Annons

Berättare med öra för historiska levnadsöden

ARKEOLOGIBOK Hur kan ett motorvägsbygge kasta nytt ljus på Sveriges historia? I sin nya bok om vår största arkeologiska utgrävning genom tiderna tecknar Maja Hagerman en ny bild av forntidens svunna samhällen. Hennes redskap: Fantasi, tålamod och en karta över landhöjningen i Uppland.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

I början var allting kaos. Maja Hagerman, författare och vetenskapsjournalist, kördes runt på slätten norr om Uppsala medan konsulten från Vägverket pekade än hit, än dit. ”Här fanns det massor av fornlämningar”, sade han ibland under deras skumpiga färd över den uppbrutna mark där motorvägen snart skulle anläggas, ”och där också”.

Överallt längs motorvägens nya sträckning hade arkeologerna gjort historiska fynd under utgrävningen inför nya E4. Sveriges största arkeologiska projekt genom tiderna hade just avslutats, men ändå hängde frågorna i luften. De hundratusentals fynd som låg i en lagerlokal i den uppländska byn Morgongåva verkade omöjliga att överblicka. Maja Hagerman, som tackat ja till uppdraget att skriva en bok om projektet, fick inga konkreta svar ens från arkeologerna själva.

– Jag åkte dit och frågade projektledningen vad som egentligen kommit fram i utgrävningen. ”Det är så mycket, så det kan vi inte riktigt svara på”, sade de. ”Det är några backar med stenar… Och ben. Väldigt spännande!” Jaha, sade jag. Men det var inga riktigt maffiga föremål – vapensamlingar, hjälmar, vikingaskatter eller sådana fynd som jag hade föreställt mig. Allting kändes väldigt diffust, säger hon.

Annons
Annons

Som erfaren vetenskapsjournalist och författare kunde Maja Hagerman alla knep om hur man hittar något spännande i källor som för en utomstående kan verka torftiga. Men ett såhär omfattande material – förutom stenflisor och krukskärvor även hyllmeter av knastertorra rapporttexter – hade hon aldrig förut tagit sig an. Var det ens möjligt att urskilja en berättelse i allt detta? På bilfärden i skogen fastnade hon för ett första spår på vägen.

– Vi stannade vid en runsten intill vägen. Jag har skrivit mycket om runstenar och aldrig sett något liknande, så då kändes det plötsligt ”oj!”. Där började en tanke gro, som ett gruskorn i skon som låg och skavde. Varför står det en jättekonstig runsten här? Jag tänkte att jag måste få det svaret innan boken är klar.

Men det skulle ta lång tid innan Maja Hagerman hittade rätt. Den berättelse hon först hade tänkt skriva, kring den värld som fanns kring Uppsala högar från 500-talet och framåt, stod inte att finna. Det hade inte hittats tillräckligt mycket nytt runt de högar där Snorre Sturlasson ansåg att guden Frej låg begraven, och Maja Hagerman fick börja om på nytt. När projektpengarna efter något års arbete tog slut var hon inte ens nära målet.

Lösningen kom från oväntat håll, i form av en ihoprullad karta över landhöjningen i slutet av stenåldern. Landhöjningen var annars det sista hon någonsin hade trott att hon skulle skriva en bok om.

– Ärligt talat har jag alltid tyckt att landhöjningen är det tråkigaste som finns. I gamla historieböcker kommer man alltid dragande med landhöjningen. ”Varför gick Birka under? Det var säkert landhöjningen.” Men när jag insåg att det fanns människor med i bilden blev processen mycket mer intressant, säger hon.

Annons
Annons

Med hjälp av nya fynd från den enorma utgrävningen började Maja Hagerman att teckna levnadsöden för de människor som levt i nuvarande Uppland för 5000 år sedan – säljägare, keramiker och tidiga mjölkbönder. Den fascinerande berättelsen handlar om individer som inte förflyttade sig vind för våg, utan som var väl medvetna om hur de skulle dra nytta av den nya innerskärgård som reste sig ur havet.

– De stod på stränderna och väntade på att marken skulle stiga, i princip. Man brukar säga att landhöjningen går långsamt, men här kan man se på hur människor rörde sig i landskapet att de kände till den. De tog med sig korna och bosatte sig på platser där de visste att betesmark snart skulle uppstå. Det här har jag inte läst någonstans förut, men när landhöjningsforskarna höll med mig fick jag mod att gå vidare.

Maja Hagerman tänkte tillbaka på skärgårdsön Utö, där havsbottnen och strandlinjen förändrats sedan hon badade där som barn. Ännu tydligare måste det ha varit för de som på nära håll såg marken resa sig ur havet för några tusen år sedan, tänkte hon. Det där är en livsviktig egenskap för en populärvetenskaplig författare, att kunna tolka historiska fynd i ljuset av sina egna erfarenheter. Samtidigt måste fantasin tyglas.

– Det finns en poetisk kraft i arkeologiska fynd, en berättarkraft som är helt annorlunda än fiktiv gestaltning, som kan leda till riktiga fantasiresor. Det svåra är att inte flippa ut. Så fort man spränger uppgörelsen om att berättandet bygger på vad som faktiskt har hittats, då går energin förlorad. Läsaren förväntar sig att jag inte börjar hitta på en massa, säger hon.

Annons
Annons

Det har gått trettio år sedan Maja Hagerman började jobba på vetenskapsredaktionen på Sveriges radio. Med åren har hon blivit en av våra mest respekterade och prisade populärvetenskapliga författare. Ändå kan hon fortfarande märka att det lever kvar missförstånd kring genren hon verkar i.

– Människor tror ibland att jag översätter. Att den här historien låg och väntade, fast med ett krångligare språk, och att jag översatte den till ett lättare språk. Så är det inte. Det här är en berättelse som inte fanns innan. Det här är min tolkning, och självklart måste jag vara beredd på att få invändningar mot den. Det ligger i sakens natur.

Vad väntar nu för Maja Hagerman? Det är oklart. Just utkommen ur ett enormt arbete överväger hon att skriva något lite snabbare, ”kanske en väldigt liten bok”. De frågor om folkgruppers självbild och nationalism som hon skrivit om tidigare har inte precis blivit mindre aktuella på sistone. Hennes undersökningar har bara börjat.

– När jag skriver är det viktigt för mig att verkligen lyssna på historien. Jag går in i arbetet som en undersökning, det är mörkt i rummet och jag försöker känna mig fram utan att ha bestämt mig på förhand. Då kommer historien till en.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons