Annons

Balettchefen som vill riva murar

– Jag tycker det är kul att möta människor, säger Johannes Öhman som gärna vistas i balettsalen bland dansarna. Nu lämnar han Kungliga Operan för Berlin – vem som blir hans efterträdare är ännu inte klart.
– Jag tycker det är kul att möta människor, säger Johannes Öhman som gärna vistas i balettsalen bland dansarna. Nu lämnar han Kungliga Operan för Berlin – vem som blir hans efterträdare är ännu inte klart. Foto: Lars Pehrson

Johannes Öhman har lockat koreografins världsnamn till Sverige och visat att Kungliga Baletten kan ha en fot i traditionen och en i samtiden. Nu drar han till Staatsballett i Berlin med uppdrag att föra kompaniet in i framtiden.

Under strecket
Publicerad

– Kungliga Baletten har blivit ett diversifierat kompani, jag har öppnat dörren – eller åtminstone ett fönster – för progressiva koreografer att komma hit, hoppas Johannes Öhman.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Dans är ingen törnrosasömn. Dans är här och nu. Efter sex år som chef för Kungliga Baletten i Stockholm har Johannes Öhman lyckats vidga både dansarnas och publikens uppfattning om hur ett klassiskt kompani kan dansa in i samtiden utan att förlora det arv som institutionen har i uppdrag att förvalta. Han talar om att riva murar.

Publiken har kunnat se tre ”Svansjön”: Natalia Conus klassisk-sovjetiska med lyckligt slut, Mats Eks frigörelsedrama och Pär Isbergs nya metaversion. Vi har upplevt en rusig ”Midsommarnattsdröm” av Alexander Ekman och dragits in i Sharon Eyals kollektiva, laddade universum. Och inte minst fascinerats av hur Sasha Waltz dissekerat kroppen och mänskliga värden i ”Körper”. Ett viktigt verk som föregicks av kittlande rykten om naken hud.

– Det var roligt att ”Körper” passade så bra även i det här rummet och det som det representerar. Det hade kunnat göras här för 250 år sedan. Då gjordes ju allt nytt här på teatern eftersom det inte fanns fria scener, konstaterar Johannes Öhman.

En slutsats typisk för denna genuint dansintresserade person som inte ställer tradition mot traditionsbrott utan snarare ser hur definitionen av ”klassiskt” ständigt förskjuts, och att klassikerna även ger perspektiv på genusfrågor och exotism.

Annons
Annons

– Man behöver inte gilla allt; det handlar om hur öppen man vill göra sig som dansare och publik för olika uttryck. Eftersom jag själv varit dansare så vet jag hur man kan bli sig själv närmast: Vad ska jag vara med i? Kan jag göra det här? Blir jag bekräftad?

Johannes Öhman drogs in i dansens värld via Jirí Kyliáns 1970-talverk ”Stoolgame”. ”Sen var jag fast.” Så småningom upptäckte han klassisk balett och blev en prisad dansör. Men han har hela tiden följt det samtida danslivet och sett sådant han som dansare själv gärna hade velat medverka i om chansen funnits.

– Öppenheten är viktig. När jag blev chef för Göteborgsoperans balett kunde jag utveckla mina idéer, och här på Kungliga Operan har jag velat släppa in det absolut senaste, givet att det har kvalitet. Jag hoppas ha öppnat dörren för progressiva koreografer, att de känner sig välkomna här.

Visst har det funnits friktion. Som när koreografen Wim Vandekeybus skulle ha ett spädbarn med på scenen i ”Oidipus” på Göteborgsoperan. Då hette det att balettchefen inte var riktigt klok. I sådana lägen gäller det att inte tappa tron på sina visioner och få med sig ledningen.

– Det går inte utan vd:s stöd. Här på Operan har jag haft fantastiska år. Birgitta Svendén har litat på mig.

Johannes Öhman önskar dock att repertoarteatern kunde ge mer tid åt kreativa processer. Därför har han låtit mindre grupper dansare jobba med längre projekt. Det gjorde att Mats Ek kunde få ett helt år på sig inför urpremiären ”Julia & Romeo”. Ek har också varit hans stöd och sporre.

Utsikten från balettchefens rum högst upp i operahuset är magisk. Genom det öppna fönstret syns Stadshustornet. Snart kommer vyn att bytas mot Berlin. Johannes Öhman rivstartar i sommar sitt nya chefsjobb vid Staatsballett, ett ledarskap som han från 2019/20 delar med koreografen Sasha Waltz. Dubbelutnämningen orsakade stark kritik från vissa av de 90 dansarna, som fick höra nyheten via medierna i höstas och fruktade klassikernas sorti.

Annons
Annons

– Kungliga Baletten har blivit ett diversifierat kompani, jag har öppnat dörren – eller åtminstone ett fönster – för progressiva koreografer att komma hit, hoppas Johannes Öhman.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Johannes Öhman menar att det framför allt handlade om en kommunikationsmiss, dansarna borde förstås ha fått informationen först från Berlins kulturansvariga. Att några av medlemmarna i Staatsballett har fördomar mot annan sorts dans än balett handlar om okunskap, tillägger han.

Nu, åtta månader senare, har dock den spända stämningen bytts i applåder – när chefsduon förra månaden fick chans att direkt förklara sina visioner. Det vill säga 50/50 klassiskt och samtida, tio produktioner per år, varav ett verk av Sasha Waltz. Verksamheten bedrivs på tre olika teatrar – en stor apparat som kräver sin planering.

– Det som gör Berlinjobbet unikt och intressant är själva konstruktionen. Man är direkt underställd stadens kultursenator. Operastiftelsen ger pengar till opera, orkester och balett där var och en är autonom. Man styr själv över sina medel, berättar Öhman.

I Sasha Waltz har han funnit en stimulerande samtalspartner med bra kontaktnät. De kommer från olika håll men diskuterar sig nu fram till vad de vill genomföra. Balettkompaniet har hög nivå men en ”slumrande repertoar”, enligt Öhman. I planen finns såväl Alexander Ratmanskys version av ”La Bayadère” som verk av Stijn Celis, Sharon Eyal och Jefta van Dinther. Även Mats Ek, Alexander Ekman och Johan Inger är öppna för samarbete.

– Vi har sex år på oss – ett äventyr! säger Johannes Öhman och försvinner mot väntande dansare i balettsalen, platsen där allt började och där han gärna vistas.

– Kungliga Baletten har blivit ett diversifierat kompani, jag har öppnat dörren – eller åtminstone ett fönster – för progressiva koreografer att komma hit, hoppas Johannes Öhman.
– Kungliga Baletten har blivit ett diversifierat kompani, jag har öppnat dörren – eller åtminstone ett fönster – för progressiva koreografer att komma hit, hoppas Johannes Öhman. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons