Annons

This searing light, the sun and everything else. Joy Division: The oral historyBerättelsen om Christian Falk pulserar av liv

Till vänster: Ian Curtis på Electric Ballroom i London, 1979. Till höger: Christian Falk, 2006.
Till vänster: Ian Curtis på Electric Ballroom i London, 1979. Till höger: Christian Falk, 2006. Foto: Steve Richards/TT, Lars Pehrson

En sorglig och smutsig Christian Falk-biografi och ett oklanderligt Joy Division-verk. Andres Lokko glädjs åt två nya musikbiografier.

Under strecket
Publicerad

”This searing light, the sun and everything else. Joy Division. The oral history” av Jon Savage.

Bild 1 av 2

”Quel bordel” av Håkan Lahger

Bild 2 av 2

This searing light, the sun and everything else. Joy Division: The oral history

Författare
Jon Savage
Genre
Biografier
Förlag
Faber&Faber

322 s.

1996 publicerades Gillian McCain och Legs McNeils ”Please kill me”, den muntliga berättelsen om New York-punkens födelse.

Det valda formatet framstod vid tiden för utgivningen som slött, att bara låta de intervjuade nyckelpersonerna tala utan nya teorier från författarna. Tidsandan tillät ju plötsligt den eftersträvansvärda motsatsen. Popmusiken hade blivit så gammal att dess historia ständigt kunde presenteras ur nya synvinklar och ges en nyupptäckt innebörd. Den rockbiografiska genrens möjligheter tedde sig oändliga.

”Please kill me” gjorde, med sin imponerande tillgång till de viktigaste amerikanska punkrösterna, precis tvärtom. McCain och McNeil skalade bort allt annat tills endast de mest nödvändiga råvarorna – de deltagandes nakna röster och oredigerade minnen – återstod.

Det var så minutiöst genomfört att ”Please kill me” blev en ögonblicklig klassiker som nästan ett kvarts sekel senare fortfarande alltid finns tillgänglig i tryck.

Två aktuella böcker använder samma metodik med väsensskilda resultat.

Storbritanniens främsta punkforskare Jon Savage skriver om det kortlivade men så ikoniska Manchesterbandet Joy Division och Håkan Lahger – en av Sveriges mest tongivande musikjournalister under 1970- och 80-talet – om basisten, musikmissionären och producenten Christian Falk.

Annons
Annons

”This searing light, the sun and everything else. Joy Division. The oral history” av Jon Savage.

Bild 1 av 1

På förhand vet vi redan hur de här historierna slutar. Joy Divisions sångare Ian Curtis tog sitt liv i maj 1980, 23 år gammal. Christian Falk gick bort i cancer, nyligen fyllda 52, i juli 2014.

Falks förinspelade ”Sommar i P1” sändes två dagar efter hans bortgång och var producerat av just Håkan Lahger.

”This searing light, the sun and everything else. Joy Division. The oral history” av Jon Savage.
”This searing light, the sun and everything else. Joy Division. The oral history” av Jon Savage.

Det har skrivits oproportionerligt många böcker om Joy Division med tanke på hur få år de existerade. Å andra sidan har gruppen som bildades ur dess spillror, det minst lika inflytelserika New Order, varit aktiva i nästan fyra decennier.

Men ”This searing light …” är ett bländande verk, fullständigt oklanderligt. Det allra sista ordet om Joy Division är nu sagt. Det finns absolut ingenting att tillägga.

Jon Savage, som själv utgjorde en viktig kugge i maskineriet kring Joy Division, lyckas dessutom intill fulländning skildra alla aspekter av den nordengelska tristessens levnadsvillkor, klasskillnader, det politiska klimatet, uppväxter i undermåliga arbetarlängor i industriella förstäder och hela Manchesters socio-geografi. Under berättelsens smärtsamt kronologiska noggrannhet har jag inte tråkigt ens en sekund och då tillhör jag inte den rockjournalistiska falang som knäböjer vid det altare som rests för Joy Division och Ian Curtis.

Annons
Annons

”Quel bordel” av Håkan Lahger

Bild 1 av 1

Men jag är rörande överens med Savage om att Joy Divisions stramt intensiva post-punk inte låter som någonting som föregick dem. Knappt som något efteråt heller.

”This searing light …” är ett standardverk i ämnet Joy Division, utan luckor eller brister. Och det är just denna känsla av bokslut, förseglat med ett sigill i vax, som gör boken till ett musealt föremål att beundra, som befann den sig i en inglasad monter, snarare än att älska eller tycka om.

”Quel bordel” av Håkan Lahger
”Quel bordel” av Håkan Lahger

Håkan Lahgers bok om Christian Falk, döpt till ”Quel bordel” efter hans mest kända album i eget namn (som i sin tur fick det namnet efter ett uttryck som Falks fransktalande, frånvarande pappa alltid använde), är på många vis en diametral motsats till Jon Savages bokslut.

Den har inte lyxen av fyrtio års research och de perspektiv tiden ger. Huvudpersonen är inte heller tillnärmelsevis av samma rockhistoriska dignitet.

Men jag tycker, till min egen förvåning, så mycket mer om den. ”Quel bordel” ter sig som resultatet av ett otacksamt löfte som författaren gav Christian Falk på hans dödsbädd. Håkan Lahger måste färdigställa den här boken eftersom han har lovat det. Falk vill att den sanna historien om hans liv ska dokumenteras, ingen obehaglig sten ska förbli ovänd.

Annons
Annons

Tre veckor efter Christian Falks bortgång begravdes han i Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm. Jag var där.

Vi var inte nära vänner. Jag var länge osäker på om jag egentligen hade där att göra men gick till slut ändå dit. Någon instinkt sade mig att, jo, jag ska nog vara där.

När jag läser vad så många människor som stod honom närmast säger om honom och om deras vänskapsband så förstår jag också att jag knappast var ensam om de tankarna.

Kantstötta människor som sökte sig till varandra i sin ensamhet men som – kanske tack vare sina likheter och besvärliga beröringspunkter – var det sista någon av oss behövde just då. Falks och min lite märkliga och sporadiska vänskap skulle nog vara just så som den var, så som den blev.

”Quel bordel” är inte en färdig berättelse, den utspelar sig mitt i Falks nära och käras ofta väldigt invecklade sorgearbeten. Ingenting i boken andas bokslut. Att läsa den är en smula som att lyssna på en liveinspelning med just Joy Division: det är hetsigt, intensivt som sjutton och uttröttande när stroboskopljusen vägrar slutar blinka. Ian Curtis drabbades av epileptiska anfall, Christian Falk rusade in i och ut ur drog- och spelmissbruk.

Falk är mest känd som karismatisk basist i Imperiet, fortsättningen på Ebba Grön, och som en av Sveriges bästa och mest funkansatta producenter av dansmusik och hiphop, sedan det allra tidigaste 1990-talet. Hans klienter har inkluderat Neneh Cherry, Petter, Robyn, Esbjörn Svensson, Jevetta Steele, Teddybears, Timbuktu och Titiyo. För att nämna några få.

Men Falk var också, i vår huvudstad, känd som en älskvärd slarvpelle, en av ytterst få män jag känt som aldrig såg fånig ut i hatt. Jag tror att han fortfarande är skyldig mig ett knippe femhundringar som han gamat till sig i taxibilar eller i slutet av ännu en bladig dj-spelning för länge sedan, troligen på Riche där hans porträtt i dag hänger på en vägg bakom baren.

I den oundvikliga orättvisa som uppstår när man ställer ”Quel bordel” bredvid ”This searing light …” så är jämförelsen inte nödvändigtvis till Håkan Lahgers nackdel.

Någonting ger ”Quel bordel” ett pulserande liv, en nästan motvillig närvaro. En jobbighet, en värme. Den är besvärlig och högljudd. Den är sorglig, smutsig och har haft alldeles för bråttom. Djupa tragedier skyndas förbi i bisatser, andra förs fram i ljuset i långa kapitel.

Det vilar därför en ovanligt skör skönhet över ”Quel bordel” och den fortfarande så knepiga och ofullständiga berättelsen om Christian Falk. Kanske är boken den sannaste bild som är möjlig att teckna av en så komplex huvudperson med ett oövervinnerligt flyktbeteende som främsta karaktärsdrag – vid sidan av funken – och vars bortgång fortfarande känns alldeles för nära för att riktigt vara möjlig för de deltagande rösterna (och än mer för de uppenbart frånvarande) att prata om.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons