Annons
Krönika

Per Wästberg:Barn tål eskapism – om de också får möta de riktiga böckerna

Barn kan hantera melodramatisk litteratur, men bör även få läsa böcker som berättar om liv och människoöden som aldrig kan uttömmas och aldrig sättas på en formel.
Barn kan hantera melodramatisk litteratur, men bör även få läsa böcker som berättar om liv och människoöden som aldrig kan uttömmas och aldrig sättas på en formel. Foto: Hasse Fridén/TT

Jag slukade melodramatiska pojkäventyr som ingav mig en upptäcktslust – som blev kvar även sedan jag genomskådat böckerna. Därför är jag inte så orolig när barn läser förljugen eskapistisk litteratur. Men de måste då och då få komma i kontakt med de riktiga böckerna.

Under strecket
Publicerad

Jag återvänder till mina pojkböcker för att se om den tidens upplevelser kan avsmakas på nytt. Rider Haggards ”Hon” (”She”) läste min pappa och farfar många gånger. I tolvårsåldern rös jag vid ficklampans sken under täcket då Ayesha skrumpnade till ett aplik i ”Eldpelaren”. Jag skymtade ett Afrika av febriga sumpmarker och övervuxna civilisationer, mer oåtkomligt än hos Livingstone och Gustaf Bolinder.

Ofullbordad som romanen förblev i Haggards ögon är ”She” fortfarande läst över världen, filmad tolv gånger, gjord till teater, opera och balett. Likafullt framstår den i dag mindre som en gåtfull allegori om en odödlig kvinna och hennes odödliga kärlek, sedan två tusen år flera gånger inkarnerad, utan mer som en klichétyngd brygd med misogyna, möjligen rasistiska inslag. Jordisk lycka är inte att räkna med för en engelsk gentleman väl nere i Afrika.

Dock gjorde mig inte Haggards böcker rädd för kvinnor och svarta, snarast tvärtom. Han satte spår, men inte just de spåren. Andra böcker påverkade mig desto mer till tanke och känsla. Ändå fanns hos Rudyard Kipling och Haggard, imperiets gestaltare, något mer. Vad var det? Fantasi, svarar Haggard själv, "skuggan av en onåbar sanning, kanske själens tanke". Namnet She kom från en skräckinjagande barndomsdocka som måste lydas.

Annons
Annons

Haggard hörde hemma på pojkrummets hyllor mer än i de goda biblioteken. Där hade han sällskap med Conan Doyle, Edgar Wallace, Stevenson och Kipling. De är alla, åtminstone tidvis, avspänt rasistiska. Conan Doyles svarta tjänare är ”tjänstvillig som en häst och ungefär lika begåvad”. I John Buchans bestseller ”Prester John” uppges afrikaner vara unikt okänsliga för smärta och därför inte i behov av medkänsla.

Dessa författare skrev om viktorianer som bytte redingoten på klubben till khakidress och gav sig ut i främmande kulturer för att i goda fall finna att vi vita inte var äldst och inte alltid bäst. Rider Haggard, en tid kolonialtjänsteman i Sydafrika, grundade genren ”Lost race novels” som i dag skulle fylla ett mindre bibliotek. Hans landskap är fullt av undangömda fickor där människor blivit kvar och fått mystisk makt genom kontakt med elementen.

Dessa metafysiskt färgade melodramer var kusliga, medan Baden-Powells berättelser från boerkriget eller dansken S N Holcks parafras ”Pojkarna från Mafeking” (1945) – mitt premium i tredje klass i realskolan – var rättfram läsning om spejare på cykel, renhåriga, förslagna. De bekräftade scoutrörelsens grundares förmåga att ”göra pojkar till män som kunde göra sitt land heder”.

Med de här böckerna fram till Artur Lundkvists ”Negerland” gjorde jag rent hus. Men jag ångrar inte att jag sörplade i mig dem som saft i sommarhettan. De ingav en upptäcktslust som blev kvar även sedan jag genomskådat dem.

Jag är därför inte så orolig när barn läser förljugen eskapistisk litteratur, bara de då och då får komma i kontakt med de riktiga böckerna, de som berättar om liv och människoöden som aldrig kan uttömmas och aldrig sättas på en formel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons