Annons

Bengt G Nilsson: Skygglapparna har fallit av

Journalisten Bengt G Nilsson har sedan 70-talet rest och arbetat i 18 länder i Afrika och utöver en rad dokumentärfilmer författat ett dussin böcker. Nästa vecka utkommer hans nya bok I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika (Ethno Press). Budskapet är att Sveriges bistånd har varit skadligt när det gått till marxistiska regimer i Afrika.

Under strecket
Publicerad

Fakta är inte okända; svenska skattebetalare har under ett halvsekel betalat miljarder till regimer som fört krig och förtryckt befolkningen. Men du skruvar till problemformuleringen när du hävdar att Sverige ”samarbetade” med Sovjetunionen?

– Jag är noga med att påpeka i boken att jag inte har funnit några belägg för ett medvetet samarbete, ett agerande i maskopi mellan staterna. Men agendorna matchade varandra. Som Afrikakännaren Per Wästberg uttrycker det i boken, var inblandade svenskar mycket medvetna om att vapensidan till gerillorna sköttes av Sovjetunionen.

– I en del fall skedde stödet till de sovjetiska klienterna i största hemlighet, utan att vare sig skattebetalare eller ens riksdagen kände till det som pågick i den så kallade Humanberedningen.

Är du inte rädd för att bli påhoppad av Aftonbladets kultursida för att vara sverigedemokrat?

– Nej, skulle man gå omkring och vara rädd för sådant ska man inte syssla med det jag gör. Mina böcker ”Sveriges afrikanska krig” (2008) och ”Oljans pris” (2014) blev väl mottagna även i Aftonbladet.

Annons
Annons

Men nu kritiserar du socialdemokratin för kärnan i dess utrikespolitik, den så kallade solidariteten med de fattiga?

– Men det var inte bara Socialdemokraterna. Fälldins regeringar från 1976 jobbade vidare på samma sätt, man intensifierade stödet till väpnade marxistiska grupper i Afrika.

När Alf Svensson var biståndsminister i Bildtregeringen 1991–1994 möttes vi i en debatt där han hävdade att man skulle tänka också på givarens glädje, inte bara mottagarens. Känner du igen den inställningen?

– Ja, det är ju saligare att giva än att taga. Den föreställningen tror jag drev mycket av det här, att stötta gerillagrupperna med pengar och materiel. De exempel jag ger i boken var sådant som med lätthet kunde konverteras till militär användning, till exempel jeepar. Ingen armé marscherar heller hungrig.

Har du frågat ansvariga politiker varför de stödde kommunism just i Afrika?

– Nej, jag ville medvetet inte hamna i polemik med dåtida politiker. Min huvudkälla har varit forskaren Tor Sellström och hans dokumentation vid Afrikainstitutet. Jag hade en telefonkontakt med Pierre Schori för några år sedan, men han hade inte tid att låta sig intervjuas då han var upptagen av sin 700-sidiga memoar där han inte är särskilt utförlig om sina sydafrikanska kontakter. Det viktiga för mig har varit att presentera fakta belagda i andras forskning utan att polemisera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Din titel ”Sveriges afrikanska krig” togs emot väl av recensenterna, men framförallt av biståndsmyndigheten Sida som köpte in exemplar till anställda. Men har det hjälpt?

Annons
Annons

– Ja, den togs emot med stor nyfikenhet där, och har nog bidragit till att biståndsdebatten rört sig framåt. Skygglapparna har fallit av, man är mer öppen för fakta numera.

– Jag resonerar kring en romantisk föreställning hos vänstern, att i Afrika skulle marken vara jungfrulig för marxism. Men det stämmer inte. Under allt mitt resande i Afrika har jag inte sett några naturliga förutsättningar för sådana ideologier i något land. Marxismen har varit främmande, utifrån, oförenlig med traditionella föreställningar. Tanken om Afrikas kollektiva grundstruktur var en myt, en villfarelse med Julius Nyerere i Tanzania som främste företrädare. Men nu är den borta.

Debatten har kanske ändrats i Sverige, men själva biståndet?

– Det krävs en dåres envishet för att budskapen ska kunna ta skruv. Allmänhetens föreställning om vad som skapar utveckling har ändrats, från hednamissionens tanke att bara vi ger de fattiga pengar får dom det bättre. Verkligheten har visat sig mer komplicerad eftersom pengarna försvinner eller används för andra ändamål än avsett.

Som konkret exempel nämner du hur kritiken mot kontantbistånd genom budgetstöd, rätt in i statskassorna, har slagit igenom. Men någon offentlig ånger eller ursäkt för krigsfinansieringen har väl aldrig uttryckts?

– Nej, Sverige har investerat mycket prestige i detta bistånd. Det försvaras fortfarande av de inblandade, de mörkar och förskönar, i självförhärligande skrifter. Per Wästberg undantagen, han var inte diplomat och har gjort en viktig insats för att uppmärksamma problem. Han kunde sticka ut.

Annons
Annons

Borde inte en journalist ha avslöjat mörkandet i Humanberedningen i stället för att medverka till det?

– Det var en naturlig roll för en agitator mot apartheidsystemet. Han var inte ensam bland journalister.

Vilken är din drivkraft i biståndskritiken? Dina motiv kommer att ifrågasättas.

– Jag problematiserar inte biståndet med revisorsglasögon. Det handlar inte om att några hundra tusen har försvunnit. Det är systemfelen jag är ute efter. De kommer sig av att makthavare med hybris fick för sig att med biståndet som medel sälja in en socialdemokratisk modell. Varav jag aldrig har sett spår i något land – det var en illusion. Det beror på att biståndet till Afrika aldrig var förknippat med några krav. ”På mottagarens villkor” har det alltid hetat – ja, på regeringarnas villkor. Det är ett stort svek mot Afrikas fattiga.

Du är bondson, uppväxt på en gård på landet. Medan det ännu fanns torpare och deras underläge var synligt. Hur har det påverkat dig?

– Det har jag burit med mig under mina resor och sett under vilka villkor bönderna brukat jorden. Majoriteten av bönderna saknar äganderätt till jorden de brukar, det är grunden för fattigdomen och tyvärr ignorerat i biståndssammanhang. Men Sidas tolkningsföreträde gäller inte längre.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons