Annons

Lotta Lundberg:Behagsjuka huskvinnor är fega barnrumpor

DN:s Greta Thurfjell känner sig progressiv när hon är manstillvänd och kvinnlig och pratar på likt en tonåring hemma vid köksbordet. Men när katastrofen kommer kan ”huskvinnan” inte räkna med någon man att ta skydd bakom.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Greta Thurfjell pratar på likt en tonåring hemma vid köksbordet”, skriver Lotta Lundberg om Thurfjells uppmärksammade artikel.

Foto: DN.se och Shutterstock/IBLBild 1 av 1

”Greta Thurfjell pratar på likt en tonåring hemma vid köksbordet”, skriver Lotta Lundberg om Thurfjells uppmärksammade artikel.

Foto: DN.se och Shutterstock/IBLBild 1 av 1
”Greta Thurfjell pratar på likt en tonåring hemma vid köksbordet”, skriver Lotta Lundberg om Thurfjells uppmärksammade artikel.
”Greta Thurfjell pratar på likt en tonåring hemma vid köksbordet”, skriver Lotta Lundberg om Thurfjells uppmärksammade artikel. Foto: DN.se och Shutterstock/IBL

I en artikel i DN undersöker Greta Thurfjell vad det är att vara – vad hon själv kallar – huskvinna (se ”husblatte” – Thurfjells ordval).

Greta Thurfjell undrar till exempel varför det är tabu att vara behagsjuk, hur hon skulle kunna skadas privat av att ha underkastelsens ansvarslösa böjelser. Hon känner sig progressiv när hon är manstillvänd och kvinnlig och pratar på likt en tonåring hemma vid köksbordet. Allt i en behagsjuk, kokett röra.

Hon undrar om feminismen ändå kanske bara är en trend.

Alla som växer upp behöver självfallet kunna förhålla sig till de modala hjälpverben och språket är en utmärkt plats för unga människor att undersöka världen på. Vad får, kan, vill, ska, måste och bör jag göra för att bli vuxen?

Artikeln hade varit djupt rörande om den publicerats i en tidning för barn.

Annons
Annons

Hundra års kvinnorörelse, där kvinnor en gång kastade sig framför hästar för att få rösträtt, kokas här ner till en kokett diskussion om att slippa ansvar.

Men detta är en fyra sidor lång text att läsa på en vanligtvis seriös kultursida. Skriven av en vuxen kvinna.

Och jag tänker: här drunknar ännu ett stycke hederlig feminism, samtidigt som Horace Engdahl får vatten på sin berömda kvarn. Sverige är verkligen som Tyskland – fast för barnrumpor.

Hundra års kvinnorörelse, där kvinnor en gång kastade sig framför hästar för att få rösträtt, kokas här ner till en kokett diskussion om att slippa ansvar.

Det är inte första gången.

Tack vare – eller ska jag hellre säga på grund av – det senaste årets feministiska debatt klarnar dock bilden av till vilka systrar den slagna eller förföljda kan gå nästa gång hon behöver en vind att gömma sig på. De verkar inte vara speciellt många.

Till dem som fortfarande undersöker sin makttillvända persona och ännu inte har koll på vilken position de ska inta vill jag säga:

Gå till dem som vågar säga nej till makten, som har civilkurage, tar ansvar och inte är rädda för vad andra ska tycka.

Gå till dem som inte bara är ”chict” arga på ett torg med knytblus eller på en gata med pussy-mössa för att alla andra är det, utan för att deras vrede är en del av deras erfarenheter som syns i deras handlingar.

Där de gränser de sätter betyder någonting för deras utveckling och självrespekt. Kort sagt, gå till De Inifrånstyrda och Genomtänkta (DIG).

De som slutat undersöka om de kanske ska bli ”huskvinnor”.

För många är motståndet mycket begärt. Jag kan ju förlora mitt jobb, mina pengar, anseende, sätta mina relationer på spel. Framför allt kan jag få syn på mig själv. Min otillräcklighet och underlåtelse.

Annons
Annons

Det är för jävligt att inse att man är feg, inte har några principer, är rädd för ansvar och knappt kan ta hand om sig själv. Det är inte alla som klarar det. Men alla kan öva.

Det går att få lajks utan att raljera om att bli ”huskvinna”. Men det går fan inte att bli vuxen utan personligt ansvar.

Det fina med civilkurage är att det inte är medfött. Det är heller inte en bildningsfråga och springer inte ur en viss klassbakgrund. Det är en mognadsfråga att lära känna sina gränser och ta ansvar för sina manstillvända böjelser.

I december kommer Nobelpristagaren Nadia Murad till Oslo. Jag skulle så gärna vilja intervjua henne. Jag vill fråga vad som varit hennes kraftkälla. Hur hon orkade? Hur hon övat på mod?

Och vad tror ni – ska jag kanske fråga den hundrafalt våldtagna kvinnan vad hon tycker om metoo?

”Vill inte du också ibland bli huskvinna?” ”Kvinnors frigörelse kanske bara är en trend, liksom?”

Förstås skulle jag aldrig fråga det. Bara att tänka tanken får mig att skämmas.

Det är en frisk skam. Så som världen och politiken utvecklar sig i dag kan ni snart inte längre räkna med att det ska falla ner någon tutte från himlen att trösta sig med. Inte heller någon man att skylla på eller ta skydd bakom.

Då kommer såväl barnrumpor som ”huskvinnor” att stå där med det egna ansvaret.

Och med frågan: Hur självupptagen är jag – egentligen?

Då är det skarpt läge. Det är bara att börja öva. Nu.

Den enda tröst jag kan ge på vägen är:

Det går att bli författare utan att ha satt sin fot på Forum. Det går att vara kulturskribent utan att sälja sin själ. Det går att få lajks utan att raljera om att bli ”huskvinna”.

Men det går fan inte att bli vuxen utan personligt ansvar.

Efter reklamen visas:
Mellan Raderna – Metoo
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons