Annons

Lotta Lotass:Bebådelsen gav orden liv i måleriet

FRUKTBART MÖTE I den tidiga renässanskonstens skildringar av ängeln Gabriels möte med jungru Maria hade orden en framträdande plats. Med realismen kom dock närheten mellan måleri och poesi successivt att brytas upp.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

I Lukasevangeliets första kapitel berättas om när ängeln Gabriel kommer till jungfru Maria för att bibringa henne budskapet att hon skall föda Guds son. ”Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig”, lyder Gabriels hälsning. Maria blir, skriver evangelisten, först förskräckt och förundrad, men överlämnar sig till Guds vilja med orden: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.”

Mötet mellan Gabriel och Maria – Bebådelsen – är ett av den kristna konstens oftast förekommande motiv; från de tidigast kända avbildningarna i Roms katakomber fram till våra dagars tolkningar av konstnärer som Gerhard Richter och Andy Warhol.

I Dantes gudomliga komedi återfinns Bebådelsen skildrad i en marmorrelief på Skärseldsbergets första avsats, där som ett exempel på ödmjukhet, såsom den förkroppsligas i Marias gestalt. Dante beskriver reliefens scen i Skärseldens tionde sång:

Man kunde svurit att han sade ”Ave!”

ty där var även hon, som vred om nyckeln

och öppnade Guds kärlek för oss, framställd,

och hennes åtbörd uttalade orden

Annons
Annons

’Ecce ancilla Dei’ lika tydligt

som en figur lämnar i vax sitt avtryck.

Genom den aristoteliska allusionen – kroppens och själens förhållande som liktydigt det mellan vaxet och sigillets avtryck – visar Dante hur Maria präglas av orden, av nåden, av det att vara Guds ödmjuka tjänarinna; hur i själva verket hela hennes kropp förändras av det budskap ängeln bringar, det budskap som gör henne havande. ”Han, som av evighet har skådat allting / skapade detta tal som här gjorts synligt”, skriver Dante vidare, och låter marmorn tala. Möjligen hade han, som bland andra konsthistorikern Roger Tarr noterat, en förebild i den relief av bebådelsen som återfinns i Santa Maria del Fiore i Florens (tidigare i Santa Reparata). I denna relief är ängelns hälsning – ”Ave gratia plena” – och Marias svar – ”Ecce ancilla domini” – utmejslade i den vita marmorn.

Vid den tid då ”Den gudomliga komedin” bröt ny väg i den italienska litteraturen hade ordens närvaro också kommit att bli alltmer påtaglig i italiensk bildkonst. Bibelord, legender och förklaringar införlivades i konstverken på mångtaliga sätt; som läsbara i uppslagna böcker, som till synes ingraverade i friser eller andra i scenen ingående arkitektoniska element eller placerade i ramar runt bilden.

Bebådelsen blir därvid ett motiv av särskilt intresse eftersom dialogen mellan Gabriel och Maria är livgivande i ordets sanna bemärkelse. I det ögonblick de talar till varandra kommer Ordet till världen i mänsklig gestalt, som Jesus Kristus, avlad av den Helige ande. I avbildandet av scenen kom konstnärerna också att arbeta på många olika sätt för att synliggöra de ord som här inte bara är tal eller återgiven dialog utan faktiskt är det levande ordet, är Gud, som född av Maria skall bli människa i Kristus.

Annons
Annons

Bebådelsen som skildrande ordets avlelse och inkarnation ledde till särskilda krav på återgivning, och konstnärerna hittar skilda sätt att göra kraften, tyngden och materialiteten i budskapet tydligt, att göra uppenbart det exceptionella som sker i Gabriels och Marias korta samtal. Det gällde att få bilden att tala, att bibringa budskapet såsom ängeln ingivit Guds ord.

Tidiga exempel på nära och rikhaltiga samspel mellan ord och bild fanns i bysantinsk bildkonst. I framställningar av Bebådelsen omger orden där ofta gestalternas huvuden eller skrivs in i bilden i deras omedelbara närhet.

En annan viktig inspirationskälla för många av 1300- och 1400-talets framställningar av Bebådelsen fanns i Florens, i form av den berömda fresken i Bebådelsekyrkan. Legenden vet berätta att en servitmunk vid namn Bartolomeo år 1252 påbörjat arbetet med målningen, men snart lämnat den i förtvivlan över sin oförmåga att till fullo återge Marias blida skönhet. Efter en natts sömn hade han återvänt till arbetet med målningen och funnit att Marias ansikte då redan målats av en ängel.

På fresken i Bebådelsekyrkan är Marias svar på Gabriels budskap – ”Ecce ancilla domini” – återgivet spegelvänt, som för att tydliggöra ordens väg från henne tillbaka till Gud. Att på rätt sätt fånga ordens faktiska rörelse blev också av största vikt för de konstnärer som ville avbilda det välsignade skeendet, och just riktadheten i dialogen kom att återges på vitt skilda sätt. Därtill kom också ordens fysiska närvaro, såsom Ordet i ögonblicket blev närvarande i Maria, att sätta sin prägel på framställningarna av scenen.

Annons
Annons

Bland de mer kända exemplen återfinns Simone Martinis Bebådelsen (1333, i Uffizierna) där Gabriels hälsning – ”Ave gratia plena dominus tecum” – återges med ur bildytan upphöjda bokstäver vilka delvis döljer den olivgren (symboliserande freden) som ängeln håller i sin hand, och också till dels skymmer den lilja (symboliserande Marias renhet) vilken står mot bildrummets bakre vägg. Som fysiska ting, fullständigt konkreta, fyller budskapets ord således rummet. Guds vilja manifesteras och, som evangelisten berättar, förskräcker i förstone Maria. Hos Simone skyggar hon också och viker precis undan för Gabriels repliks sista bokstav. Resten av budskapet – ”Spiritus sanctus superveniet in te et virtus alt” etcetera – löper till dels gömt på en stola i ängelns klädnad.

I Ambrogio Lorenzettis Bebådelsen (1344, i pinakoteket i Siena) avbildas Gabriels hälsning till Maria som formande en gloria runt hennes välsignade huvud. Ur ängelns mun flödar hans svar på Marias tvekan: ”Non erit impossibile apud deum omne verbum”. Hon, i sin tur, vänder sig upp mot Gud med sitt svar: ”Ecce ancilla domini”. I Melchior Broederlams Bebådelsen (1395–99, i Musée des beaux-arts i Dijon) ringlar sig en skriftrulle, täckt av budskapets ord, från Gabriels händer och fram mot Maria.

Att avbilda dialogen som skriven på skriftrullar, hållna av i skeendet deltagande gestalter, kom att bli ett av de vanligaste sätten att återge bebådelseögonblickets replikskifte. Skriftrullarna avbildas då som vore de högst verkliga, fysiskt påtagliga ting. De hanteras av de agerande, samverkar med andra föremål i bilden och återges med realistiska veck och skuggor. Orden blir här en, i bokstavlig mening, handgriplig materia samtidigt som de utgör de i bilden inbegripna aktörernas faktiska röster, lösgjorda från deras stängda munnar.

Annons
Annons

Även vad gäller bruket av skriftrullar för att återge orden finns mångtaliga exempel. I Jaume Ferrers Bebådelsen (1457, Cleveland Museum of Art) håller Gabriel en skriftrulle med en förkortad version av hälsningen, medan andra änglar ovanför honom håller i rullar på vilka Glorian Glorian står skriven. I Ulrich Mairs Bebådelsen (1470, Schweiziska nationalmuseet, Zürich) är Gabriel och Maria omgivna av skriftrullar, som vore rummet de befinner sig i inklätt med ett slags glädjebudskapets fjärrskrivna girlander.

I en anonym skildring av Bebådelsen (från Bruges, c. 1520, Clark Art Institute, Williamstown) ringlar sig en skriftrulle från Gabriels stav och mot Maria och upplöses samtidigt i sin rörelse som för att tydliggöra att budskapet på samma gång är fysiskt påtagligt – Ordet – och andligt ogripbart – Anden. I detta tycks den namnlöse konstnären ha velat närma sig det skrivnas upplösande och levandegörande i den talande röst som betraktaren av tavlan väntas känna igen, kanske höra i sitt inre och omslutas av.

Sätten att framställa och synliggöra ordens riktning och förflyttning mellan bebådelseögonblickets huvudpersoner var också många och uppslagsrika. I Jan van Eycks altartavla i Ghent (1432) är Marias svar spegelvänt, förmodligen inspirerat av fresken i Bebådelsekyrkan i Florens. I hans Bebådelsen (1434, National Gallery of Art, Washington) återges Marias svar – ”Ecce ancilla domini” – såväl spegelvänt som upp och nedvänt för att kunna läsas ovanifrån, av Gud till vilken orden är riktade.

En sorgfällig återgivning av dialogen återfinns i Fra Angelicos Bebådelsen (1432–1434, Museo Diocesano, Cortona). Gabriel säger: ”Spiritus sanctus superveniet in te” – ”Helig ande skall komma över dig”, och Fra Angelico låter där repliken kröka sig uppåt i bildrummet, mot den Helige andes vita duva som ryttlar över scenen. Gabriel säger vidare: ”Et virtus altissimi obumbrabit tibi” – ”och kraft från den Högste skall överskygga dig”, och Fra Angelico låter nu repliken i stället rikta sig rakt mot Marias sköte. Hennes svar – ”Ecce ancilla domini” – är här, som hos van Eyck, både spegelvänt och vänt upp och ned.

Annons
Annons

Ett speciellt exempel är också Jacopo Bellinis Bebådelsen (1444, Sant’Alessandro, Brescia) där ängelns hälsning läses från höger till vänster, med orden följaktligen skrivna i den ordning de når fram till Maria, som (nästan) alltid är placerad till höger i bilden – ”Plena gratia ave”.

I bebådelsen intar orden en särskild plats, inte enbart som dialog eller förklaring, utan som händelse, som tecken, som nåd, som förkroppsligande av Guds vilja i det levande Ordet. I bildkonstens återgivningar av skeendet blev tydliggörandet av de uttalade orden ett självklart sätt att inbegripa betraktaren i den glädje och förlossning som med Ordet kommit till världen. Budskapets materialitet gjordes konkret genom de uttalade ordens närvaro i bildrummet.

Med naturalismens frambrytande och ökade krav på realism i konsten kom dock användandet av ord i bilder att i stort sett försvinna. Konsthistorikern (med mera) Giorgio Vasari (1511–1574) dömde ut bruket att inbegripa dialog eller andra textelement i bildkonsten. Den verkligt skicklige konstnären behövde inte, menade han, förlita sig på sådana illusionsbrytande grepp utan kunde och skulle framställa ögonblicket, händelsen, upplevelsen endast genom kropparnas subtila och talande rörelser. En renare estetik efterlystes och konstarterna kom alltmer att skiljas från varandra genom en klarare gränsdragning.

Med spridningen av det tryckta ordet förväntades också åskådarna i allt högre grad vara väl bekanta med de återgivna bibliska scenerna, och därför själva förmögna att fylla i den dialog som inte längre fanns återgiven. Utmaningen för konstnärerna blev i stället att eftersträva skönhet och formfulländning i den avbildade scenen.

Annons
Annons

I den i någon mening orena estetik som präglade den bysantinska och den tidiga renässansens konst gavs Ordet som sådant, eller orden som sådana, en tyngd och närvaro i bildkonstens framställningar som med realism och naturalism kom att gå förlorad. Rösten var inte längre åskådligt närvarande i de dramatiska ögonblick som avbildades. Närheten mellan konstarterna måleri och poesi kom att brytas upp i allt starkare åtskillnad av uttrycksmedlen.

Gränsen mellan åskådare och konstverk blev också skarpare och betraktaren därmed i allt mindre utsträckning inbegripen i verket som tilltalad. Synliggörandet av meddelelsen, på ett sätt som i våra dagar närmast liknar ett slags förfrämligande i akt och mening att väcka betraktaren till medskapande, kom att anses som oskönt och osmakligt. Konstverket skulle vara vackert och enhetligt, ostört av orealistiska element. I sitt eget inre fick och får åskådaren/åhöraren i stället själv återupprepa hälsningen – Ave Maria – och därigenom bli deltagande i Bebådelsens ständigt pågående dynamik.

Lotta Lotass
Lotta Lotass är författare, fil dr i litteraturvetenskap och ledamot i Svenska Akademien.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons