Annons

DistinktionBalettkväll med coola kontraster

Andrey Leonovitch och Kungliga Baletten i ”Ponte Molle”.
Andrey Leonovitch och Kungliga Baletten i ”Ponte Molle”. Foto: Markus Gårder

Från romantik till het puls – Kungliga Baletten bjuder på en konstrastrik kväll med urpremiär på en dansk Bournonvillebalett från 1860 och repris på israeliska gruppverket ”Bill”. Coolt, tycker Gunilla Jensen.

Under strecket
Publicerad

Jérôme Marchand, Clyde Emmanuel Archer (i centrum) och Lea Ved i ”Bill” med Kungliga Baletten.

Foto: Markus GårderBild 1 av 1

Distinktion

Genre
Dans
Var
Kungliga Operan
Koreografi
Frank Andersen & Dinna Bjørn efter August Bournonville (”Ponte Molle”). Sharon Eyal & Gai Behar (”Bill”), även scenografi.

”Ponte molle” – Musik: Vilhelm Christian Holm, Andreas Frederik Lincke m fl. Scenografi, kostym: Marie í Dali. Ljus: Erik Berglund. Kungliga Hovkapellet. Dirigent: Henrik Vagn Christensen. ”Bill” – Musik: Ori Lichtik. Ljus: Avi Yona Bueno.

Den danska balettens fader, August Bournonville (1805–1879), månade om mansdansen och skrev medvetet in flera generationer i sina alster. Hans teknik är krävande i skenbar enkelhet och pantomimen spelar stor roll. Danska teamet Frank Andersen och Dinna Bjørn har länge ägnat sig åt Bournonville och är tveklöst världens främsta experter på området. När de nu har upptäckt och återskapat ett aldrig spelat verk av mästaren, är det förstås en stor händelse. Att urpremiären äger rum i Stockholm och inte på Bournonvilles hemmascen Det Kongelige Teater är också lite uppseendeväckande.

”Ponte Molle” utspelar sig i Rom, vid den välkända antika bron som spänner över Tibern. I vår tid är den mest känd som kärleksbron med alla hänglås. Romantiken är högst närvarande också i Bournonvilles balett, som fint fogar in sig till hans italienska verk ”Napoli” och ”Blomsterfesten i Genzano”.

Första delen av den timslånga baletten är mer pantomim än dans och andra delen är mer uppvisningsdans. I skildringen av ett konstnärskollektiv kunde den gode August kanske ha skapat en baletternas Bohème trettio år innan operan kom till. Men resultatet vad gäller handling och rollfigurer har blivit ganska skissartat. Danske Alfred bryter upp och reser hem. Dawid Kupinski ger honom lyster, särskilt i ett vemodsfyllt solo som är en liten pärla. Den temperamentsfulle César ger Dmitry Zagrebin tillfällen till teknisk briljans. Andrey Leonovitch indolente Hippolyte roar. Hyresvärdinnans kärlekskranka döttrar distraherar…

Annons
Annons

Jérôme Marchand, Clyde Emmanuel Archer (i centrum) och Lea Ved i ”Bill” med Kungliga Baletten.

Foto: Markus GårderBild 1 av 1

Scenografin är flott och påkostad. Fyndigt sveper Andersen–Bjørn in föreställningen i stumfilmsförpackning – det ligger ju pantomimen nära. Med charm och dansglädje når de långt, men det händelsefattiga förloppet blir ansträngande vad det lider.

Ensemblen har anammat stilen stil med gott resultat. Svenska Balettskolans elever får förnämligt utrymme och som det konstköpande paret Gardelli får vi en underbar lektion i konsten att skapa scenisk närvaro av Per-Arthur Segerström och Marie-Louise Sid-Sylwander.

Jérôme Marchand, Clyde Emmanuel Archer (i centrum)  och Lea Ved i ”Bill” med Kungliga Baletten.
Jérôme Marchand, Clyde Emmanuel Archer (i centrum) och Lea Ved i ”Bill” med Kungliga Baletten. Foto: Markus Gårder

Kvällens andra verk är nypremiären på israeliska Sharon Eyals explosiva ”Bill”. Ett härligt återseende. Som en skock hest skränande fåglar drar dansarna i ljusblå kroppsstrumpor in på den rökfyllda scenen. Med Jérôme Marchand och Clyde Emanuel Archer i spetsen bildar den suveräna ensemblen en säregen chorus line som ångar av lust och hot, till den heta pulsen av dånande trummor och blås. Kontrasten kunde inte vara större, mer disparat. Det är en himmelsvid skillnad, som natt och dag, mellan Bournonvilles romantiska dansglädje och Sharon Eyals drastiskt uppkäftiga idiom. Coolt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons