Annons

Bayan åkte till Spanien för att återskapa sitt kön

Bayan Nasih könsstympades när hon var sex år. Efter det kände hon sig aldrig hel. För två år sedan bestämde hon sig för att göra något åt saken.

Under strecket
Publicerad

”Jag hatade kvinnan som gjorde det så intensivt i många år”, säger Bayan Nasih om då hon könsstympades.

Foto: Pi FriskBild 1 av 2

Könsstympningen skapade stor oro för Bayan när hon träffade sin första partner. ”Jag vågade inte berätta för min partner hur jag kände. Det var något som fattades hos mig. Jag kände mig inte hel.”

Foto: Pi FriskBild 2 av 2

”Jag hatade kvinnan som gjorde det så intensivt i många år”, säger Bayan Nasih om då hon könsstympades.

Foto: Pi FriskBild 1 av 1
”Jag hatade kvinnan som gjorde det så intensivt i många år”, säger Bayan Nasih om då hon könsstympades.
”Jag hatade kvinnan som gjorde det så intensivt i många år”, säger Bayan Nasih om då hon könsstympades. Foto: Pi Frisk

Bayan Nasih är van att tala om sitt och andra kvinnors underliv. Vaginor som deformerats av rakblad och i vissa fall sytts ihop enbart för dygdens skull. Och som medfört både fysiskt och psykiskt lidande för de drabbade. Hon har själv skrivit debattartiklar och föreläst om problemet och menar att det inte längre är tabu att prata om könsstympning, men att det inte gör problemet mindre. Tyvärr har hon rätt. Minst 200 miljoner flickor och kvinnor i 30 länder har utsatts för könsstympning. 44 miljoner av dem är under 14 år, enligt Unicef.

– Mitt engagemang i frågan utgår från min egen kropp. När jag var sex år så könsstympades jag i södra Kurdistan. Att jag fortfarande talar om stympning är för de ungas skull. För barnen.

Annons
Annons

Könsstympningen skapade stor oro för Bayan när hon träffade sin första partner. ”Jag vågade inte berätta för min partner hur jag kände. Det var något som fattades hos mig. Jag kände mig inte hel.”

Foto: Pi FriskBild 1 av 1

Direkt när jag kom in förstod jag att här händer det saker.

Innan Bayan Nasih mötte kvinnan med rakbladet i Kurdistan i norra Irak, var hon ett fritt barn vars dagar bestod av lek. Hon visste inget annat när hon tillsammans med en handfull flickor plötsligt skulle besöka en familj de bara var vagt bekanta med.

– Men direkt när jag kom in förstod jag att här händer det saker. Magen gjorde uppror och jag minns känslan av att vilja fly men inte kunna.

En efter en kallades flickorna in till kvinnan som utförde ritualen, skar bort delar av klitoris med ett rakblad. En kvinna höll fast henne. En annan skar.

– Det kändes som en kniv drogs genom hela kroppen. En skarp smärta utan tröst. Och sedan skulle man bara gå vidare som om ingenting hänt.

Det var inte bara själva ingreppet som smärtade henne, utan också övergreppet i sig.

– Jag hatade kvinnan som gjorde det så intensivt i många år. Först skämdes jag, men nu tänker jag att det var friskt att hata så mycket efter att ha tvingats utstå något så hemskt som barn, utan möjlighet att kunna bearbeta det, säger Bayan Nasih.

Könsstympningen skapade stor oro för Bayan när hon träffade sin första partner. ”Jag vågade inte berätta för min partner hur jag kände. Det var något som fattades hos mig. Jag kände mig inte hel.”
Könsstympningen skapade stor oro för Bayan när hon träffade sin första partner. ”Jag vågade inte berätta för min partner hur jag kände. Det var något som fattades hos mig. Jag kände mig inte hel.” Foto: Pi Frisk

För flickorna talade aldrig med varandra om vad som hänt, eller varför. De blodiga bomullstussarna, var de bara en del av en mardröm eller hade övergreppet hänt i verkligheten? Bayan Nasih förklarar att hon förlorade relationen med sitt underliv. Det blev en farlig zon som skulle hanteras med tystnad.

Annons
Annons

– Inte förrän jag som tonåring läste texter av Nawal El Saadawi och förstod att hon skriver "om det där", kunde jag fullt ut inse att det som gjordes mot mig som liten var fel.

Jag vågade inte berätta för min partner hur jag kände. Det var något som fattades hos mig.

Ändå levde Bayan Nasih redan då ett ganska bra liv och såg sig absolut inte som ett offer. I dag talar hon engagerat om vikten av att fördöma kvinnlig könsstympning, samtidigt som hon menar att vi måste inse att det handlar om ett större kulturellt förtryck av kvinnor. Att de exempelvis sa till henne som liten att hon inte fick hoppa, för då skulle hon spricka, något som i hennes fall inte hade något att göra med ingreppet i sig. Istället är det ett sätt att förminska kvinnor, menar hon. Bayan Nasih förklarar att i södra Kurdistan görs stympningar av typ ett och två – men inte den ”faraoniska” som innebär att flickan sys igen helt, så när som på ett litet hål där urin och mensblod ska passera. Bayan Nasih fick klitoris stympad. Något som fortsatt skapade stor oro när hon träffade sin första partner.

– Jag vågade inte berätta för min partner hur jag kände. Det var något som fattades hos mig. Jag kände mig inte hel. Den känslan bar jag ända tills jag kom till Sverige och började tala om det i offentligheten. Då hade jag ändå varit aktiv inom kvinnofrågor i Kurdistan sedan 1990-talet. Där diskuterade vi hur vi skulle kunna arbeta för att inte fler skulle drabbas, men vi talade aldrig om oss själva och våra problem.

Finns det en skamkänsla hos de drabbade?

Annons
Annons

– Många vill inte prata om det alls, utan säger att de inte har några problem och ändå har de blivit av med en viktig del av sin kropp. Men är vi förkylda, då talar vi minsann om det, säger Bayan Nasih.

Talar du själv om din vagina med andra kvinnor?

Hon skrattar och ursäktar sig, påpekar det absurda i det svåra i att tala om våra genitalier.

– Talar du själv om din vagina med andra kvinnor? frågar hon plötsligt mig.

Knappast. På så sätt finns kanske ändå ett slags tabu? Vi snackar vitt och brett om sex, men sällan om relationen till det egna könet. Delar inte självklart kvinnliga erfarenheter om hur sexuell njutning uppnås. Och det utan traditionella religiösa påbud eller tydliga kulturella stigman enligt vilka kvinnans sexualitet bör kväsas.

Kvinnlig könsstympning är, enligt Socialstyrelsen, heller inte påbjuden i någon religiös skrift – till skillnad från omskärelse av pojkar som nämns i koranen och bibeln – men förekommer bland både kristna och muslimer.

Enligt Bayan Nasih är Socialstyrelsens hållning att göra det alldeles för enkelt för sig:

– Religion är inte bara texter, utan också människors vardag. Om man lever i ett samhälle där traditioner och religion flätas in i varandra, så är det väldigt komplicerat. Det finns också extremister och predikanter som öppet förespråkar könsstympning, säger hon.

Under de drygt 20 år som Bayan Nasih bott i Sverige så har hon sakta förlikats med sin historia och sin kropp, men hon accepterade aldrig stympningen. 2014 hade hon till sist bestämt sig.

– Jag åkte till Barcelona för en klitorisrekonstruktion. Det var viktigt också mentalt. Nu har jag gjort allt som står i min makt och återtagit en saknad del av mig själv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons