Annons

Tove Lifvendahl:Bara en pandemi kunde hejda SD

En blågul papegoja, till synes levande.
En blågul papegoja, till synes levande. Foto: Claudio Bresciani/TT

På första maj rekommenderas Pontus Mattssons nya bok om SD till socialdemokrater och andra som en inåtblickande men lärorik läsning.

Under strecket
Publicerad

Han är socialdemokrat, och när jag påpekar att coronan har fått rörelsen att ställa in förstamajtågen, utbrister han: ”Det var ju fan på tiden att man förnyade det! Att det skulle behövas en pandemi för att förstå att den här gamla modellen där man ställer upp regementet och regementschefen och talar, som prästen talar till allmogen, att det inte funkar, inte ens om man har hoppborgar och gratis popcorn och allt vad det är. Det är på tiden att det blir ett nytag där.”

Han brukar säga som det är, även i sådana frågor folk helst undviker, och valborgsavsnittet av podden är inget undantag. Efter att under lång tid ha benämnts ”S-märkt statsvetare” är Stig-Björn Ljunggren numera politisk chefredaktör för Sydöstran. En person som kan tänka självständigt och är orädd att tycka motvalls. Men det är nog flera som, trots att de aldrig skulle erkänna det öppet, drog en lättnadens suck över att för en gångs skull slippa ställa upp sig i led och traska runt i centrum bakom dammiga fanor. Inte minst för att uppslutningen har sjunkit. Intrycket har blivit allt mindre av folkrörelse, mer av apart sekt.

Annons
Annons

En sketch gör sig påmind. Bilden av John Cleese som kommer tillbaka till djuraffären för att klaga på att den inhandlade papegojan, benämnd ”Norwegian Blue”, dog direkt vid hemkomsten. Michael Palins affärsinnehavare försöker på alla sätt övertyga sin kund att fågeln i själva verket bara vilar sig, är bedövad, kanske trånar efter de norska fjordarna så till den grad att den framstår som gången till en annan värld. Cleese bjuder obetalbart motstånd:

This parrot is no more! He has ceased to be! 'E's expired and gone to meet 'is maker! 'E's a stiff! Bereft of life, 'e rests in peace!

Ack, om ändå tillvaron vore sådan att papegojor inte gick ur tiden, eller elefanter klampade in i rummet. Så mycket enklare det hade varit som arbetarrörelse då. Men förstamajtåg blir omoderna och Sverigedemokraternas framgångar har i flera steg fått Socialdemokraterna att inta rollen av en butiksinnehavare i förnekelse. Nej, nej, de har inte en chans. Nej, nej, dem anser vi inte värdiga att ens diskutera med. Nej, nej, det kommer att gå över.

Men Sverigedemokraterna gick inte över, och i Smedjan i fjol sammanfattade Stig-Björn Ljunggren vad som har hänt under de tio år sedan de kommit in i riksdagen: ”... medan Sverigedemokraterna har anpassat sig till övriga partiers framtoning och retorik i sin strävan efter att bli salongsfähiga, har de andra partierna anpassat sig till Sverigedemokraterna rent sakpolitiskt.”

I journalisten Pontus Mattssons nyutgivna bok ”In klampar Jimmie: Sverigedemokraternas entré i politiken” (Carlsson Bokförlag), finns gott om exempel på hur detta tagit sig uttryck. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson beskriver hur flödena har sett ut: ”Man har tagit företagare från Moderaterna och arbetare från Socialdemokraterna, företrädesvis de som jobbar inom industrin, byggbranschen eller med transporter.” I boken gör flera socialdemokrater avbön i dystra bekännelser. Det är ärligt och – numera – redigt tänkt. Mona Sahlin beskriver att strategierna för att ignorera SD tvärtom ledde till att partiet stirrat sig blint på det. ”Med åren har det blivit ett av mina dåliga samveten, jag har ju varit en del av detta.”

Annons
Annons

Lars Stjernkvist, kommunalråd i Norrköping men i början av 00-talet partisekreterare, är också befriande självkritisk. Men som Pontus Mattsson påpekar i en av de påfallande få egna redovisade tankarna, ”att lyssna till Stjernkvist är emellanåt som att höra på någon som beskriver ett destruktivt självskadebeteende som varit omöjligt att bryta”. Det är lätt att hålla med. Även om de intervjuade i boken, från höger till vänster, alla har haft sina egna bevekelsegrunder och motiv till sina respektive ageranden, finns en gemensam refräng som Lars Stjernkvist formulerar tydligast: ”Vi gör det vi hela tiden säger att vi vill undvika. Vi vill inte att förhållandet till Sverigedemokraterna ska överskugga allt annat i politiken, ändå bidrar vi många gånger till just det.”

Framväxten av SD har varit ett trauma för de andra partierna, som ännu inte har släppt. Men kanske smärtar det Socialdemokraterna mest att partiet har byggt sin framgång på att utmana det gamla arbetarpartiet om identiteten som folkets parti. Det har inte hjälpt att i tanke och uttalanden använda sig av den nedlåtande attityd som Lars Stjernkvist berättar om men som har gått igen i sju olika nyanser – de väljare och partiarbetare som Pontus Mattsson intervjuar skäms inte för sitt ställningstagande. Tvärtom. De är medvetna om att deras partibyte inte är okontroversiellt och känner sig grundade i beslutet, villiga att försvara det. Och de säger sådant som varje parti och partiledare drömmer om att få höra.

Benny i Falun, tidigare medlem i S som drömmer sig tillbaka om ett samhälle med sammanhållning och ”när folk ställde upp för varandra”. Tidigare moderaten Ragna i Västerås som tycker att Jimmie Åkesson är ”rakryggad och pålitlig”, pensionärerna Ulrika och Birgitta i Gävle som känner att ”han är för oss, han är folklig, han är nere på våran nivå, han sitter inte på några höga hästar, han går bredvid oss”. 21-årige Rasmus vars lärare sade till klassen att SD var rasister och att man inte skulle rösta på dem, men som när han fick rösträtt tog reda på vad partiet stod för och nu har blivit medlem: ”Jag hoppas verkligen att han kan förändra det land och den värld vi lever i.”

Annons
Annons

Det krävdes en pandemi för att hejda SD:s tillväxtsiffror i opinionen, åtminstone för en stund. När vi så småningom kommer in i vad vi betraktar mer som en normalitet och inte ett undantagstillstånd kommer det att visa sig om den myckna tiden till att i social distansering tänka nya tankar, har haft någon bestående effekt. För Michael Palins butiksinnehavare slutade dialogen i nederlag; han blev till sist tvungen att konstatera dödligt faktum för den norska blå, men utan att ha förmågan att göra missnöjd kund till nöjd (han erbjuder en snigel som ersättning för papegojan).

När Stig-Björn Ljunggren i januari 2019 gästade Elvakaffet konstaterade han att SD i riksdagsarbetet kommer att behöva behandlas som ett parti som alla andra, och hellre förr än senare. För stora delar av befolkningen är det inte längre en fråga; och över en miljon betraktar SD i flera avseenden som ett parti bättre än de andra. Men inom partipolitiken sitter många ännu kvar i Stjernkvists beskrivning av en förlamad position.

För övrigt kan man undra hur många gånger en död papegoja kan återuppstå. Vi får se nästa första maj.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons