Regina Mangama är lekmannaterapeut och hjälper klienter med psykisk ohälsa på en bänk utanför Budiriro vårdcentral nära Harare, Zimbabwe.
Regina Mangama är lekmannaterapeut och hjälper klienter med psykisk ohälsa på en bänk utanför Budiriro vårdcentral nära Harare, Zimbabwe. Foto: Agneta Lagercrantz

”Bänkmetod” 3 gånger mer effektiv än medicin och KBT

Samtalsterapi med ”grandmothers” på en bänk är tre gånger så effektivt som medicin och KBT i Zimbabwe. I ett land med bara 16 psykiatrer har metoden hjälpt 100 000 personer med psykisk ohälsa. Nu ökar intresset i väst.

Publicerad

 

HARARE, OKTOBER 2019 Värmen har snabbt stigit till 33 grader och solen står nästan rakt ovanför parken intill Budiriro vårdcentral. Under akaciorna finns nio terapiplatser utställda – robusta träbänkar, enkla stolar, skynken på marken. Regina Mangama i brun klänning och en bunt papper i knät kommer snart att ta emot nästa klient.

Hon är ambuya, rådgivare eller ”grandmother”, för The Friendship Bench Project i Zimbabwe. Det är en lekmannabaserad terapi som hjälper allt fler människor med lättare depression och ångest i ett land med totalt 16 psykiatrer. Skulle Zimbabwe ha haft lika hög kvot som Sverige hade det funnits över 3 000. Och ändå beräknas nästan var tredje zimbabwier på landets vårdcentraler lida av psykisk ohälsa.

Jag grubblade dygnet runt. Jag tänkte och tänkte. Jag ville inte leva.

Lucy har varit en av dem. Hon kryssar hemtamt mot oss mellan bänkarna, rak i ryggen, vit stråhatt. Här passerar hon nästan varje dag för att hälsa på ”sina systrar”, de som hjälpte henne ur hennes kunfugisisa som depression och ångest heter på shona-språket. Ordagrant betyder det ”att tänka för mycket”. Sedan metoden startade 2006 har 70 000 zimbabwier fått Friendship Bench-terapi och under bara förra året hjälpte den 30 000 Bronx- och Harlembor.

När Lucy, mager och livstrött, kom till Budiriro vårdcentral för snart tio år sedan fick hon träffa ambuya Regina Mangame. Nu slår hon sig ned mitt emot oss och berättar hur hon blev ensam med fem barn mellan sex och arton år då hennes man dog till följd av aids 2002. Åren som följde var ett enda mörker och hon sov bara några timmar per natt.

Annons
Efter reklamen visas:
Bänkterapin som utmanar vetenskapen

 

– Jag grubblade dygnet runt på hur jag skulle få råd med mat, kläder och skolavgifter. Jag tänkte och tänkte, på min sistfödde som var sjuk, på att jag var hiv-smittad. Jag ville inte leva. Men vad skulle då hända med barnen? Jag bad till Gud att jag skulle få följa dem, säger Lucy som var så deprimerad att hon hade slutat ta sin medicin.

Nu äger hon 100 kycklingar, har beställningar på fler och är strålande glad. Hon pekar på sig själv: normalviktig. Det betyder att hon medicinerar som hon ska.

– Och stressen, säger hon, den har åkt i papperskorgen.

Att få terapi på bänken ger signifikant goda resultat, enligt en vetenskaplig studie: Ett halvår efter sessionerna hade endast 12–14 procent kvar symtom på depression och ångest och nästan ingen tänkte på självmord. I kontrollgruppen som fått sedvanlig behandling – kognitiv beteendeterapi (KBT) eller medicinering – hade hälften kvar sina psykiska problem.

Lekmannen måste förstå vad som är allvarliga symtom och hur man hänvisar vidare till professionella.

Annons

Parken utanför Budiriro Polyclinic är öppen för terapi måndag till torsdag och det kan passera 50 klienter om dagen. Mammor har sina bebisar med sig i bärsjal på ryggen. En yngre man i keps reser sig, färdig med sin session. En lång äldre herre står på tur och visas till en ledig ambuya.

Vid hans första träff kommer hon att använda ett särskilt frågeformulär på shona-språket för att poängsätta graden av kunfugisisa – har han fått svårt med koncentrationen? Magont? Sömnsvårigheter? Beslutsångest? De som säger sig ha nästan alla symtomen ofta eller svarar ja på bägge frågorna om självmord får remiss till mer kvalificerad hjälp, annars får de sex sessioner på bänken.

Utanför Budiriro vårdcentral finns nio platser för bänkterapi, en metod som har hjälpt 70 000 zimbabwier sedan starten 2006.
Utanför Budiriro vårdcentral finns nio platser för bänkterapi, en metod som har hjälpt 70 000 zimbabwier sedan starten 2006. Foto: Agneta Lagercrantz

Metoden är en så kallad problemlösningsterapi, en klassisk intervention inom KBT, berättar Ruth Verhey som med sin ”väst-präglade, teoretiska kunskap” har utformat utbildningen för lekmännen. Hon är psykologie doktor och psykoterapeut från Tyskland och har bott i Harare i 15 år. När The Friendship Bench var något alldeles nytt kom hon i kontakt med psykiatern Dixon Chibanda, initiativtagaren, och nu ägnar bägge all sin lediga tid åt att lotsa The Friendship Bench genom den expansion som sker på många fronter samtidigt.

Annons

Metoden fungerar bara vid lättare till medelsvår depression, punkt slut.

Att intresset är så stort, inte minst från väst, förklarar hon först med ett enda ord: kostnadseffektivt.

– Men metoden fungerar bara så som den används här i Zimbabwe – vid lättare till medelsvår depression, punkt slut, understryker hon.

– Bänkarna ska höra ihop med hälso- och sjukvården och lekmannen måste förstå vad som är allvarliga symtom och hur man hänvisar vidare till professionella.

Sedan lägger hon till att också den språkligt lokala anpassningen har varit avgörande. De fem stadier som kännetecknar problemlösningsterapin inom KBT – från att identifiera sina problem till att göra något åt dem – har här förenklats till tre begrepp, enligt ”grandmothers” egna förslag: ”kuvhura Pfungwa” (öppna sinnet, berätta om din situation), ”Kusimudzira” (upplyftande, välj ett problem som du vill börja jobba med) och ”Kusimbisa” (stärka klienten att verkligen hålla sig till planen).

Till detta kommer ett fjärde moment – ”Kusimbisisa” – att stärka ännu mer. Då deltar klienterna i gruppträffar varje vecka där de tillverkar väskor av återvinningsbar plast samtidigt som de delar livserfarenheter och uppmuntrar varandra att jobba på sina problemlösningar.

Annons
Ruth Verhey, psykologie doktor från Tyskland, har utformat utbildningen som en grandmother får för att bli bänkterapeut.
Ruth Verhey, psykologie doktor från Tyskland, har utformat utbildningen som en grandmother får för att bli bänkterapeut. Foto: Agneta Lagercrantz

Innan de fick hjälp på bänken hade i stort sett ingen pratat med andra om vad som tynger dem. Det är nästan alltid ekonomin, men också hiv-smitta och våld i hemmet. Typiska tecken på konfugisisa är desamma som i väst – äta för litet eller för mycket, sova för litet eller för mycket, tappa intresset för saker, inte sköta om sig själv. Dra sig tillbaka socialt.

Det gäller att få dem att välja ett av problemen som är möjligt att jobba med.

Terapin går ut på att terapeuterna inte ska ge några råd utan enbart lotsa klienten till att själv välja ett problem och arbeta för en lösning. Berätta, inleder ambuya. Regina Mangama ger ett typiskt exempel:

– Då kan de säga att de har förlorat jobbet, att barnen slutat gå i skolan, att de inte har råd med kläder, inte med mat. Och så är de deprimerade. Men – det är fem problem. Då gäller det att få dem att välja ett av dem som de tror det är möjligt att jobba med.

Annons

Så här kan lekmannen försöka guida: ”Jag förstår att det känns som Kilimanjaro för dig, men vet du, tänk dig att berget är byggt av Lego. Vi kommer att titta på en enda liten bit, inte alla. Var vill du börja?”

Kunfugisisa, att vi tänker för mycket, stör nämligen själva tankeförmågan.

Den här hjälpen att ”plocka isär berget” tror Ruth Verhey är hela hemligheten med problemlösningsterapi. Kunfugisisa, att vi tänker för mycket, stör nämligen själva tankeförmågan, förklarar hon.

– När man har försökt allt och inget fungerar, då ger man upp, det gör vi alla. Men så kommer någon och säger ’Vi försöker en gång till! Låt oss börja där du kan ändra något’.

Hela tiden gäller det för ambuya att inte komma med råd, bara lyssna, ställa frågor och lyssna ännu mer. ”Sluta tro att du måste säga något”, brukar Ruth Verhey uppmana dem.

Ett forskningsprojekt studerar om bänkterapi kan förbättra värdena också för diabetespatienter.
Ett forskningsprojekt studerar om bänkterapi kan förbättra värdena också för diabetespatienter. Foto: Agneta Lagercrantz
Annons

Hur känns det att inte ge råd, som traditionellt har varit rollen för grandmothers?

Regina ler.

– Vi jobbar hårt på det. Det är svårt, men det måste vara de själva som kommer på lösningen, inte gogo (som farmödrar och mormödrar kallas på shona).

– Annars kan de komma tillbaka och säga ’din lösning fungerade inte’.

En ambuya ska ha empati, naturlig auktoritet, kunna läsa och skriva och använda en mobiltelefon. Genom rollspel tränas de sedan i tålamod, förståelse och icke-dömande. Ruth Verhey, som är traumaspecialist, har slagits av att många i den yngre generationen är mer traumatiserade av allt som drabbat landet än de äldre kvinnorna. Ändå har de sett mer.

De verkar vara superresilienta. Om du hjälper någon annan så hjälper det dig själv.

– Kriget, olyckor, eldsvådor. De har förlorat flera nära och kära, sett födslar och död och aborter med strumpstickor. Men de verkar vara superresilienta. Om du hjälper någon annan så hjälper det dig själv, förklarar hon.

Men ibland blir det för mycket. Constance Chikore, 65, som har fungerat som grandmother sedan 2016, önskar att det fanns ännu mer hon kunde bidra med inom Friendship Bench i den svåra ekonomiska situation som råder i Zimbabwe.

– Det är klart att vi ska vara där för att hjälpa människor till lösningar. Men om de inte har någon mat, ingen medicin? Om de inte har någonstans att bo? Eller någon som tar hand om dem? Då känner man sig maktlös. Behovet av humanitär hjälp är ett ännu större problem. Och då har vi inget vi kan ge dem.

Utanför Budiriro vårdcentral finns nio platser för bänkterapi, en metod som har hjälpt 70 000 zimbabwier sedan starten 2006.

Foto: Agneta Lagercrantz

Ruth Verhey, psykologie doktor från Tyskland, har utformat utbildningen som en grandmother får för att bli bänkterapeut.

Foto: Agneta Lagercrantz

Ett forskningsprojekt studerar om bänkterapi kan förbättra värdena också för diabetespatienter.

Foto: Agneta Lagercrantz