Annons

KlimakterietBehöver vi verkligen prata mer om klimakteriet?

Unni Drougge står för en av antologin ”Klimakteriets” vassare texter.
Unni Drougge står för en av antologin ”Klimakteriets” vassare texter. Foto: TT och Atlas

I två nya böcker avhandlas klimakteriets omvälvande effekter på kvinnors liv. Men är det den katastrof den ofta utmålas som, eller är vi redo för en mognare berättelse om kvinnans kropp?

Under strecket
Publicerad

Francine Oomen.

Foto: Frank RuiterBild 1 av 1

Klimakteriet

Författare
Tove Leffler (red), Astrid Assefa, Åsa Beckman, Kerstin Brunnberg, Unni Drougge m. fl.
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlas
ISBN
9789173896399

124 s.

Flickor i en viss ålder börjar menstruera, sedan blir de kvinnor och när de levt som kvinnor tillräckligt länge slutar de att menstruera. Detta är allmänt känt. Ändå väcker varje fas av kvinnors månatliga blödande och icke-blödande förbluffande starka känslor. Och inte de av vördnadsfull tacksamhet mot denna naturens ordning som gör själva människolivet möjligt som man skulle kunna förvänta sig, utan helt andra. Äckel, förakt, skam, ja till och med vrede. Hat.

Det är mot den bakgrunden som man kan förstå varför blodet som rinner eller inte rinner ur kvinnors underliv, måste utforskas igen och igen och igen, på nästan identiska sätt.

Nu har det kommit ytterligare två böcker på ämnet blodflödets slut: klimakteriet. Den ena är en antologi där Tove Leffler, förlagschef på Atlas, bett tolv välkända kvinnor ur kultur- och medievärlden att skriva om sina erfarenheter, tankar och åsikter om klimakteriet.

Annons
Annons

Här finns välkända skildrade av kvinnovarat som Åsa Beckman, som i sitt bidrag reflekterar över sorgen över att sluta vara objekt, att inte längre ha nytta av den i tonåren erövrade kvinnligheten och dess makt över det motsatta könet.

Bakterielogiprofessor Agnes Wold brottar ned lögner om hormontillskott, hon förklarar också den fina mormorseffekten, att just menopausen har bidragit stort till människans utveckling eftersom mormorsgenerationen kunnat ta hand om småbarnen medan mammorna jagat föda.

Skådespelaren Astrid Assefa ser tillbaka på sitt reproduktiva liv, på aborter och sterilitet. Radiorösten Annika Lantz berättar med humor och självdistans om att tvingas in i ett tidigt klimakterium av en cancerbehandling. Andra rycker lite nonchalant på axlarna: äh klimakteriet, det märkte jag knappt av.

Somt är berörande, somt banalt, det mesta har vi hört förut. Kanske behöver vi höra det igen? Jag är inte säker på det, i alla fall inte i just denna form: kvinnor i grupp talar om sina kroppar och om hur de definierar dem som människor.

En av de vassare texterna i antologin står Unni Drougge för i sin vrede över hur klimakteriet presenteras som ännu en gigantisk katastrof för kvinnan, inte minst att inte längre anses vara knullbar.

Hon lyfter också något som den holländska författare och illustratören Francine Oomen utforskar på djupet i sin charmiga grafiska roman ”Hormonernas svall”. Detta att allt som hopat sig i ett helt liv når en kulmen ungefär samtidigt som mensen slutar komma. Både det inre och det yttre livet känns mer krävande än någonsin. Barn som vuxit upp och kanske, kanske inte klarat sig väl i livet, föräldrar som åldras och blir behövande, yrkesliv som går på överväxel eller helt i stå. Och så allt det gamla, all ångest, rädsla och vrede, allt det svarta som många tryckt undan i alla år.

Annons
Annons

Francine Oomen.

Foto: Frank RuiterBild 1 av 1
Francine Oomen.
Francine Oomen. Foto: Frank Ruiter

För Francine Oomen exploderar allt detta rakt i ansiktet, just som hon också går in i klimakteriet. Hon går in i en djup kris, både privat och yrkesmässigt och menopausen blir en tid för omprövning. För omvärderingar, uppvärdering av det egna, nedprioritering av det som andra förväntar sig. Så som livskriser, också de som är pinsamt förbundna med en särskild livsfas, ofta har potentialen att säga oss något avgörande om oss själva.

Det vill jag tänka mig att livet framåt bär på, som det skoningslösa åldrandets försonande sida. En räcka uppfordrande hållplatser där det som sker i mig och runt mig kräver att jag ännu en gång ska fråga mig ”ska det vara så här? Är det så här man ska leva?”.

Francine Oomens sätt att skildra slutet på sina månadsblödningar ger hopp om att en mer givande (mognare) berättelse om klimakteriet är på väg att växa fram. Inte som en slaskhink för kvinnligt lidande och stigmatiserande av det kvinnliga. Inte en skampåle som måste bekämpas genom stoisk käckhet eller sammanbiten tystnad. Utan ett erkännande av att kvinnor har en kropp, men inte är enbart sin kropp, att klimakteriet är en av kroppen påkallad hållplats som ger utrymme för i allra högsta grad rimliga och relevanta omförhandlingar av både det yttre och det inre livet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons