Perfect Guide

Barnen mår bra – det är föräldrarna som behöver hjälp

Mitt i den grunda och ljumma barnpoolen står den svenska moderna pappan och håller sin nakne son i famnen. Försiktigt, försiktigt, knäböjer pappan och doppar barnets tå i vattnet; gossen är skeptisk och protesterar med ett gnäll. Det ser tungt och otympligt ut för den moderna svenska pappan.

När pojken överkommit traumat med blöta tår knäböjer fadern än lite djupare och hela foten hamnar under vattnet vars temperatur måste vara 25 grader. Pojken ger till ett litet tjut. Pappan tröstar och försäkrar – med bebisspråk – att situationen är under kontroll. Härnäst hamnar gossebarnets fot samt en del av vaden under vattnet. Den moderna svenska pappan förklarar pedagogiskt: ”Och här kommer lilla blöta foten …”. Sonen är gissningsvis fem år gammal. Om inte sex. Han ser enorm ut där han ligger, naken, i pappans tatuerade armar.

Annons

Är detta god barnuppfostran – det vill säga gagnar denna typ av behandling barnets utveckling och självförtroende? Jag frågar därför att jag är själv pappa till en femårig pojke och till en treårig flicka. Likt alla småbarnsföräldrar brottas jag med kval och dåligt samvete: ”gör jag rätt nu?” är en frågeställning som vilar latent i bakhuvudet.

Definitionen av en bra förälder är någon som agerar för barnens bästa – men frågan är: hur gör man det? Kanske är det så enkelt att inte agera alls? Att göra lite mindre helt enkelt.

Aldrig att jag skulle sätta mig i sandlådan och gräva med en spade, men många föräldrar tvekar inte inför att möta sina barn som jämlikar.

Hemma i Stockholm brukar jag och barnen gå till en stor lekpark. Barnen leker och jag står bredvid, dricker kaffe och pratar med andra vuxna eller lyssnar på någon podcast. Aldrig att jag skulle sätta mig i sandlådan och gräva med en spade, men många föräldrar tvekar inte inför att möta sina barn som jämlikar. På alla fyra. Jag brukar betrakta dem, sippa lite kaffe och ifrågasätta om även jag borde fylla en plasthink med fuktig sand.
Sedan kommer jag på bättre tankar. Mina barn har dessutom lärt sig att pappa inte leker i sandlådan, så de kommer inte springande utan leker istället själva och med andra barn.

Anledning till att jag inte leker i sandlådan är först och främst egoistisk – det är förbannat tråkigt och byxorna blir smutsiga. Det är också en syssla som barnen är fullt kapabla att utföra själva. Rätta mig om jag har fel, men det är väl därför som sandlådan har uppfunnits – för att barnen ska kunna leka där. Själva. Fast gud förbjud om minsta osämja och friktion skulle uppstå mellan småttingarna över utnyttjanderätten av en hink eller lastbil. Då är genast den moderna svenska föräldern där och medlar och ber om ursäkt åtta gånger för barnens räkning.

Om minsta osämja uppstår mellan småttingarna över utnyttjanderätten av en hink, är genast den moderna svenska föräldern där och medlar och ber om ursäkt

Mest förvånas jag över de föräldrar som misstror sina barns färdigheter till den grad att de känner sig nödgade att plocka upp plastspaden och servera den till barnets hand. Mina egna barn är normalbegåvade – varken mer eller mindre – och de följer den förväntade utvecklingskurvan vad det gäller motoriken. Om jag inte missminner mig kunde de plocka upp saker från golvet och marken vid cirka fem månaders ålder, så jag ser ingen anledning att göra det åt dem. Enligt samma princip brukar jag inte heller mata mina barn när de väl har lärt sig att själva föra in skeden eller gaffeln i munnen.

I lekparken finns även klätterställningarna. Småttingarna kravlar sig upp från en avsats till en annan. Då inträffar det otänkbara: att barnen, för en sekund, hänger och sprattlar med benen medan de kämpar med att ta sig upp till nästa nivå. Genast är den svenska moderna mamman eller pappan där med en hjälpande hand och knuffar upp barnet på nästa avsats. Även andras barn ger de gärna en hjälpande hand. De kan liksom inte låta bli. Som sagt, jag kan ha fel – men kanske kan det vara bra för barnen och kämpa lite och ta sig upp för egen kraft? Detsamma gäller när barnen ramlar – vid en viss ålder kan de ju resa sig själva, så varför lyfta upp dem om de inte har slagit sig?

Jag har lika många fler och brister som alla föräldrar – troligen fler – och försöker som alla andra lista ut svaren under vägen. Men en sak vet jag: barnen mår bra. Det är vi föräldrar som behöver hjälp.

Till Toppen