Annons

Barnets ”tankande” av trygghet påminner om bön

Är bön ett rop för överlevnad? Pehr Granqvist, professor i utvecklingspsykologi, forskar kring anknytningsteori och tro, och ser flera likheter mellan bön och barnets livsavgörande behov av en omvårdare.

Under strecket
Publicerad

Pehr Granqvist.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Pehr Granqvist har både gjort kvalitativa intervjuer och experimentella, empiriska studier för att undersöka troendes relation till den högre makten.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Pehr Granqvist.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Pehr Granqvist.
Pehr Granqvist. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Att som människa vända sig till en osynlig, högre makt kan i dagens sekulära Sverige te sig som ren dårskap – eller mod. Ingen naturvetenskap i världen kan förklara en guds existens. Ändå envisas så många med att upprätta och vidmakthålla en relation med en föreställd Gud, inte minst via bön.

En disciplin som inriktar sig på att forska kring mänskligt beteende och religiositet är religionspsykologi: Varför tror människan som hon gör, och hur tror hon att den högre makten svarar? Och finns det något i den relationen som kan jämföras med eller appliceras på andra områden?

Pehr Granqvist doktorerade på en avhandling om anknytningsteori och religiositet 2002. I dag är han professor i psykologi vid Stockholms universitet, och har fortsatt att utforska sambanden mellan anknytning och religiositet i olika studier.

Annons
Annons

Anknytningsteorin är i dag en grundligt beforskad och omhuldad teori inom utvecklingspsykologin som förklarar varför barn utvecklar känslomässiga band till sina omvårdare, och hur det påverkar individens utveckling. Riktigt små barn behöver fysisk närhet och lyhördhet från omvårdaren. När barnet blir äldre, och kan börja tänka mer abstrakt, förändras också anknytningsbeteendet – men det grundläggande mönstret tenderar att bestå.

Senare anknytningsforskare har utvecklat teorin till att omfatta hela livet.

Enligt anknytningsteorin börjar det lite större barnet att utforska världen på egen hand – men återvänder ständigt till omvårdaren för att tanka trygghet. Kan man jämföra det där ”tankandet” med bön?

– Det är förmodligen den vanligaste funktionen för bön. För exempelvis en vuxen som ber kvällsbön blir bönen ett slags återkoppling i relationen till Gud, efter en hel dag då man tänkt på annat.

Vilka psykologiska behov uppfyller bönen?

– Jag ser generellt inte religiositet som uttryck för uttalade behov, utan mer som något evolutionärt betingat. Människan behöver närhet med andra människor för sin överlevnad, och därför är vårt medvetande relationellt orienterat. Därutöver har vi en intelligens som gör att vi kan få för oss att saker och relationer som inte syns – till exempel Gud – finns.

Vi har en intelligens som gör att vi kan få för oss att saker och relationer som inte syns – till exempel Gud – finns.

– Däremot kan bön och tro förmodligen fylla psykologiska behov av stöd i särskilt svåra situationer, där andra människor inte kan hjälpa till; exempelvis vid svår sjukdom, kronisk ensamhet eller vid en pågående katastrof. Då är det vanligt att även icke-troende ber.

Annons
Annons

Anknytningsteorin har sin grund i Darwins evolutionsteori. Du hävdar att gudsrelationen är en biprodukt av evolutionen?

– Ja, det stämmer att jag givit uttryck för den idén. Vad jag menar är att det inte råder någon tvekan om att anknytningssystemet har varit viktigt evolutionärt – det har ju gjort att barn har överlevt. I och med att vi har detta anknytningssystem har vi också en tendens att rikta det beteendet mot andra än våra ursprungliga anknytningspersoner.

Inom den akademiska världen finns även en teori om att religion i sig – och framväxten av den – har fyllt ett evolutionärt behov.

– Det finns forskare som hävdar att vissa aspekter av religionen – särskilt idén om en stor Gud – svarar på evolutionära urvalsprinciper, och då kopplat till kultur. Som när samhällen började använda pengar, vilket i sin tur väckte ett ökat behov av tillit. Då kunde religionen fylla en del av det behovet, och i förlängningen utveckla både samhället och individerna i det.

Bön kan göras med eller utan ord, och med kroppen mer eller mindre aktiv. Spelar det någon roll hur man gör för kvaliteten på relationen med den gudsgestalt man ber till?

– Ja. Ju fler sinnen vi involverar, desto mer upplever vi av närhet och meningsfullhet. Det gäller all mänsklig interaktion. Eftersom Gud är abstrakt ökar betydelsen av att man aktiverar sina sinnen för att uppleva närhet – doften av rökelse, knäppta eller uppsträckta händer, vaggande rörelser, allt det gör erfarenheten mer konkret.

Vilken betydelse har platsen för bönen?

– Det är ett sätt att konkretisera var Gud finns, alltså var det är mest sannolikt att uppleva närhet med Gud. För en hel del troende är det gudstjänstlokalen, men andra kan plocka fram den känslan var som helst. Många troende – som buddhister, hinduer, en del katoliker och nyandliga – har också bönealtare hemma.

Annons
Annons

Pehr Granqvist har både gjort kvalitativa intervjuer och experimentella, empiriska studier för att undersöka troendes relation till den högre makten.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Det finns också intressanta exempel på sekulära varianter av ”bön” i det offentliga rummet. Som när det efter terrordådet i Stockholm i våras uppstod ett behov av ett ”vi”, och människor samlades på Sergels torg. Även om där inte förekom regelrätt bön innehöll sammankomsten flera fenomen som brukar definiera andlighet, som högtidliga emotioner och en inkluderande ”connectedness”, alltså upplevd närhet med alla runt omkring.

Pehr Granqvist har både gjort kvalitativa intervjuer och experimentella, empiriska studier för att undersöka troendes relation till den högre makten.
Pehr Granqvist har både gjort kvalitativa intervjuer och experimentella, empiriska studier för att undersöka troendes relation till den högre makten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Bön beskrivs ibland som ett slags träning i närhet. Kan färdighet i bön bidra till att man får en större förmåga att uppleva och bibehålla närhet i mellanmänskliga relationer?

– Jag har inte sett någon forskning på det, men som en kvalificerad gissning: ja. Man kan tänka sig en person med undvikande drag, som gärna vill framstå som oberoende och stark, och inte gärna ber andra om hjälp. Om en sådan person hamnar i svårigheter och då söker upp och invaggas i en religiös kontext som säger att det är okej att vara svag, att Gud älskar alla människor och att man kan och ska be till Gud, kan man tänka sig att den personen – i den bästa av världar – kan ta med sig den erfarenheten i relationer med andra människor.

Enligt din forskning följer en persons Gudsbild och anknytningsmönster samma spår. En individ med trygg anknytning har oftare en trygg gudsrelation, medan en person som vuxit upp med otrygg anknytning oftare har en otryggare relation till Gud.

Annons
Annons

– Jo, men där finns också motstridiga uppgifter. Människor med en otrygg anknytning kan på ett medvetet plan beskriva en nära relation med Gud, men vid tester på ett omedvetet plan dra sig ifrån Gud.

– Samtidigt är den religiositet en arena för transformering, precis som terapi. En hypotes är att vissa med otrygg anknytning blir mer trygga i sin anknytning som ett resultat av religionens terapeutiska drag. Om man ser till bönen kan personer, som har svårt att etablera känslomässigt nära relationer med andra människor, via den få utlopp för känslor av närhet och kärlek. Men där finns mycket kvar att utforska, som varför det kan fungera för vissa, men inte för andra.

Är inte att applicera anknytningsteori på andlighet att förmänskliga – och därmed nedvärdera – tro?

– Det som lurar bakom den frågan är en kulturell variation av en undvikande inställning, och en syn på den vuxna människan som en autonom individ utan behov av hjälp från andra. Det är en väldigt besynnerlig bild av människan, som trots allt är den mest sociala varelsen på jorden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons