Annons

Maria Ludvigsson:Befolkningsfrågan i kris

Mot framtiden.
Mot framtiden. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Demografi

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg slog huvudet på spiken när hon i söndags konstaterade att befolkningsstatistik från SCB sällan blir föremål för braskande rubriker (Expressen 31/3). Därför gjorde hon rätt i att ägna demografin en helsida. I snitt spås befolkningen i Sverige öka med 100 000 invånare per år framöver. Den demografiska utvecklingen kommer att vara Den Stora Frågan under lång tid.

Utvecklingen styrs av två viktiga faktorer. Dels den ökande invandringen, dels allt fler äldre. Inga nyheter för dem som följer samhällsdebatten. Men det är förändringar som accelererar. På grund av sina inneboende målkonflikter har det varit mest bekvämt att skjuta dem på framtiden, till dagordningens ”Övriga frågor”. Snart är vi dock framme vid punkten Övrigt och diskussionerna om vad som krävs politiskt hastar.

Två skolor börjar ta form. Å ena sidan har vi de debattörer som vill möta den nya verkligheten med reformerade institutioner och uppdaterade regelverk. Befolkningsökningen ska begränsas genom geografiska hinder. Minskad invandring och, får man anta, ökad utvandring ska hantera befolkningstillväxten.

Annons
Annons

Detta kombineras med intakta välfärdssystem som effektiviseras och tillförs mer resurser. Det senare betyder ökat skatteuttag, från minsta näringsidkare till storbolag, från låg- till höginkomsttagare, från fattigpensionär till bidragsberoende.

Å andra sidan har vi dem som hoppfullt tänker sig att invandringen är lösningen på den åldrande befolkningens vårdbehov. Andra länders befolkning kommer att bli den resurs som välfärdsstaten behöver för att sörja för de äldre. En megaplan ska utarbetas för hur folket ska följa överhetens anvisningar om såväl jobb och omsorgspreferenser.

Båda har poänger.

Den första, låt oss kalla det den Dahlbergska skolan, identifierar en motsättning mellan den svenska modellen och den demografiska utvecklingen. Därför krävs reformer. Den andra, den trosvissa skolan, ser rörlighet och förändring som en del av den mänskliga naturen. Samhället blir aldrig färdigt, varför också välfärdsordningar måste förändras och utvecklas.

Båda har också fel.

Världen blir bättre. Allt fler har rösträtt, allt fler flickor går i skolan, allt fler tar sig allt snabbare ur fattigdom, sjukdomar som förr drog folkmassor i döden går i dag att bota. Inget av det här sker av sig självt. Allt beror på vilka ideal som styr samhället, vad vi människor anser vara gott och vad vi skyr.

Utvecklingen går åt rätt håll – när vi väljer rätt väg. Sverige är inget undantag, även om vi tycker oss ha väl utarbetade system för allt. Även här är förändring både svår och välkommen. Istället för att tvinga in en ny verklighet i våra gamla system borde vi utsätta de gamla modellerna för nymodigheternas prövning. Välfärdsstaten borde exempelvis reformeras för att hjälpa dem som verkligen behöver hjälp, istället för att omfördela mellan alla.

Marknadsekonomi, som optimerar välstånd och fördelar bättre än den bästa av finansministrar, borde ersätta Sveriges korporativt styrda bostads- och arbetsmarknader.

Inom omsorgs- och vårdsektorn bör det kapital och det kunnande som finns välkomnas. Det betyder en avpolitiserad och fri sjukvård med obligatoriska, privata sjukvårdsförsäkringar.

Vi har än så länge bara sett delar av vad digitaliseringen kan komma att betyda – innovationer är som bekant omöjliga att förutse. Samhället är dynamiskt och ska inte tvingas vara något annat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons