Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Bara vissa döda behandlas med respekt i media

Under strecket
Publicerad

Hur ser vi egentligen på den döda kroppen? Varje människa som dödas är ju en person som alldeles nyss andades, stressade till ett flyg, gungade på en lekplats eller färdades över ett öppet hav i en ranglig båt.

Ändå är vissa kroppar mer av lik än andra. Somliga dödade personer behandlas av media med all den respekt som väl alla skulle önska att man själv blev visad.

Men den senaste tidens fasansfulla terrordåd visar ändå hur olika det kan vara. Den första bilden som publicerades från den sprängda tunnelbanan vid Maalbeek i Bryssel var ordentligt maskerad, så att söndersprängda människor inte skulle synas. De drygt trettio människor som föll offer i tunnelbanan och på flygplatsen Zaventem har därefter en efter en fått ansikten, namn, bakgrundshistorier. Det är omöjligt att inte få en klump i halsen när man läser om paret på väg till New York på bröllopsresa där kvinnan dödades vid American Airlines incheckningsdisk eller om den tvillingmamma som sprängdes till döds på samma plats.

Självklart fanns det i Bryssel scener liknande den i Lahore, men media besparar sina läsare de vidrigaste detaljerna.

Annons
Annons

Samma klump i halsen tror jag de flesta kände när vi hörde om alla de barn och föräldrar som mindre än en vecka senare sprängdes till döds i en lekpark i pakistanska Lahore.

Men i artiklarna om bomben i Lahore får vi inte ansikten, namn och berättelser om vad barnen hade för fritidsintressen eller framtidsplaner. Här får vi veta att grannarna bredvid parken såg husväggarna ”täckta med människokött”. Vi får läsa om kroppsdelar som flög genom luften, som fastnat i trädgrenar.

I Bryssel dog två svenska medborgare och många européer. Jag tror att det spelar roll. En grundsten för medias rapportering om våld, olyckor och brott är identifikation. Det är helt enkelt lättare för läsare att känna med dödade personer vars utseenden och liv påminner om ens egna. Detta påverkar hur media skriver om offren, men också i vilken grad man respekterar de dödas integritet. Självklart fanns det i Bryssel scener liknande den i Lahore, men media besparar sina läsare de vidrigaste detaljerna.

När Breivik sköt ihjäl ungdomar på Utøya publicerade flera svenska medier bilder där offer som låg i klippskrevor och på stränder syntes tydligt – och kritiserades oerhört skarpt efteråt. Men den typen av bilder från krig och olyckor ser vi tämligen ofta, men då inte med vita, blonda offer. Det finns inom den internationella journalistkåren en debatt om detta faktum, det brukar kallas våldets estetik och handlar om hur vi betraktar den mörkhyade döda kroppen. Det går att vinna fotopriser med bilder på dödade barn – förutsatt att bilden är tagen långt från vårt lands gränser.

Bilden på den drunknade pojken Alan med huvudet i sanden och småfötterna för alltid stilla i sina fina skor var ett fotografi som fick en hel värld att reagera – och har redan reproducerats otaliga gånger som stiliserad konst. Vem är värd integritet i dödens minut? Vem får vara ifred – och vem blir bortom sin egen kontroll en estetisk ikon som vi andra kan förfasa oss över?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons