”Bättre att hålla tyst än att prata med varandra”

Tessa Hadley jämförs med såväl Henry James som Jane Austen och omskrivs som en av Storbritanniens bästa samtida författare. Hennes roman ”Syskonen” är som gjord för julhelgens mer eller mindre kära familjeåterföreningar.

– De där besvärliga dragen man har förstärks lätt när vi kommer tillbaka till vårt barndomshem, eller samlas med vår familj, säger hon.

Publicerad

Stockholm är ruggigt grått, men Tessa Hadley ser ut som en färgglad trädgårdsväxt där hon sitter i grön kjol, kofta i en annan grön nyans och brandgul scarf. Vi diskuterar temat i hennes bok ”Syskonen”.

− Under väldigt lång tid var romanen överlag så upptagen med otrohet. Särskilt under 1800-talet handlade den om kvinnor som var i ett dåligt äktenskap och föll för någon annan med en ofta tragisk utgång. Utanför äktenskapet var ju kärlek en katastrof. Men det kan man ju inte skriva om längre? Nu är det ju bara ”jaha, så skilj dig då, du är ju fri?”.

Brittiska Tessa Hadley har sexton års författarkarriär med en rad prisbelönta romaner och novellsamlingar bakom sig. Men det är först nu med ”Syskonen” som hon översatts till svenska. Den kritikerrosade boken hamnade hos svenska bokhandlare och på topplistor i början av hösten. Temat är högaktuellt i juletider: mer eller mindre kära familjeåterföreningar. Under intervjun högläser jag några rader:

”De kände varandra så väl, alltför väl, och ändå blev de alla ständigt förvånade över de bortglömda besvärliga dragen och egenheterna i varandras personligheter, så välbekanta när de återigen visade sig.”

− Roligt att du valde just den biten, för den tycker jag själv är ganska talande. Och de där besvärliga dragen förstärks lätt när vi kommer tillbaka till vårt barndomshem, eller samlas med vår familj. Även om man förändrats faller man ofta tillbaka in i gamla roller och mönster.

”Jag skrev fyra romaner men ingen blev publicerad. Jag tror att jag visste redan när jag skrev dem att de var osanna, falska”, säger Tessa Hadley.
”Jag skrev fyra romaner men ingen blev publicerad. Jag tror att jag visste redan när jag skrev dem att de var osanna, falska”, säger Tessa Hadley. Foto: Anders Wiklund/TT
Annons

Den nu 62-åriga författaren växte upp i Bristol i sydvästra England där också många av hennes romaner utspelar sig. Som liten älskade hon att läsa och drömde om att en dag skriva egna berättelser. Faktiskt har själva huset hon bodde i bidragit till hennes fascination för litteraturens möjligheter.

− Jag växte upp i ett typiskt georgianskt hus. De är långa och smala och var extremt impopulära när jag var liten, det var därför vi hade råd att bo där.

− Vi hade en konststudent på vinden och en märklig gammal dam i källaren. Huset skapade en känsla av lager på lager, som om byggnaden var en person och varje rum en del av personligheten. Ungefär så tänker jag när jag skriver.

Hon lägger till:

− Dessutom matchar romanen och huset varandra perfekt: romaner är husformade och hus är romanformade.

Ett hus utgör också spelplatsen i ”Syskonen”. Tre medelålders syskon möts i sin barndoms sommarstuga på brittiska västkusten. Tillsammans med ett par nytillskott till familjen ska de åter bo under samma tak för att avgöra om de ska sälja eller behålla huset.

Annons

Alice är den lättsamma systern som vill att alla ska vara nöjda och glada. Det är också hennes idé att syskonen ska tillbringa tre långa veckor tillsammans.

− Jag vet, det är en ganska galen idé. Men hon har någon idealbild, lite som en Tjechov-pjäs där alla bara går omkring hela dagarna. Hon har inte ens reflekterat över att det kan bli vissa spänningar, som det nog skulle bli i de flesta familjer som tillbringade så mycket ledig tid tillsammans.

Näst äldsta syskonet Roland är en populärfilosof och författare inne på sitt tredje äktenskap. Systrarna sätter honom på piedestal samtidigt som de fortfarande ser honom som barndomens valpiga pojke med trasiga glasögon. Äldsta systern Harriet, bokens verkliga huvudperson, är den som fått ta mest ansvar och efter moderns tidiga död också behövde ta hand om övriga syskon. Som vuxen är hon självförnekande, hämmad och har ”aldrig glömt något i hela sitt liv”. När läsaren i tillbakablickar får en inblick i barnens uppväxt, blir det uppenbart hur relationen dem emellan har påverkat vilka vuxenroller de tagit.

Annons

− Jag tror verkligen att vi underskattar hur formativa syskonrelationer är för vilka vi blir. Man växer upp i ett gemensamt mönster där varje syskon intar en särskild roll beroende på vilka positioner som redan är tagna.

− Som med mig och min egen bror. Jag var bokälskaren medan han var den sportiga. Sedan visade det sig att han hellre läste, men i barndomen var den rollen upptagen av mig. 

I många familjer har man vant sig vid varandras egenheter och kanske skapat outsagda överenskommelser för att upprätthålla dynamiken. Som att det kan finnas olika förväntningar på olika syskon. Men när någon som inte är invigd i dessa mönster ställs inför dem, som när en ny partner introduceras i familjen, kan balansen ruckas. Det är som att addera en droppe i en kemisk substans – det förändrar allt, menar Tessa Hadley.

− Delvis är det nog för att man, som en del av familjen, plötsligt ser allt ur nykomlingens ögon. Mönstren, sakerna du tagit för givet och bara står ut med, rollen du själv spelar. Kanske är du till och med mer obekväm med detta än vad den nya personen är.

Annons

I ”Syskonen” har Roland tagit med sig sin nya fru Pilar till huset, en bestämd argentinska som klär sig eldigt och kvinnligt. Hennes närvaro får Harriet att genomgå en livsomvälvande förändring.  När den kuvade storasystern råkar se en skymt av hur hennes lillebror och den vackra Pilar älskar med varandra händer något med henne.

− Något som tryckts ner kämpar plötsligt för att slå sig ut, och bryter fram helt utan hennes vilja. Att hon för första gången i sitt ganska självuppoffrande och passionslösa liv slås av kärlek och erotisk längtan – alldeles för sent och till helt fel person – det är en ganska stor berättelse tycker jag.

När vi kommer in på kärlek och äktenskap tar Tessa Hadley upp flera intressanta aspekter som nog inte alla parterapeuter skulle skriva under på. Roland funderar över sig själv och Pilar och kommer fram till att hemligheten bakom en fungerande relation är ömsesidig oförståelse inför varandra. Syskonens mormor Sophy menar att man inte ska vara för uppmärksam på sin partner. Att en kärleksrelation inte ska innehålla alltför mycket intimitet, vad säger författaren om det?

Annons

− Nu är ju inte jag någon expert på äktenskap utan på böcker. Men jag vet att många kvinnor, särskilt i den äldre generationen, har klarat sig genom att inte vara för intima med sin partner. Kanske beror det på att mannens makt har varit så stor.

Hon menar att om tidigare generationers kvinnor öppnade sig för mycket gjorde de sig själva sårbara och riskerade att bli överkörda. Kvinnor behövde ha vissa hemligheter, vissa delar av sig själva som de inte visade sina män. Inte för att vinna dem, utan för att hålla dem utanför.  Men också i senare och ofta mer jämställda generationer förespråkar Tessa Hadley ett visst mått av avstånd.

− Jag vet att relationsexperter säger att det är jätteviktigt att prata med varandra. Men tänk om du säger vad du verkligen tycker och känner? Det är inte säkert att det är bra för äktenskapet. För tänk om det du tänker är grymt mot den andre? Bättre att hålla det för dig själv. Håll tyst. Herregud, vad är det jag sitter här och säger till dig?

Hon ser förskräckt ut och håller händerna för munnen, men skrattar sedan och fortsätter.

Annons

− Men faktiskt. Du vill ju inte ha sex med din bror? En sexuell relation är, som Roland beskriver det, mötet mellan två motpoler. Det är ju därför Harriet blir så betagen i Pilar, hon är den som Harriet själv aldrig vågat drömma om att vara… eller röra.

Tessa Hadley.
Tessa Hadley. Foto: Anders Wiklund / TT 

Tessa Hadley började sina författarförsök som äldre tonåring och skrev och skrev i tjugo års tid. Ändå dröjde det ända till 2002, när hon var 46 år, innan bokdebuten ”Accidents in the home” kom.

Varför tog det så lång tid?

− Jag skrev fyra romaner men ingen blev publicerad. Jag tror att jag visste redan när jag skrev dem att de var osanna, falska. De var inte mina böcker utan mina försök att skriva som andra författare.

Hur kom de sig att du ändå fortsatte skriva?

Annons

− Ja, säg det. Varje gång jag skrivit en roman utan framgång kände jag att nu har jag fått nog. Du kan inte göra detta. Snälla sluta, skaffa dig ett annat liv.

− Men i mig fanns ett vansinnigt behov av att skriva. Jag kan inte förklara varför. Tillslut hittade jag ett sätt att berätta saker på som kändes sant för mig.

Den litterära världen tycks hålla med. Tessa Hadley har omskrivits som en av Storbritanniens bästa samtida författare, och jämförts med såväl Henry James som Jane Austen. ”Clever girl” och ”Syskonen” belönades med Windham-Cambell priset 2016, med motiveringen att Hadleys skrivande ”på ett briljant sätt belyser vanliga liv med extraordinär prosa som är utmärkt kontrollerad, psykologiskt skarp och subtilt kraftfull”. Gång på gång under läsningen stryker jag under rader i boken – ja, men precis så här är det ju. Tessa Hadley ser lite belåten ut, men slår sedan ut med armarna.

− Jag tror så här att när man läser en bok och tänker ”herregud, jag skulle aldrig kunna skriva detta, jag har inte all den här visdomen”. Men det har man. För mig händer det när jag sitter där och skriver, i själva meningarna. När jag tänker ”okej, hur ska den här personen reagera nu”… säger hon medan hon blundar och sätter fingertopparna mot sina tinningar.
− Inom mig vet jag svaret, precis som alla andra som känner igen sig.

Har det funnits någon kritik riktad mot Tessa Hadleys böcker är det att de saknar ordentlig handling. På sätt och vis stämmer det, på ytan händer kanske inte så mycket. Hon menar själv att det nog varit enklare att skriva drama om mer trasiga familjer och vi kommer in på Thomas Vinterbergs gamla dogmafilm ”Festen”.

− En väldigt bra film. Men det är familjen från helvetet. Du har något att reagera på, högt drama i form av avvisande, våld och skräck. De berättelserna behövs också, för de sakerna finns ju.

”Syskonen” handlar om en ganska välfungerande medelklassfamilj. Här finns kärlek och lojalitet, familjemedlemmarna är trevliga, men har också sina fläckar. 

− Jag tror att jag är ett stort fan av familjer, även om de också kan driva en till vansinne. Jag vill berätta om de vanliga familjerna, de som tycker om varandra men ändå har problem.

− Det är en sådan jag själv kommer ifrån. Kanske är det också en sådan familj som jag själv är ”matriarken” i nu, med tre söner, tre styvsöner och åtta barnbarn.

”Jag skrev fyra romaner men ingen blev publicerad. Jag tror att jag visste redan när jag skrev dem att de var osanna, falska”, säger Tessa Hadley.

Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 2

Tessa Hadley.

Foto: Anders Wiklund / TT  Bild 2 av 2