X
Annons
X
Kommentar

Josefin Holmström: Bards skrik en ledtråd – därför går det så dåligt för Fi

"Män funkar inte som kvinnor!" ryter Alexander Bard till Gudrun Schyman som trött stirrar bort. Där har ni feminismdebatten i ett nötskal, och förklaringen till att Fi verkar gå mot ännu ett katastrofval.

Efter reklamen visas:
Bard: "Män funkar inte som kvinnor"

Varför går det inte bättre för Fi? I ett år har vi talat om metoo, ändå ser Gudrun Schymans feministiska parti ut att hamna långt ifrån riksdagsspärren.

En ledtråd finns i det SvD-ledda samtal om manlighet som Gudrun Schyman och Alexander Bard förde i somras. De rök ihop rätt rejält. Till slut skrek Bard "Män funkar inte som kvinnor!" medan Schyman trött stirrade ut någonstans bortom scenkanten. Precis så låsta är positionerna i den svenska feminismdebatten.

Alexander Bard är från Mars och Gudrun Schyman från Venus. Båda två säger sig stå för jämlikhet, men de är högst oense om definitionen av begreppet. Bard menar att män och kvinnor behöver stärkas i sina av naturen givna könsidentiter; Schyman förkastar sådan essentialism och vill montera ned vad hon anser vara våra socialt betingade föreställningar om vilka vi är.

Annons
X
Alexander Bard och Gudrun Schyman befinner sig på varsin sida av en ideologisk avgrund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Marxism och identitetspolitik är svåra att förena, och många ur den traditionella vänstern ser Fi som ett i grunden borgerligt parti eftersom de valt identitetspolitiken framför klasskampen.

Gudrun Schymans Fi talar om "identitetsskapande", om normer och förväntningar. "Jaget" konstrueras i förhållande till omvärlden och det sociokulturella trycket. En idé man till exempel hittar hos den franske filosofen Michel Foucault och de tänkare som verkar i hans postmoderna tradition. Allt är relativt, den objektiva sanningen finns inte: den definieras av varje specifik kultur.

Bard är knappast kristen, men han delar den kristne författaren McDowells kritik mot postmodernismens relativism. Ett av denna filosofiska strömnings stora svek, menar han, är att den tagit ifrån oss det övergripande narrativ som tidigare förenade oss som människor. Gruppidentiteten förkastas till förmån för individens krav, rättigheter och uttryck. Samtidigt är identitetspolitiken på frammarsch, och den ställer minoritetsgrupper mot varandra.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Bard twittrar (på engelska, förstås), om hur han, liksom Marx, anser att samhället måste vara den överordnade kategorin – "identiteter kan aldrig bli mer än subkulturer till Kulturen själv". Marxism och identitetspolitik är svåra att förena, och många ur den traditionella vänstern ser Fi som ett i grunden borgerligt parti eftersom partiet valt identitetspolitiken framför klasskampen.

    Bard, med Marx i bagaget, menar att klass övertrumfar allt annat, medan Schyman propagerar för ett så kallat intersektionellt perspektiv, där klass samverkar med andra faktorer såsom kön, sexuell läggning, etnicitet och så vidare. På så vis kan en fattig man på gruppnivå – alltså i egenskap av att tillhöra gruppen män – förtrycka en rik kvinna, och en hemlös vit kvinna kan på gruppnivå förtrycka en Beyoncé. När folk bråkar om rasism på internet är det oftast för att de är oense om definitionen: är rasism, som SAOL menar, “strävan efter att hålla den egna rasen fri från främmande raselement" med det batteri av fördomar som följer, eller är det, enligt den identitetspolitiska strömningen, fördomar plus makt?

    Om det är det senare som gäller kan icke-vita aldrig uppträda rasistiskt mot vita. Samma tänk får förstås konsekvenser för feminism: kan män någonsin vara underordnade kvinnor? Ja, säger Bard. Nej, säger Schyman.

    Men det finns ett problem med att ständigt hävda männens roll som vinnare och förtyckare. För en sak måste vi ha väldigt klar för oss: det finns i detta nu en stor klass av unga vilsna män som känner sig som förlorare.

    För Bard är lösningen mer manlig gemenskap – på männens villkor.

    De är lågavlönade, ofta arbetarklass, och ja, kanske bor de faktiskt i sina föräldrars källare – eftersom de inte har råd att flytta därifrån. De är inte lika högutbildade som sina kvinnliga generationskamrater, och saknar kvinnors typiskt mer välutvecklade sociala nätverk. De hamnar ensamma framför datorn. Där, som Bard säger, lockas de av "porr, spel och hatklubbar". I hatklubbarna finns gemenskapen – och radikaliseringen. Det här är en grupp som liksom blivit över, och som samhället inte visar något större intresse av – inga riktade insatser eller åtgärder, inga stimulansprogram, knappt någon förståelse. De tillhör ju förtryckareliten: vit, heterosexuell cisman.

    Det finns de feminister som tycker att det här inte spelar så stor roll; de här männen får vi offra i kampen mot den giftiga maskuliniteten. Om de inte kan acceptera det nya sättet att vara man på är de inte önskvärda. Det är ett katastrofalt misstag som vi kommer få betala för, både i samhällskostnader och mänskligt lidande. Självmordsstatistiken talar sitt tydliga språk: enligt Folkhälsomyndigheten var nästan två tredjedelar av de som tog sina liv 2016 män. Hur många av dem kände sig oönskade och undanskuffade?

    Risken är att en ung man som kommer i kontakt med Schymans typ av feminism bara hör "Det är något fel på dig för att du är man och vill vara maskulin"

    Män är mindre benägna än kvinnor att tala öppet om mental ohälsa. För Schyman är lösningen "killmiddagar", ett påfund från den feministiska aktivistgruppen Make Equal där män ska samlas för att prata om sexuellt våld, skadliga mansnormer och kanske lite självmordsstatistik. Men hur många män utanför storstädernas hipsternästen lockas av denna typ av preskriptiva husförhör? Risken är att en ung man som kommer i kontakt med Schymans typ av feminism bara hör "Det är något fel på dig för att du är man och vill vara maskulin". Vart tror ni han tar vägen då? En ledtråd: inte till Feministiskt initiativ.

    För Bard är lösningen mer manlig gemenskap – på männens villkor. Han har tidigare sagt "nej till könsstereotyper, ja till arketyper", en idé han delar med den framväxande mansrörelsens härförare Jordan Peterson. Peterson blandar bibliska berättelser med mytologi och jungiansk psykologi för att uppmuntra sina åhörare att söka det djupt mänskliga. Bard är inne på samma spår när han i en tv-debatt med Schyman menar att människor ofta orienterar sig utefter kön, och att kön därför spelar roll. Jag håller med Bard där. Vi behöver berättelser, och många av dessa berättelser är knutna till våra identiteter som män och kvinnor.

    När jag som tonåring läste "Fittstim" och lärde mig om särartsfeminism var det ingen särskilt kontroversiell idé. Men i dag framstår den närmast ondskefull. Inte så konstigt att Bard och Schyman pratar förbi varandra: de står på var sin sida av en ideologisk avgrund.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X

    Alexander Bard och Gudrun Schyman befinner sig på varsin sida av en ideologisk avgrund.

    Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X