Annons
Krönika

Catarina Kärkkäinen:Behandla mig som en vuxen, vill jag skrika

 Karl XII:s likfärd på Nationalmuseum.
Karl XII:s likfärd på Nationalmuseum. Foto: Henrik Montgomery/TT

Det politiska otyget att inte riktigt betrakta människan som myndig finns även i kulturen och näringslivet.

Under strecket
Publicerad

Det är en fröjd att bo i Sveriges huvudstad och ha direkt tillgång till allsköns kultur, mat och nöjesliv. Att kunna gå till kvällsöppna Nationalmuseum en torsdag efter jobbet, drömma sig bort till Bernardo Bellottos Venedig och njuta av 1500-talets porslin och plottriga prydnadssaker.

Kulturskatt är trots dess bombastiska underton ett adekvat ord i sammanhanget, inte minst vad gäller de svenska och skandinaviska samlingarna. Jag och min vän står länge och tittar på verken som sammanflätar konsthistorien och kungahistorien, och visar hur den ena har betraktat den andra. Publik spisning på Stockholms slott på nyårsdagen 1779 av Pehr Hilleström d.ä. Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 av Carl Larsson. Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen av Carl Wahlbom. Och förstås Karl XII:s likfärd. En krona på det verk som är 1800-talets romantiska historiemåleri.

Det finns mycket att säga om tavlan, vilket också görs. Som att den vikt som konstnärerna under denna epok lade vid detaljer i till exempel uniformer inte alltid reflekteras i den större bilden, eller att den kanske säger mer om tiden då den skapades än tiden som den skildrar.

Annons
Annons

Jag hade gärna läst om hur den berömda målningen egentligen är två, om hur karolinerna i den andra (första) tavlan som hänger på Göteborgs konstmuseum har drag av de franska modeller som konstnären använde då han bodde i Paris, och att han dessutom fräckt har målat in sig själv som den förste soldaten i tåget.

På skylten jämte tavlan som ska beskriva delen av utställningen går i stället att läsa: ”Den populistiska och av nationalismen präglade synen på svenskhet, som används politiskt i dag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet. Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, stämmer inte.”

Är det sant? Kan det stämma? Bars Karl XII inte på öppen bår och bara händer från Tistedalen till Stockholm med omväg runt svensk–norska fjällen? Tog sig Gustaf Cederström rentav konstnärliga friheter? Eller som konstnären sade år 1919 – ej bars Carl XII obetäckt över gränsen, men har det stött någon människa att jag framställt honom så? Och vad gör det för egentlig skillnad för ”den populistiska och av nationalismen präglade synen på svenskhet”?

På en annan vägg i rummet hänger Midsommardans av Anders Zorn. Under tavlan får vi veta: ”Målningen uppfattas ofta som ett ideal för svenska traditioner, men den är långt i från en autentisk ögonblicksbild. Zorn målade den för Stockholmsutställningen 1897. Året innan hade han först iscensatt det hela i Mora, skaffat en majstång och bett ungdomar från trakten dansa trots att kyrkan förbjudit midsommarfirande mitt i byn. Traditionen med majstång, som vi förknippar med svensk midsommar, kom hit med tyska invandrare för femhundra år sedan.” Det skulle vara en utmaning att tydligare förkunna vad betraktaren ska tänka och känna.

Annons
Annons

Vad en människa väljer att förarga sig över säger någonting om hennes karaktär, och känslan har väldigt lite med rationalitet att göra. Jag vet detta, men förmår inte hindra irritationen. Vad tänker museiintendenterna skulle hända utan denna uppfordrande beskrivning? Vad är den värsta slutsats som besökarna skulle kunna dra om tavlorna, och minimalistiska skildringar av processerna, fick tala för sig själva?

Det är svårt att kategorisera beskrivningarna. Det är inte romantiskt, men inte heller särskilt upplyst, utan hör närmast till den samtida ideologin som säger att ord och idéer är att likställa med våld som människan behöver skyddas från. ”Museet blir symbolen för den reproduktion av det normsystem, som identitetspolitiken aldrig ledsnar på att kritisera och beskriva som orsaken till förtryck i nutiden”, som Johan Lundberg skriver i ”Det sista museet” (Timbro förlag, 2016).

Konst, kanske 1800-talets romantiska historiemåleri inte minst, har länge använts för att frambringa tankar och känslor. Kultur och politik är många gånger besläktade. Men det är skillnad mellan ett samtal mellan konstnär och betraktare, och mellan betraktare och uttolkare av konsten. Och i själva bildkonsten slipper vi i regel den uppfordrande tonen.

För det är tonen som enerverar mig och gör det svårt att njuta. Den är uppfostrande på ett oblygt sätt. Vilken vuxen människa, eller för den delen äldre ungdom, får en större och rikare upplevelse av dessa förmaningar? (Yngre museibesökare har förhoppningsvis en vuxen som kan hjälpa till att guida i besöket.)

Annons
Annons

Jag tycker mig höra denna ton allt oftare – den som talar med besökare och kunder som vore de barn. På lunchrestauranger av den enklare sorten hörs den. Ska du verkligen ha ett sugrör? Ta bara så många servetter som du behöver!

Om man råkar tillhöra kvinnosläktet är budskapen av en alldeles särskild kaliber. Ingenting får man konsumera utan att översvämmas av budskap om självkärlek, empowerment och kvinnokraft. Love yourself! När allt man vill är att köpa en hudlotion.

Det politiska otyget av att inte riktigt betrakta människan som myndig, utan mer felbar än kapabel, och enkel att styra via påbud och hyllningsrop, har sedan den sociala ingenjörskonstens födelse fått stort utrymme i svensk offentlighet. Kulturen har inte sällan varit dess förlängda arm. Och nu verkar även företagen anamma det.

Att även den samhällssfär som hör näringslivet till präglas av en sådan ton stör naturligtvis en vän av marknadsekonomi särskilt. Det måste väl betyda att det finns en efterfrågan – vuxna människor som uppskattar att bli tilltalade på detta vis? Nej, det måste finnas ett fel i informationsflödet mellan kunder, företag och pr-byråer. Tanken att vuxna människor skulle vilja ha eller finna sig i dessa hundratals förmyndare är beklämmande.

Allt detta kommer över mig ståendes framför Karl XII:s likfärd. ”Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, stämmer inte”. Jag vet att tavlan inte ”stämmer”. Men dagens förenklingar är precis lika enfaldiga som 1800-talets. Jag vill inte ha dem!

Behandla mig som en vuxen, vill jag skrika. Det i sig, förstås, en garanti för att rätteligen bli betraktad som ett barn. Så jag håller tyst, och viskar i stället surmulet till min vän. Också det en svensk tradition.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons