Annons
Recension

CracksBåde obehag och skönhet

Under strecket
Publicerad

Cracks

Genre
Dans

Su-En. Dansens hus. Kostym: Joanna Bodzek. Musik, ljud: Lee Berwick. Ljus: Svante W Monie. Dans: Su-En, Anna Bralkowska, Lina Palmgren, Frida Larsson, Iryna Anufryieva.

Tre krossade vattenmeloner drar blicken till sig i det sandfärgade rummet. Det röda fruktköttet lyser i ljuset, frestande med närmast erotisk laddning. Så ser äkta livskraft ut; vissa arter kan klara sig i öknen trots vattenbrist. Med människan är det värre ställt.

Su-En Butoh Company, med bas utanför Uppsala, har utvecklat en egen dansstil med rötter i japansk butoh. Ledaren Su-En (Susanna Åkerlund) har framträtt i provokativa solon och konceptuella verk på udda spelplatser, men också skapat ensembleverk där de feminina aspekterna färgar transformationerna.

Fragrant (2005) var en berusande skönhetsupplevelse; ett kretslopp som slutade i blomsterfyrverkeri. Nya verket Cracks går motsatt väg, mot förgänglighet och känslan av att livet är en drömsk hallucination. I inledningen framträder dansarna som hopkurade varelser endast iklädda torra spröt, en spegel av den sterila omgivningen. De hushållar med kraften i minimala förflyttningar, hasande, vältande.

Med Joanna Bodzeks kostymer förvandlas de till färgstarka, skira blommor uppradade som på en catwalk. Lee Berwicks subtila ljudbild övergår i tung drum’n’-bass som driver upp gestalterna till mänsklig form i självbespeglande spiraler. Men skönheten är dömd att förgöra sig själv. Med en bisarr brutalitet krockar kropparna och kollapsar.

Endast Su-En är i sin djuriska fyrfotaskepnad en överlevare, om än med absurda anfall av klåda. Instinktivt närmar hon sig ljuset, blottar överkroppen och tvättar sig långsamt i sin saliv – en vacker reningsakt. I slutscenen rör sig gestalterna sömngångaraktigt som demoner. Tiden upphör.

Cracks rymmer både obehag och skönhet. Det kan tolkas som en aktuell civilisationsbild av mänsklig förvirring på en alltmer sprickfärdig jord, men det vore att förminska det. Butoh kan ju ses som en subversiv rörelse, ett sätt att flytta sig bort från materialism och yta. Den avpersonifierade kroppen uttrycker ett existentiellt, föränderligt tillstånd snarare än en individ. Kroppen är världen, där varje form är avsedd att utplånas för att ge plats åt en ny.

Som åskådare kan man värja sig mot det rituella draget, men eftersom dansarna lyckas göra det groteska uttrycket till sitt, öppnas också sinnena för andra dimensioner.
**
Dansens hus tom 5/4. Uppsala stadsteater 17–18/4.**

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons