Annons

Tove Lifvendahl:Bålbrännarna i flödet

Foto: Maurizio Gambarini / TT
Under strecket
Publicerad

I måndags skrev Expressens kulturredaktör Ida Ölmedal på Twitter apropå ett inlägg från en annan debattör: ”Det kräver idogt arbete att peta Ivar Arpi från platsen som Sveriges mest ariska ledarskribent.”

Ölmedal är, för den som inte känner till henne tidigare, en vuxen person som har skrivit för Expressen sedan 2015 och dessförinnan har bakgrund som reporter på tidskriften Fokus och chefredaktör för Lundagård.

Frågan man måste ställa sig är: Varför skriver en redaktör på Expressen något sådant? Om man tar del av det Ida Ölmedal tidigare har skrivit, finns ingen anledning att tro att hon själv lever i den tankevärld där begreppet arisk är vanligen förekommande. Jag finner heller inget som tyder på att Expressens kulturredaktion, åtminstone fram tills nu, har betraktat ledarskribenter enligt olika rasteoretiska sorteringskategorier.

Därför återstår bara (men jag är öppen för andra rimliga förklaringsmodeller) slutsatsen att hon är ute efter att gestalta vår kollega i ett förkastligt sammanhang med syfte att göra honom persona non grata, enligt taktiken ingen rök utan eld.

Annons
Annons

Ja, här är vi nu. På en plats som är ganska otäck. Häxprocesserna på 1400–1600-talen med förhörskommissioner som hade Sanningen på sin sida och kallade rättstroende vittnen som kunde fastslå skuld bortom tvivel, har sin motsvarighet även i dag. Hastigheten har sannolikt ökat, tack vare teknikens utveckling. Några gillanden här, några emotionella utbrott där; för var gång knuffas gränsen bort mot det hägrande bålet. Den som reser motargument finner sig snart stå på de anklagades bänk för att vara apologet – ja, kanske till och med själv vara en ondskefull häxa i maskopi med Satan.

Det är kanske inte så märkligt att allt fler omprövar sin närvaro i sociala medier. Ransonerar och begränsar, blockar och kliver ur. ”Hejdå Twitter – jag vill inte längre mata ditt monster” skrev Jonas Gardell häromdagen (Expressen 4/4). Han har kommit till slutsatsen att ”det hjälper inte att komma till rätta med Twitters avigsidor. Twitter ÄR en avigsida. Och genom att finnas här som offentliga eller privata personer legitimerar vi Twitters existens.” (Fast det visade sig emellertid att han som offentlig person trots allt kommer att fortsätta legitimera Twitters existens genom att ”lägga ut info om böcker, podd, biljetter till mina shower osv.” Man får väl se det som en svältkur för monstret.)

Men vi är många som har sett det Gardell har sett och erfarit. Och som känner oss ambivalenta över de nätbaserade plattformar som både när änglar och göder troll, härbärgerar intellektuella inlägg men också infernaliska idiotier. Och som åser vad som stundom händer med människor som utan tillräcklig självkontroll skär sig på det tveeggade svärd som den flyktiga uppskattningen kan innebära. Ty fåfänga och narcissism är drivmedlet för både hånfulla inlägg, dagboksnoteringar och ljuvliga naturbilder, slagfärdiga skämt och hudlösa jag-berättelser. Mediet blir vad vi gör det till och kan användas till så vitt skilda verksamheter som kunskapsinhämtning, bra och dålig underhållning, vänskaps- och nätverksbyggande, mobbning och påverkan.

Annons
Annons

För ett år sedan gjorde Gardell ett gott försök att lyfta tonen i samhällsdebatten i ett inlägg (Expressen 16/5–17) som berörde vår kollega: ”SvD:s ledarskribent Ivar Arpi är en viktig och påläst röst från den konservativa flanken. Som tydlig demokrat håller han dessutom stånd mot icke-demokratiska krafter längre högerut, och det gör hans penna än viktigare i dagsläget. Jag förstår verkligen inte varför han ska behöva stå ut när vänsterdebattörer som Maria Sveland insinuerar att han skulle vara fascist eller, som Sveland skriver, närma sig ’brunhögern’.”

Jag frågar ibland kollegan om han står ut. Hittills har svaret varit ja. Han är en av de publika röster i Sverige som enligt vad jag har kunnat se, mottar flest personliga påhopp. Jag gissar att de som ägnar sig åt dem, rättfärdigar det med att de ogillar honom. Men det är ytterst få som bemödar sig om att gå in i saklig argumentation mot det han skriver, trots att vi som enda krav för att få publicera en kommentar har att personens identitet ska gå att styrka, och att argumentation ska ske i sak. I stället regnar överlägsna och nedvärderande omdömen mot hans person, liksom svepande omdömen som aldrig styrks med något helt citat från den anklagade, vilket redaktörer med någon självaktning borde avfärda som icke godkänt hantverk och ge bakläxa på.

Var och en äger förstås ansvar för sina handlingar. Alla kan göra misstag och fel. Det gäller förstås även undertecknad och kollegor. Självrannsakan och ursäkter är bra verktyg för att hantera sådana situationer. Det gäller förstås också när det är redaktören själv som har felat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons