Annons

Berättelsen tog nya vägar

EXPERIMENT 00-talets romandebutanter vände och vred på författarsubjekt och berättarformer på ett vildsint sätt. Stefan Eklund avslutar serien om det litterära 00-talet med en titt på en anmärkningsvärt intressant debutantgeneration.

Under strecket
Publicerad
Foto: DAN HANSSON, LARS PEHRSON, ANDERS HANSSON, BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX
Foto: DAN HANSSON, LARS PEHRSON, ANDERS HANSSON, BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX
Foto: DAN HANSSON, LARS PEHRSON, ANDERS HANSSON, BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX

För några år sedan listade modemagasinet Bon Sveriges snyggaste författare. Det var kanske det definitiva genombrottet för författaren som varumärke.

Om jag minns rätt fanns åtminstone tre av 00-talets debutanter med i uppräkningen: Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru. Det var också typiskt, för under 00-talet har de litterära debutanterna tagit allt större plats på den massmediala arenan. Debutanter har för all del alltid omhuldats av den svenska litterära offentligheten, men på 00-talet fick de också ett kommersiellt värde bortom sina eventuella litterära kvaliteter.

Men låt oss glömma det för en stund och titta just på de litterära kvaliteterna, för de är anmärkningsvärda. Jesper Olsson har i en tidigare artikel (SvD 22/12) pekat på de poetiska landvinningar som har gjorts det senaste decenniet, bland annat av debutanter som Ida Börjel, Malte Persson och David Vikgren. Romandebutanterna står inte långt efter med sitt ifrågasättande av det traditionella berättandet.

Annons
Annons

Först ut var Lotta Lotass som debuterade 2000 med ”Kallkällan” och vars hela författarskap är ett ivrigt utforskande av romankonstens gränser. Trilogin som består av ”Den vita jorden”, ”Den röda himlen” och ”Den svarta solen” är läst av få men diskuterad av många fler, främst tack var sin omvälvande form.

Nyligen inträdde som bekant Lotass i Svenska Akademien, ett första tecken på att 00-talisterna numera är en del av det litterära etablissemanget. Det slutar gärna så, inget fel i det – den litterära kretsgången är sådan.

Det är dock inte bara det vilda formbråkandet som tagit Lotass till Akademien. Hon är också en berättare av klassiskt svenskt snitt. Ska jag välja en enda text från 00-talet blir det den korta men svindlande vackra ”Jordarter” i ”Band II. Från Gabbro till Löväng” (2002) – där bevisar hon just det.

Om Lotass samlade författarskap är det tyngsta bland dem som debuterat under 00-talet är de två viktigaste enskilda romanerna Andrzej Tichýs ”Fält” (2008) och Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” (2006). Politiskt medvetna och formmässigt oerhört drivna tar de litteraturens förändrande kraft på största allvar. De är romaner som vågar vara politiska och lyckas förmedla ett starkt budskap samtidigt som de till sin form ifrågasätter fiktionens möjligheter att göra just det. I den paradoxen är de inget annat än stor litteratur.

Samma paradoxala, men mer lekfulla, hållning gentemot fiktionens traditionella mönster hittar man hos tre unga författare vars romaner utgjort en skrattspegel till den självbiografiska trend under 00-talet som Carl-Johan Malmberg beskrev i gårdagens SvD, representerad av etablerade författare som Maja Lundgren, Carina Rydberg, Lars Norén med flera. Där de sistnämnda gravallvarligt fläker ut sig själv över boksidorna skojar Jonas Hassen Khemiri, Daniel Sjölin och Martina Lowden friskt med det egna författarsubjektet.

Annons
Annons

Khemiris andra roman ”Montecore” (2006) är bland annat en drift med mottagandet av hans första, succén ”Ett öga rött” (där han för övrigt själv dyker upp i en liten biroll). Daniel Sjölin låter sin huvudkaraktär i ”Världens sista roman” (2007) heta Daniel Sjölin och vara programledare (precis som Babel-Sjölin själv), men lägger glatt till uppenbara lögner i biografin över sig själv. Martina Lowdens omtumlande ”Allt” (2006) är en fiktiv dagbok och närmast ett försök att förvandla sig själv till text.

Khemiris, Sjölins och Lowdens romaner är roliga böcker – visst, absolut med en dovt ljudande existentiell klangbotten, men ändå roliga. Humorn som stilmedel har sannerligen utvecklats av 00-talets unga författare.

Alla ovanstående författarskap kan ses som en reaktion på 90-talets mer traditionella romanskrivande. 00-talet har mer gemensamt med 80-talets postmoderna litteratur, med sin ambition att dekonstruera språkets berättande förmåga. Skillnaden är bara att man använde 80-talets insikter till att just berätta – men på ett vildsint och, ofta, muntert sätt – och till att sätta författarsubjekt och språk i gungning, att avslöja dess bedrägliga natur. När det gäller det sistnämnda står förstås Fabian Kastners ”Oneirine” (2006) i en klass för sig – en roman som bara består av textstölder, men som ändå lyckas vara en gripande kärlekshistoria.

Det finns givetvis också författare som rörde sig i mer bekanta språkliga landskap. Jerker Virdborg, en av författarna bakom det manifest som kritiserade just ovan nämnda rörelse, är till exempel en av 00-talets mer intressanta röster, som jobbar med sparsmakade klassiska stilmedel. Samma sak kan sägas om Karl-Johan Nilsson, Alejandro Leiva Wenger, Gertrud Hellbrand och Hassan Loo Sattarvandi.

Och då har jag ändå inte nämnt de två debutverk som lästes mest under 00-talet: Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” (2006) och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” (2007), romaner som förebådade den våg av traditionellt berättande som nu drar in över det svenska debutantlandskapet och med all säkerhet kommer att dominera 10-talets unga litteratur.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons