnat i kommunikation som snarare liknar gräl. Och uppfattningen om hur olika sociala plattformar påverkar oss är något många grubblar över.

Smålandspostens politiska chefredaktör Fredrik Haage skriver: ”Problemet med Twitter är inte främst att det är en kittel av falsk information. Alla arenor där folk samlas för att ha kontakt kommer att vara det. Problemet är att Twitter driver fram en hätsk atmosfär som tenderar att ta fram det sämsta hos de aktiva, och att den tendensen bara verkar ha förstärkts under åren.”

Det är lätt att hålla med. Jag har sett det han beskriver. Men här bör man påpeka att det som skildras är det politiska Twitter. Det finns andra världar, även på Twitter, och enligt initierade källor lyder exempelvis idrotts-Twitter inte alls under samma regler som det politiska/samhällsdebatterande folket följer. Eller natur-Twitter eller hantverks-Twitter (fast jag har en gång skrivit om en helt horribel drevkultur som uppstod just bland den stickande communityn, när den gav sig in på att bli just politisk istället för att diskutera mönster och garnkvalitet).

Annons
Annons

Själv har jag satt upp egna användarmanualer för de sociala medier jag använder, och tycker att det fungerar bra. Instagram är för mig en personlig fotodokumentation av företrädesvis sådant jag finner vackert, lustfyllt och roande. Facebook är ett skönt och öppet vardagsrum där det går att hålla kontakt med ett stort nätverk. Somliga delar glädje, andra delar sorg, och det är ofta personligt och lite privat. Vissa meddelar skilsmässor, andra vad de åt till middag. Blandningen är livet.

Efter en nyligen firad födelsedag gladdes jag mycket åt hälsningarna. Även om det är kort, kanske bara ett enkelt ”Grattis!”, innebär en gratulation som skickas och mottas att två personer kommer att ha tänkt på varandra och påmints om det de har gemensamt. Att läsa igenom gratulationerna var att se livet passera revy, vilket känns som en fantastisk grej eftersom det är något vi av dem som varit med om nära döden-upplevelser kan tro är sådant som händer just när vi ska dö. Så många sammanhang man har hunnit vara med i, och så många människor man har mött längs vägen...! Det är fascinerande.

Twitter använder jag mest som en anslagstavla för egna och andras texter, eller som sportkommentator framför tv:n när det debatteras. Min grundregel är: var bara inne så länge det ger positiv energi. Det får till följd att jag då och då tittar in, eftersom jag betraktar det som ett arbetsredskap, men ofta snabbt lämnar, av skälen Haage beskrev.

Twitter är inte en fin plats för dialog, utan ett torg dit man går för att visa upp sig, och det man kommunicerar där vill man att andra ska se med en egensnickrad megafon. Som politisk chefredaktör får jag ibland frågor som inte är frågor. Typ: ”man är ju nyfiken på vad Tove Lifvendahl anser om fråga X (inte sällan ett ordval eller liknande i någon text skriven av någon annan men publicerad på ledarsidan) eller person Y (inte sällan en medarbetare som väckt debatt eller framfört en åsikt som någon finner misshaglig).”

Men det är ju inte nyfikenhet det handlar om, utan en dåligt förtäckt anklagelse eller vagt formulerad kritik, och syftet med att twittra är att få en grupp med sig på skolgården för att våga gå på (ni har sett dem i verkliga livet på de skolgårdar ni bevistat). Den som verkligen är nyfiken eller vetgirig utan andra avsikter, hör av sig på andra vägar (och brukar ofta få ett svar om frågan är rimligt framförd).

Den som lever får se vart de sociala medierna tar vägen. De ovan nämnda är ju min generations kanaler, vi medelålders. Ungdomarna och barnen hänger i andra forum och har andra beteenden. Man får hoppas och tro att de bevarar glädjebägarna och överger träckhinkarna genom att bete sig mer vuxet än vad den innevarande vuxengenerationen i samhällsdebatten gör.

Bifogar en korg med läsefrukter (och en marsipanros i videoformat) från veckan och tillönskar en fin vecka!

Detta är Tove Lifvendahls brev. Få brevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons