Annons

Greta Bolin:”Barnen berätta”

Blir barnens fantasi så övergödd med sagor, att den förlorar förmågan att arbeta självständigt? Frågan framställes i dagens artikel under strecket, där Greta Bolin (Corinna) kommenterar Svenska Dagbladets och Svensk Skoltidnings nu avgjorda pristävling ”Barnen berätta”.

Under strecket
Publicerad

Två flickor leker på Adolf Fredriks folkskolas skolgård, 1944.

Foto: Vimar Ericsson/SvDBild 1 av 2

Namnen på pristagarna i ”Barnen berätta” publicerades samma dag i SvD.

Bild 2 av 2

Två flickor leker på Adolf Fredriks folkskolas skolgård, 1944.

Foto: Vimar Ericsson/SvDBild 1 av 1
Två flickor leker på Adolf Fredriks folkskolas skolgård, 1944.
Två flickor leker på Adolf Fredriks folkskolas skolgård, 1944. Foto: Vimar Ericsson/SvD

Sagorna av typen Törnrosa och Askungen synas numera ha blivit snart sagt varje barns andliga egendom och det till den grad, att de utgöra en dominerande faktor i barnens fantasiliv. Det är åtminstone den erfarenhet man gör, när man granskar det rika material, som strömmat in till den pristävling, "Barnen berätta”, som Svenska Dagbladet och Svensk Skoltidning utlyste i våras för barn under 10 år. Karaktäristiskt för de många bidragen – ungefär 3 000 – är nämligen deras starka förankring i den traditionella sagovärlden. Det överflödar av förtrollade prinsar och ljuva prinsessor, tjocka, bekymrade kungar och avundsjuka drottningar, klumpedunsiga troll och elaka häxor samt Hans-och-Greta-äventyr. Variationer av de klassiska motiven återkomma ständigt, och när man läst igenom några hundratal berättelser om prinsar och vallpojkar, som återfinna försvunna prinsessor, är man nästan färdig att beklaga, att sagoläsningen är en så flitigt odlad sysselsättning. Blir barnens fantasi så övergödd med sagor, att den förlorar förmågan att arbeta självständigt? Under de senaste åren har över barnen vällt fram en flod av underhaltiga efterklangssagor, som hotar att dränka de äkta, fullödiga verken. Barnens fantasi behöver visserligen stimuleras i sagoåldern men på ett mer allsidigt sätt än vad som hittills skett. Man vill gärna rekommendera en inskränkning av sagorna till förmån för realistiskt lässtoff. Det borde finnas fler skildringar ur barnens vardagsliv i stil med Amy Palms "Barnen på Broby” och mer sakligt orienterade äventyrsböcker à la Robinson Crusoe. Ett faktum är också att barnen fram emot 9-årsåldern längta efter verklighetsbetonade skildringar jämsides med sagorna.

Annons
Annons

Det talas mycket om barnens livliga fantasi, men man blir rätt skeptisk efter att ha studerat tävlingsbidragen. Den djärva inbillningskraften och det särpräglade i motiv och utformning äro mycket sällsynta, och man frågar sig ideligen hur myten om den rika barnfantasien egentligen uppstått. Är det månne så, att man i litteraturen endast träffat på de speciellt konstnärligt begåvade barnen och därav slutit, att alla barn ha stark fantasi?

Nu kan man naturligtvis – och med all rätt – invända, att barnens ringa skrivkunnighet lägger hinder i vägen för deras eventuella berättartalang och att fantasi och förmåga att berätta äro två skilda ting. De flesta bidragen ha tillkommit under skoltimmarna, och det är möjligt att de slentrianmässiga kraven på hur en uppsats skall vara beskaffad influerat barnens sätt att berätta, fastän de uppmanats att skriva fritt ur hjärtat. Det är en vanlig anklagelse mot skolan att den främjar schablonen på ursprunglighetens bekostnad. Men man kan också fråga sig, hur många av våra diktare och författare som över huvud taget skulle upptäckt sin skaldeådra, om icke skolan väckt deras intresse för det skrivna ordet. Kanske vågar man också påstå, att lusten att författa någon gång fötts som en reaktion gentemot skolans uppsatstvång. När det gäller vårt speciella fall, tävlingen, ha dock lärarinnorna visat en synnerligen stor förståelse för barnens fria författeri. Majoriteten av bidragen emanerar från barnen i småskolan, som inspirerats av sin "fröken” att vara med och tävla.

Annons
Annons

Namnen på pristagarna i ”Barnen berätta” publicerades samma dag i SvD.

Bild 1 av 1

De stänk av originalitet och friskhet man längtat efter och blott undantagsvis funnit i barnens egna sagor hittar man oftare i deras poetiska försök. Kanske menar man nu, att dessa barnpoeter representera ett begåvningsurval, men det är föga troligt, i all synnerhet som det ofta hänt att vederbörande versmakare också lämnat ett prosabidrag, som inte nämnvärt skiljer sig i kvalitet från kamraternas. Det förefaller ibland som om versen vore ett naturligare och lättare uttrycksmedel för barnen än prosan, så till synes smärtfritt och lekande flyter deras poesi fram. Redan mycket små barn älska att sätta ihop rimmerier; först utan mening blott för det lustiga rimmets skull och senare som äldre med ett visst krav inte bara på rim utan också på reson. När det gäller lyrik äro barnen också på ett helt annat sätt obundna av förebilder än när det rör sagoberättandet. Friheten i ordval, de oväntade infallen och upprepningen av vissa ordkombinationer leda tanken till modernistisk lyrik – och till barnteckningen, ty barnpoetens vers är ofta en naiv barnteckning i ord.

Namnen på pristagarna i ”Barnen berätta” publicerades samma dag i SvD.
Namnen på pristagarna i ”Barnen berätta” publicerades samma dag i SvD.

Visserligen är det många gånger svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra när klichédiktandet slutar och originaliteten börjar. I dikten "Nyårsnatten” av en 8-årig pojke förekommer det segslitna motivet natten och tomten, men detta blir alldeles undanskymt av det naturlyriska:

Annons
Annons

Hör, hör där borta
i dalen råmar en älg.
Uppifrån luften hörs
ett avlägset skri.
Borta i tjärnen plaskar några fiskar,
så blir allt tyst.
"Var (?) det är ljuvligt i skogen”, säger tomten.
Där borta på åsen springer en älghona.

De sista raderna tyda på, att situationen är självupplevd, annars hade väl "skalden” nöjt sig med att tala om en älg och inte poängterat att det var en älghona.

Någon gång ljuder också en spekulativ ton i den barnsliga dikten, som t.ex. hos den lilla 8-åriga flicka, som med gripande allvar frågar: "När föddes Sverige?”

När föddes Sverige? Jag är så liten
jag kan ej förstå när föddes Sverige?
Jag tittar ut genom fönstert mitt och ser hur Sverige är rikt.
Jag går landsvägen fram och ser hur vackert det är.
Jag åker på tåget. Och ser berg, sjöar och dalar.
Då undrar jag bara
när föddes Sverige?
Jag är så liten
jag kan ej förstå.
När föddes Sverige?

Har icke denna dikt i sin naiva frågeställning och utformning något av den primitiva lyrikens äkthet? En ganska expressiv bild, likt ett träsnitt i svartvitt målar den 7-årige pojken i sin strof "Vinterdikt”:

Nu snön har kommit.
Och vit är trädgårdsgången.
Det är som en tavla
att se det svarta på träden
i den vita snön.

De realistiska skildringarna ur vardagslivet bilda näst sagorna den största gruppen bland tävlingsbidragen. Skolan, hemmet, utflykter, resor och standarduppsatsen "Vad jag vill bli, när jag blir stor” äro de flitigast utnyttjade ämnena. Ofta insmyger sig – barnen ovetande – en social tendens i berättelsen. Man anar både fattigdom och bekymmer bakom de tafatta vändningarna. Den lilla 9-åriga norrlandsflicka som enkelt och okonstlat kallat sin berättelse "Hemma” ger en rörande bild av den katastrof, som drabbar ett hem när husmodern blir sjuk. Småsyskonen måste föras bort, "och vi sörjde så mycket för det”. Den 12-åriga äldre systern och åttaåringen få själva sköta om fadern och hemmet, det blir en enda ringdans av disk, matlagning, skurning och städning för flickorna, då de komma hem från skolan. "Barnen från Frostmofjället” i modern version! Över huvud taget får man ett starkt intryck av den stora arbetsbörda, som vilar på lantbarnen utom skolan. Många barn redovisa ett imponerande dagsschema: göromålen flätas i varandra i en evig kretsgång från rovfälten till ladugården med hemtalen vid köksbordet som i dagens avslutning.

Annons
Annons

Indiskretionerna i hemskildringarna äro som regel fåtaliga. Det händer visserligen någon gång att man får till livs en autentisk skildring av de storas uttalanden, som t.ex. när en flicka skildrar två "tanter”, som på känt maner andligen hudflänga en stackars pojke av släktet "problembarn” till den lilla egenrättfärdiga författarinnans stora skadeglädje. Sällan förekommer att berättelsen blir en personlig bikt; åtminstone kan inte den psykologiskt oskolade lekmannen hitta mycket, som direkt anknyter till några djupgående själsliga upplevelser hos barnen. Ibland skymtar dock fram ett visst vemod, när någon liten flicka trevande och tveksamt söker skildra hur ensam hon känner sig. Då får man en vision av den ensamma flickan – ett omhuldat motiv i både gamla och nya flickböcker.

En blandning av realism och romantik möter oss i djurberättelserna, som äro många och långa. Att hunden är ett populärt husdjur, det visste vi, men katten är dock barnens eget djur par préférence. I de många kattskildringarna kan man spåra ett direkt och påtagligt inflytande från Pelle Svanslös, som via radion nått ut till de flesta svenska barn. Det förekommer t.o.m. att en och annan ung författarinna inspirerats att dikta nytt kring Pelle Svanslös och åstadkommit verkliga fortsättningsböcker om den riksbekanta katten. I allmänhet är det mestadels stadsbarnen som skriva om hunden och katten. När lantbarnen skildra djur blir det gärna kalvar och tjurar och då med en saklighet och torr korrekthet, som kunde pryda en årsredogörelse från någon respektabel avelsförening. För stadsbarnen däremot äro djuren mer eller mindre fantasiskapelser, vilka tala och handla som människor.

Annons
Annons

Ur stilistisk synpunkt ge tävlingsbidragen ett studiematerial som här blott kan antydas. Ordvalet är ingalunda rikt, men någon gång har vederbörande hittat ett pregnant uttryck, t.ex. när en flicka säger om ett elakt troll, att "hon fräste grön olja”. En ilska som ingen kan tvivla på! Då och då blir man rätt vemodig till sinnes, när man återfinner det tråkiga skolboksspråket. "Därefter vidtog skogen” heter det i en knastrande torr redogörelse för en utflykt. Inte heller gläds man åt klichéerna från veckotidningsnovellistik och serier, som passas in i gamla hederliga sagomönster såsom "något att leva för” och "han slöt henne i sina armar”. Någon enstaka gång möter man dialektiskt färgade ord och vändningar; annars får man snarast intrycket att skolan försökt – och tyvärr lyckats – plocka bort allt provinsiellt betonat språk. Därför blir man glatt överraskad, då ordet "husafred” plötsligt dyker upp i en sydsvensk pojkes berättelse, och likaså då en 8-års yngling "trumlade hästarna”.

De unga författarna ha dock inte tvekat att sätta slående och lockande rubriker på sina alster. "Skolan brinner” är en journalistiskt slagkraftig titel, "Dynamitko” har en humoristisk accent, medan sagan "Hur människorna kom till” och "Brev från min teddybjörn” vädja till fantasien och nyfikenheten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons