Annons

Kristina Sandberg:Barthes försvarade rätten att få bebo sin egen sorg

”Tiden läker alla sår” och liknande uttryck tjänar kanske mest till att trösta den omgivning som för tillfället inte sörjer. I sin bok om saknaden efter modern berättar filosofen Roland Barthes om hur han blev lycklig när han tilläts bebo sin egen sorg – och att allt som hindrade honom var outhärdligt.

Under strecket
Publicerad

Roland Barthes (1915–1980).

Foto: Marion Kalter/APBild 1 av 1

Roland Barthes (1915–1980).

Foto: Marion Kalter/APBild 1 av 1
Roland Barthes (1915–1980).
Roland Barthes (1915–1980). Foto: Marion Kalter/AP

Vissa författarskap existerar i ens medvetande, ändå gör man av någon anledning inte plats för dem i sitt läsande liv. Men så plötsligt blir tiden mogen och det visar sig att man har gott om utrymme. Så var det för mig med Roland Barthes (1915–1980) en av 1900-talets mest namnkunniga franska författare och semiotiker. Att läsa hans ”Kärlekens samtal” (Fragments d’un discours amoureux, 1977), ”Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet” (La chambre claire, 1980) och postumt utgivna ”Sorgedagbok” (Journal de deuil, 2009) som skrevs i samband med modern Henriettes död, har varit en djupt berörande upplevelse. Och det är verkligt glädjande att Pequod Press nu ger ut ”Sorgedagbok. 26 oktober 1977 – 15 september 1979” i en mycket finstämd svensk översättning av Kristoffer Leandoer, som också skrivit ett efterord till boken.

Annons
Annons

För nu läser jag verkligen. Läser om. Uppfattar nya saker i de korta textfragmenten i ”Sorgedagbok” som lägger något ytterligare till upplevelsen. Tänker att sorgen som skrivs fram bär på en ömtålighet som jag vill vara extra varsam med när jag skriver min text.

Boken består alltså av anteckningar som Barthes börjar föra i omedelbar anslutning till sin mamma Henriettes död 1977. Då bodde de tillsammans i en lägenhet i Paris och han skötte dagligen om henne det sista halvåret av hennes liv. Ett och ett halvt år efter hennes död skrev han dessutom sin långessä om fotografiet, ”Det ljusa rummet”, och de båda helt olika böckerna för en tydlig dialog med varandra, inte minst genom fotografiet ”I vinterträdgården”, en bild av hans mamma som barn.

Min pappa dog oväntat i en hjärtinfarkt sommaren 2016, och ett par veckor efter hans begravning diagnosticerades jag med en aggressiv bröstcancer. Jag märker genast att ”Sorgedagbok” är en text jag behöver. Förlusten av min pappa och den samtidiga förlusten av mitt friska liv försatte mig i en återkommande känsla av att inte längre kunna göra mig förstådd. Jag kunde inte verbalisera mitt tillstånd eller göra mig begriplig för andra. Så jag känner omedelbart igen den ensamhet som omger Barthes korta fragment i ”Sorgedagbok”. Hans starka behov av att få lov att vara i och förstå sin sorg, men att det är långt ifrån en självklarhet för hans omgivning.

Borde han inte ta medicin mot depression? Ja, är han inte egentligen deprimerad? Vännernas vänligt menande omtanke att han ska slippa ifrån och snabbt bli av med sin sorg blir faktiskt ett slags övergrepp, eftersom han mitt i sorgearbetets hudlöshet måste försvara sin rätt att sörja. Nio månader efter sin mammas död skriver han:

Annons
Annons

”Jag bebor min sorg och detta gör mig lycklig. Allt som hindrar mig från att bebo min sorg finner jag outhärdligt. / Jag önskar inget annat än att få bebo min sorg.”

Först förbryllar det mig att han inte har ett behov av att beskriva sin mamma tydligare. Inga egentliga minnes­bilder träder fram, inget yttre porträtt. Men snart står det klart att han skriver sin sorg på det enda sätt som är möjligt för honom. Fragmentariskt, självupptaget, lidande, ibland banalt – men hela tiden med ett slags hävdande att han måste få bära sin sorg – ”som en sten… (kring min hals längst in i mig)”. Det är slitna ord som kommer till honom i den frånvaro och tomhet som döden bär med sig. För döden har inte liv nog för det detaljerade porträttet, fiktionen. I stället får några få uttryck som modern och han ofta använde i sin samvaro bli smärtsamma påminnelser om vad relationen bestod av och vad som nu är borta. Hur den av dem som kom hem till bostaden efter att varit ute i ärenden ropade ”här är jag”, mammans återkommande fras: ”Min Roland, min Roland”.

Ja, det är både en platsangivelse och tillhörighet som uttrycks med de vardagliga formuleringarna, det som brutalt bryts med dödens inträde. Aldrig mer ”här är jag”, aldrig mer ”min R, min R”, som Barthes till en början förkortar den intima meningen.

Barthes upptäcker att han uthärdar sin sorg när han kan upprätthålla vardagen han hade med sin mamma genom att sköta hushållet med samma självklara omsorg som hon gjorde, vidmakthålla ”hushållsempirins personlighet”. Och, tänker jag, på så sätt hålla henne vid liv i sitt inre. Däremot blir resor, umgänge och sociala tillställningar närmast outhärdliga eftersom de förstärker känslan av att inte ha någon att ”komma hem” till. Ingen väntar, ingen att berätta om upplevelserna för. För att inte tala om ensamheten när han drabbas av bronkit utan mamma Henriette som bryr sig om symptomen … 

Annons
Annons

Vardagens ritualer kring mat och hushåll blir en ram som kan härbärgera sorgen. Det igenkännbara och trygga blir särskilt viktigt när livets grundvalar vacklar och upprätthåller på ett fundamentalt sätt ett liv som blivit utsatt för ett akut hot. Att resa bort och inte alls ha någon förutsägbarhet i tillvaron – ny miljö, främmande människor – när, hur och var kan man äta, sova? – blir alltför riskabelt. Sorgens tunna hud innebär också att inte kunna värja sig mot andras högst oförutsägbara ord, känslor och handlingar och jag kan förstå Barthes dragning till ensamheten i lägenheten. I hudlöshetens tid riskerar nästan vad som helst från omgivningen att bli invaderande. Man har ju inget skydd längre. 

Barthes val att leva med sin mamma kan förstås förefalla symbiotiskt, som om ett verkligt vuxenblivande aldrig kommit till stånd, men i hans texter – som möjligen ger en idealiserad bild av modern – framstår deras relation som innerlig och fruktbar. Hon hindrar varken hans skrivande eller kärleksrelationer, däremot måste upplägget för deras relation ha förhindrat Barthes att ha samma typ av långvarig och vardagligt intim relation med en partner. 

Men det kanske han heller inte ville ha. I ”Det ljusa rummet” skriver han att han inte lever med sin mamma för att hon är hans mor, utan för att hon är den hon är. En människa som genom alla år av samvaro aldrig har anmärkt på honom. När han sedan tar hand om henne, och hon blir som en dotter för honom, framträder också relationens ömsesidighet.

Jag känner mig verkligen inbjuden att samtala med Barthes och hans egna litterära samtalspartners om både kärlek och sorg. Läsningen av de tre verken som tillkommer under ungefär samma tidsperiod ger en förtrolig genklang i mig. De utgör en öppning till hans litterära temperament, men också en känsla av att lära känna hans person genom texterna. Och det gör ont att se hur fylld av liv ”Kärlekens samtal” är, och hur omöjlig den typen av lustfyllt skrivande blir efter mammans död i ”Sorgedagbok”. Hur kärleken, i livet och i skriften, kännetecknas av omsorgen om detaljerna. Hur att skriva, tänka, måla, sjunga kärleken detaljerat blir ett sätt att få njuta av den och uppleva den än mer intensivt, även olycklig kärlek. Detaljen ”är” så att säga kärleken, livet. Men döden är stum och utan detaljer. Den är frånvaro. Den är det som ”var” men inte längre ”är”. Formen för ”Kärlekens samtal” ger ett löfte om att leken får pågå i ett helt alfabet, en form som behövs för att inte orden ska svämma över helt, en flaska som häller lagom mycket champagne i glaset – där varje ny bokstav ger förlängd njutning av formuleringarna, tankarna och idéerna om kärleken. Texten vill verkligen kommunicera – det är ord till för att bli hörda av andra, uttalas högt.

Annons
Annons

”Sorgedagbok” är däremot ett privat och naket behov av skrift och skrevs inte primärt för att publiceras. Men det är trösterikt att få ta del av sorgens alla skiftande ­uttryck hos Barthes, att följa hans enträgna försök att precisera sorgen – i dialog med Marcel Proust, Donald Winnicott, Friedrich Nietzsche med flera – och att avvisa de förenklade föreställningar som omger den. Alla färdiga uttryck som egentligen bara tjänar till att trösta den omgivning som för tillfället inte sörjer, eller vill påskynda processen och lidandet för den som sörjer (uttryck som ”tiden läker alla sår”, ”det går över”, ”res bort och byt ­miljö”, ”se till att hålla dig sysselsatt med arbete” och så vidare).

För det är också en bok om det absoluta som döden faktiskt innebär. Både ”Det ljusa rummet” och ”Sorgedagbok” utforskar vår tids svårighet att hantera döden. Barthes ser vår fascination och upptagenhet av fotografiet som ett sätt att uttrycka döden i en tid när det inte finns plats i samhället för ett externaliserat, ritualiserat sörjande. Fotografiet skapar död när det vill bevara liv – varje fotografi är ett autentiskt bevis på att de avbildade faktiskt fanns i just det ögonblick fotot togs (ingen fiktion) – men vid betraktandet finns de inte längre, åtminstone inte just på det sätt de var där på bilden. I ”Det ljusa rummet” ­ägnar han flera kapitel åt att förstå de efterlämnade fotografiernas svårighet att göra hans mamma rättvisa och förklarar varför just fotografiet av henne som barn i ­vinterträdgården blir det viktigaste för honom. Hennes ansiktsuttryck där träffar Barthes med insikten att det väsen som han alltid känt hos henne och ser hos henne redan som liten flicka, nu för alltid är borta. Att hennes unika subjektivitet verkligen är försvunnen. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons