Annons

Per Wästberg:Berättelserna som fortsätter att genljuda i oss

Har fiktionens status sjunkit? Många romaner bygger i dag på ”verkligt” stoff, och icke-fiktionen tar allt större plats på kultursidorna. I den första av två ­artiklar reflekterar Per Wästberg över romanens roll.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Då och då bekymrar vi oss om romanens tillstånd och framtid vilket vi sällan gör med de tidlösa genrerna poesi och dramatik. I Harvard på 1950-talet diskuterade vi romanens öde i undergångstermer fast det var på Hemingways och Faulkners tid då Saul Bellow gav ut ”Augie Marchs äventyr” och Norman Mailer kom igång på allvar. Men redan då roffade Hollywood och televisionen åt sig underhållarna och följetongsförfattarna, och romanen verkade överge de stora äventyren till förmån för den inre världens gränstrakter och gläntor, de privata zonerna dit intet kameraöga når.

Har fiktionens status sjunkit de senaste trettio åren? Varför bygger auktoriteten i så många böcker på aktuella händelser? Dagstidningarnas kultursidor viker allt större utrymme åt böcker som inte är fiktion. Efter att i ett par sekler ha varit en dominerande kulturform verkar romanens förstaplats bland genrerna hotad.

Samuel Johnson definierade romanen som ”en liten berättelse, vanligen om kärlek”. Hans bestämning förtydligades av fransmännen: ”utan äktenskapsbrott, ingen roman”. Schopenhauer underströk att romanförfattarens uppgift inte är att återberätta de stora händelserna utan göra de små tilldragelserna intressanta.

Annons
Annons

I romanen fängslar fattiga och obemärkta individer mer än förmögna och kända. Romanens värld är demokratisk och strävar efter jämlikhet. I den måste en man eller en kvinna göra sig förtjänta av vårt intresse genom uppriktighet och känslans djup. Även ett allomfattande verk som Joyces ”Odysseus” handlar om kärleken hos det trofast älskande paret Leopold och Molly Bloom.

I dag skulle en avslöjande biografi över James Joyce, grundad på outnyttjade källor, sälja bättre än romanen själv. Även för Joyce var kärnan till ”Odysseus”, detta kompendium av språkvariationer, djupt personlig: en nostalgisk lust att ”nedteckna hur min far och hans vänner talade”. En sann levnadsskildring är en god affär – likt granskningen i press och tv av människor vi tror oss känna. Att språket förvränger, att äktheten är en osäker tillgång bekymrar inte. Den stora publiken är ute efter det som kunde stå under en boktitel på 1800-talet: ”Sann berättelse ur livet”. Eller titeln på en så kallad intim biografi om Samuel Beckett: ”En oväntad Godot”.

Biografin och romanen tävlar i att hävda sin sanning om verkliga respektive påhittade personer. Ibland tränger romanen in på levnadsteckningens område. Thomas Manns ”Lotte i Weimar” är mer trovärdig och levande än ett biografiskt porträtt någonsin kan bli. Liksom David Lodges nyutkomna ”A man of parts” – om H G Wells.

Det finns en lockelse i att veta hur folk i vår omgivning upplever sig själva: filmstjärnor, fotbollshjältar, brottslingar, presidenter men också vardagens offer för cancer och aids. Den som skriver en roman om sexuella övergrepp blir mindre läst än den som i jagform berättar om vad han råkat ut för på internatskolan eller i idrottsklubben. Läsarna i dagens svårgenomskådliga verklighet har behov både av eskapism och fantasi och av den spontana dagboken som är obehagligt rättfram och pekar ut namngivna människor även vid fara för åtal. Dem vi misstänker för hyckleri, till exempel politiker, önskar vi hellre se charmlöst nakna än vackert förklädda.

Annons
Annons

Kvinnor avslöjar oftare än män sina böjelser och mörkertal; de vill bli sedda som de verkligen är och håller upp en spegel andra kan känna igen sig i. Men vare sig det handlar om droger, prostitution, incest eller om alldagligare avsteg från det förväntade är genren riskabel. Bekännelsen leder lätt till att författaren känner sig allt bättre och läsaren allt sämre till mods. Den som går till rätta med de egna svagheterna och ser till att självrannsakningen leder till frikännande undgår inte att triumfera över läsaren som inte vågat pröva samma exhibitionism och narcissism.

Doris Lessing och Ivar Lo-Johansson började med att skildra sina liv i romanform, övergick till självbiografi och slutade med memoarer som sannolikt berört starkast. Hade de varit okända som diktare och trätt fram med enbart minnen, hade vi kanske tyckt att de varit pretentiösa och egocentriska. Nu inser vi att deras liv är ett dyrbart stoff som de förklär och omtolkar för att småningom gripa sig an det i en längre erfarenhets perspektiv och vinna vår tillit med en till synes total hederlighet, en som verkar konstlös, oförställd, sannare än någon tidigare version.

En roman tycks kunna vara allting som förses med etiketten roman. Den kan bestå av sammanlänkade noveller, av subjektivt hållna reportage, av poesi med kommentar (Nabokovs ”Pale fire”) eller en skarpsinnig analys av Flauberts liv och brev (Julian Barnes ”Flauberts papegoja”).

När man granskar det brittiska Booker-priset upptäcker man ett tiotal dokumentära romaner. Kanske är det så att läsare och författare – nu när historiens hjul verkar snurra snabbare än någonsin – betraktar den genuint skönlitterära uppfinningen som slöseri med tid. Den bekännelseiver som T S Eliot av privata skäl fann motbjudande har dominerat från 1960-talet och framåt hos Norman Mailer, Saul Bellow och Philip Roth. De försökte frigöra romanen från en stagnerad formalism och föra den närmare en personlig erfarenhet. Men i dag har denna osminkade uppsyn blivit konvention, en mall som gör romaner till halva självbiografier.

Annons
Annons

Välj en bestseller som William Styrons ”Sophies val”. Stödd av sin roll som ung och olycklig författare och av sin forskning i Förintelsen kavlar Styron ut sitt stoff och tappar balansen mellan det dokumenterat fasansfulla och det personligt pinsamma. Hans roman är en av många som handlar om författare. Philip Roths ”Spökskrivaren”, Bernard Malamuds ”Dubins många liv”, John Irvings ”Garp och hans värld” är uppbyggda kring välkända detaljer ur sina skapares liv – till den grad att de nästan kantrar över i koketta självplagiat. De koncentrerar sig på problem kring författarskapet och det litterära skapandet; därför liknar de varandra. De levererar bekännelser som sällan framställer sin upphovsman i dålig dager.

Philip Roth är expert på att sudda ut gränsen mellan självbiografi och fiktion. Hans fem romaner om Zuckerman både inbjuder till och motsätter sig biografiska spekulationer. I en värld av dekonstruktioner ser han individualiteten som ett kompendium av fiktioner, sammanfogat av våra sinnen. I Roths ”Motliv” hävdar Zuckerman att ”vi är varandras uppfinningar, envar en besvärjelse som besvärjer fram alla andra. Vi är alla varandras författare.”

Marguerite Duras ”Älskaren” kallas för roman, men dess framgång berodde i mycket på vår njutning att föreställa oss att det som skedde i boken verkligen hade hänt berättaren. Duras retas och flirtar med sin publiks voyeurinstinkt. Doris Lessings ”Den femte sanningen” är kanske den mest älskade bland de böcker som löser upp skiljelinjen mellan fiktion och självbiografi. I Danmark har Suzanne Brögger verkat i den zonen, i Finland Märta Tikkanen, i Sverige Agneta Pleijel i sina romaner ”Vindspejare”, ”Fungi” och ”En vinter i Stockholm”.

Annons
Annons

Don DeLillo – liksom Thomas Pynchon, Jonathan Franzen, David Foster Wallace – tar sig an en verklighet som delvis förvandlats till fiktion. Från olika vinklar närmar de sig de färdigsydda historierna, de tillvarons myter som kittar ihop ett samhälles självförståelse. DeLillo betonar det lustfyllda i att skapa ”en version av det förflutna som undandrar sig den hävdvunna historieskrivningens och de biografiska verkens tumskruvar. /.../ Gentemot historiens makt, kraftfull och synlig, ställer författaren det till synes godtyckliga jaget som är sammansatt, undflyende, skrämt från vettet, men utrustat med frihet, vilande i sig självt: det enda som kan mäta sig med de sociala sammanhangens enorma proportioner.”

När förvandlas journalistik eller biografi till litteratur? Gorkijs ”Min barndom”, Nabokovs ”Låt höra av dig, minne”, Bruce Chatwins ”I Patagonien” är komponerade som litteratur och språket används med yttersta omsorg för att övertala och förföra. Men Alfred Lansings berättelse om Shackletons expedition till Antarktis eller Shackletons egen redogörelse från samma resa är inte litteratur – hur mycket de än trollbinder läsaren.

Någon man ofta möter i en roman är Berättaren som i jagform låtsas berätta sin författares eget liv. Han är en resignerad eller ilsken excentriker, en misslyckad byråkrat, en arbetslös, en alkoholist. Hans antiheroiska stämma hörs i Knut Hamsuns ”Svält”, hos Kafka, Canetti och Kurt Vonnegut, i Gombrowiczs ”Ferdydurke” och Becketts ”Molloy”. Berättarna befinner sig utanför den kulturella huvudfåran och vi tror på vad de säger eftersom deras röster låter äkta.

Annons
Annons

Vårt behov att urskilja mönster är en hunger som vi vill att romanen ska mätta. Vi önskar historier som hjälper oss att begripa våra liv. Vi vill veta vad som händer när någon gör ett val i stället för ett annat: talar med en varg i skogen, kör över en gammal man på vägen till Thebe. Det mönster en berättelse avsätter i vårt sinne kan ligga öppet som hos Karen Blixen, ibland är det viktigaste mönstret de dolda myter som Sandra Gilbert och Susan Gubar i ”The madwoman in the attic” spårar i 1800-talets kvinnliga skönlitteratur.

Berättandets tidsordning har brutits upp; kollageromaner är vanliga. Det finns en linje från Laurence Sterne till Joyce och vidare till Gombrowicz, Nabokov, Borges, Italo Calvino, Elias Canetti, Milan Kundera. I Carlos Fuentes ”Terra nostra” läser vi om kvasarer den ena minuten och äntrar en scen med Pontius Pilatus den andra. I ”Flundran” infogar Günter Grass så disparata element som Vasco da Gama, en neolitisk kvinna med sex bröst och ett recept på kokt ål. Julio Cortazars ”Hoppa hage” var från början en oinbunden roman där läsaren kunde flytta om sidorna enligt egen önskan.

Både tid och rum har fragmentariserats. Släkterna Buddenbrock, Thibault, Selambs, Biswas levde i generationer i boningar där läsarna blev hemmastadda. Nu har dessa förvandlats till temporära platser, belägna var som helst i det inre eller yttre rummet. Jag läser en berättelse där författaren arrangerar ett möte mellan David Livingstone och astronauten John Glen på en golfbana på Mauritius. En annan lägger Hamlet bredvid prinsessan de Clèves på en sarkofag och låter dem samtala där.

Annons
Annons

Enligt Kundera kommer romanen inte att dö så länge den lyckas möta utmaningarna från tiden, drömmen och leken. Romanens hjärta är berättelsen om en upptäckt. Långt före filosofin belyste den existensens olika sidor och mer djupgående än naturvetenskapen söker den svar på frågan vad det är att vara människa.

Den moderna romanen ses ofta som en utveckling från Dostojevskij och Flaubert till Proust och Kafka. Den nya franska romanen kom och gick. På sin tid var Alain Robbe-Grillet en stjärna, numera halvt bortglömd. Glömt är också hans förakt för den subjektivt psykologiska romanen från Madame de la Fayette till Gide, glömt hans påstående att romaner som byggs kring karaktärer hör till det förflutna.

Vilka romaner blir klassiker? Bland dem som klarat sig finns nyskapande verk som ”Madame Bovary” och ”Processen” och ett fåtal gammaldags romaner stöpta i en konventionell form. Alla har en sak gemensamt: de berättar en historia som fortsätter att genljuda inom oss.

Per Wästberg
är författare, akademiledamot och ordförande i Nobelkommittén för litteratur.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons