Foto: Lionel Cironneau/AP, AP

Berlinmurens fall blev trauma för unge Putin

Såren har inte läkt. Jublet när Berlinmuren föll var gränslöst. Men där föddes också ett splittrat Europa och ett offensivt Ryssland, skriver SvD:s Tomas Lundin som var på plats för 30 år sedan.

Uppdaterad
Publicerad

 

BERLIN. Klockan är strax före sex på kvällen den 9 november 1989. I den fullpackade salen i Östberlin redovisar kommunistpartiets informationsansvarige Günter Schabowski dagens beslut från centralkommittén. Han läser innantill, sida efter sida.

Det tar en hel timme innan bomben briserar.

– Privatresor till utlandet kan ansökas om utan att särskilda förutsättningar föreligger så som reseskäl och anhörigförhållande, mässar han monotont.

Det är en krystad, byråkratisk formulering som först under loppet av kvällen utvecklar sin fulla sprängkraft och som senare ska gå till historieböckerna.

– När träder bestämmelserna i kraft?

Frågan kommer på slutet av presskonferensen. Schabowski bläddrar desorienterat i anteckningarna och får av misstag fatt i vad som senare visar sig vara ett utkast till pressmeddelande, avsett att offentliggöras vid en senare tidpunkt.

– Såvitt jag känner till träder detta i kraft ...

– Omedelbart, utan dröjsmål, stammar Schabowski.

Annons

Jag sitter långt fram i salen, inklämd bland journalister från hela världen. Hör hur Schabowski stakar sig och minns hur jag tänker: Det kan inte vara sant!

Efter reklamen visas:
30 år sedan muren föll – men hur gick det sen?

I månader har jag för SvD följt utvecklingen i DDR och Östeuropa och vet att inget kommer att förbli som det är. På det slitna storbageriet Aktivist i Östberlin där maskiner står stilla i månader för att reservdelar fattas träffar jag dagen innan ilskna arbetare som har förlorat all tro på DDR och på ledningen.

– De har haft 40 år på sig. Nu är tålamodet slut, fräser Rolf Sommerfeld som står vid en av maskinerna.

Hela detta missnöje är som en krutdurk.

Men att muren, detta blödande sår som skär genom Berlin och hela Europa, i detta ögonblick håller på rämna – tanken är lika osannolik som svindlande.

Inte förrän jag timmar senare står vid den hårt bevakade gränsövergången Bornholmer Strasse i Östberlin börjar jag förstå att det verkligen sker. Hundratals östtyskar trängs vid den hårt bevakade övergången. Stämningen är laddad. Vapen riktas mot den växande människomängden.

Jag hör hur någon ur mängden ropar ”De vågar inte skjuta” och tänker: hoppas han har rätt.

Annons

Läs om Berlinmurens fall i SvD:s sidarkiv här

Slutligen ger vaktsoldaterna efter och låter människorna passera. Jag ser hur några av dem kysser gränsbommarna innan de jublande väller in i Västberlin. Tutande tvåtaktsbilar av märket Trabant kör senare i kolonner på Berlins praktgata Kurfürstendamm där vilt främmande människor omfamnar varandra.

Berlinmuren faller som av ett misstag. Vakttornen, taggtråden, trampminorna och hundpatrullerna: till synes bortsopade i en historiens nyck.

Folksamling framför Berlinmuren i Västberlin, 14:e november 1989, med Östtyska gränsvakter ståendes på muren framför Brandenburger Tor.
Folksamling framför Berlinmuren i Västberlin, 14:e november 1989, med Östtyska gränsvakter ståendes på muren framför Brandenburger Tor. Foto: Peter Diedrich

I verkligheten är Östtysklands dagar sedan länge räknande. Från Moskva sänder Michail Gorbatjov sedan 1985 ut signaler om öppenhet och reformer, glasnost och perestrojka.

Annons

Hösten 1989 är Gorbatjovs budskap till partikamraterna i Östberlin glasklart: Våra stridsvagnar ska inte sättas in som i Budapest 1956 och Prag 1968 då frihetsrevolterna kvästes med sovjetisk vapenmakt.

I Leipzig tågar den 9 oktober över 70 000 östtyskar, i Berlin något senare över en miljon. Taggtråden mellan Ungern och Österrike har klippts sönder. I Polen har de första halvt fria parlamentsvalet sedan kriget hållits och oppositionella Solidaritet är den stora vinnaren.

Men i DDR styr den allt mer halsstarrige 77-årige Erich Honecker som vägrar att höra signalerna. Så sent som i januari samma år försäkrar han att ”Berlinmuren kommer att står kvar i 50 och 100 år”.

När Honecker slutligen tvingas bort är det redan för sent. I en skoningslös rapport från säkerhetspolisen Stasi i oktober 1989 varnas för att landet står på randen till konkurs och att levnadsstandarden egentligen skulle behöva sänkas med 25–30 procent för att rädda statsfinanserna.

Den nya partiledningens plan är att öppna ventilerna och låta östtyskarna resa ut under ordnade former.

Annons

Men den 9 november är det inte längre tal om att minska trycket för att rädda regimen. DDR rasar ihop som ett korthus. I den västtyska huvudstaden Bonn reser sig parlamentsledamöterna sent på kvällen och sjunger den tyska nationalsången. Denna natt firas det som om det inte fanns någon morgondag.

Men det ska inte dröja länge förrän bitterhet smyger sig in jublet.

En östtysk gränsvakt håller vakt framför nyfikna västberlinare vid en uppbruten del i Berlinmuren troligen i november 1989 i samband med murens fall.
En östtysk gränsvakt håller vakt framför nyfikna västberlinare vid en uppbruten del i Berlinmuren troligen i november 1989 i samband med murens fall. Foto: Claus Gertsen/TT

Lika bra att lägga ner skiten

En hotellbar i östtyska Leipzig. Jag är tillbaka i staden där de östtyska massprotesterna började. Det har gått ett år sedan murens fall.

Östeuropa är befriat och Tyskland på väg att återförenas. Men först ska DDR saneras. Ekonomin är körd i botten och de smarta västtyskarna tar nu över.

Ölglasen klirrar och samtalen vid baren kretsar kring det som många beskriver som ett råttbo.

– Nergånget, hopplöst föråldrat. Lika bra att lägga ner skiten, säger en ung man i kostym som visar sig vara civilingenjör från ett stort västtyskt företag som hjälper till att ”bygga upp” Östtyskland.

Annons

Tonen vid baren är raljant. Det är säkert inte illa menat. Men jag känner ett krypande obehag. Däremot anar jag då inte hur denna hållning i årtionden ska förpesta det tysktyska samgåendet – eller västtyska ”övertagandet” som många östtyskar föredrar att kalla det.

När Västtyskland i juli 1990 tar över ekonomin brakar Östtyskland slutgiltigt ihop. De öppna marknaderna och den hårda tyska D-marken är en dödsstöt. Fyra av fem östtyskar blir under de kommande åren arbetslösa. Över en miljon människor lämnar det forna DDR.

Sedan dess har upp till 1 600 miljarder euro pumpats in vad som sedan återföreningen i oktober 1990 kallas de nya delstaterna. Arbetslösheten är nu nere kring 6 procent och hushållens disponibla inkomster har mer än fördubblats.

Men de psykiska blessyrerna smärtar desto mer – känslan av att vara förlorare med förvärvsliv och erfarenheter som tappat all betydelse i det nya Tyskland.

I denna tumultartade omvandlingstid läggs grunden till vad som långt senare ska bli en revolt mot eliter, mot liberalismen och mot det öppna samhället.

Annons
Václav Havel
Václav Havel Foto: Antonin Novy/AP

I december 1989 står medborgarrättskämpen Václav Havel på en balkong i Prag och tar emot folkets hyllningar. Han har just valts till Tjeckoslovakiens president.

Till sina närmaste vänner säger han efteråt: Vi kommer in som hjältar, men till slut, när folk förstår vilken röra vi befinner oss i och hur litet vi kan göra åt det, så kommer vi att tjäras och fjädras och sedan jagas bort.

Jag läser det citatet långt senare. Men hösten 1989, när de gamla regimerna faller som käglor, möter jag i Prag, Budapest och Berlin människor som strålar av lycka. I dessa jublets dagar anar bara få hur smarta affärsman i samröre med gamla nomenklaturan redan håller på att stycka landet och tömma privatiserade företag på enorma förmögenheter.

En av den tidens imperiebyggarna är Andrej Babis som i det gamla systemet stod på säkerhetspolisens lista över informella medarbetare. När jag träffar honom många år senare delar han ut flygblad och småkakor i en tunnelbanestation i Prag.

Annons

Det är valrörelse och miljardären Babis som äger både tidningar och jättelika jordbruks- och livsmedelsföretag har just grundat partiet ANO, Aktion missnöjda medborgare.

– De gamla politiska eliterna har misslyckats, säger han.

Kort därpå blir han finansminister och 2017 regeringschef.

I denna vinnarnas och förlorarnas tid föds frihet, demokrati och välfärd. Men också motreaktioner som nationalism, främlingsfientlighet och en övertro på starka, autokratiska ledare som Andrej Babis, Viktor Orbán i Ungern eller Jaroslaw Kaczynski i Polen.

Foto: AP

Sommaren 1990 reser jag genom östtyska Sachsen och Brandenburg. I kemistaden Bitterfeld som senare ska visa sig vara en enda miljökatastrof är luften fylld av koldamm som lägger sig som en mörk hinna över hus, bilar och människor.

Annons

I ett sjukhus droppar det från taket. En kirurg som jag möter berättar om rostiga röntgenapparater och brist på operationsbestick. Förfallet är monumentalt, och jag har svårt att förstå hur ska detta land någonsin ska komma på fötter.

Det har inte förbundskansler Helmut Kohl. I ett tv-tal till nationen lovar han ”blomstrande landskap”, ett löfte som klingar pompöst och redan då får kritiker att tala om orealistisk och vilseledande propaganda.

På det hela taget ska han få rätt.

Men i östra Tyskland går stämningarna tvärtemot den ekonomiska utvecklingen.

Hösten 2019, tre årtionden efter murens fall, reser jag åter genom de östtyska delstaterna Sachsen och Brandenburg. Det är valrörelse och högernationella Alternativ för Tyskland (AFD) går mot en dunderseger.

Partiet är emot asyl, mot islam, mot hbtq-rättigheter och mot klimatpolitiken. Men det som sticker ut är valaffischerna som kräver en ny östtysk revolution. Ett folkets uppror mot systemet och mot maktcirklarna – då mot kommunistpartiet och i dag mot Angela Merkels Tyskland.

Jag förstår frustrationen. Vet om såren som inte har läkt, förödmjukelserna, medlöparnas skam, förlorarnas bitterhet och känslan av att inte bli sedd.

Annons
En ung upplaga av Rysslands nuvarande president Vladimir Putin.
En ung upplaga av Rysslands nuvarande president Vladimir Putin. Foto: AP

Till efterdyningarna från 1989 hör också hur denna dramatiska höst formade Rysslands Vladimir Putin. När muren faller är den kommande ryske presidenten en ung KGB-officer med placering i Dresden i dåvarande DDR.

Han upplever på nära håll hur den fredliga revolutionen sopar bort det gamla systemet. Hur demonstranterna i Dresden tänder eld på säkerhetspolisen Stasis högkvarter och sedan försöker storma KGB-centralen. Och hur slutligen Sovjetunionen går upp i rök i december 1991, något som han senare ska beskriva som århundradets största geopolitiska katastrof.

Händelserna är sannolikt traumatiska för den unge Vladimir Putin som strax därpå återvänder till Leningrad och inleder en spikrak politisk karriär. Lärdomen som han tar med sig är att bara styrka kan rädda Ryssland. Om så ska vara: också med vapenmakt.

Bild 1 av 6

Folksamling framför Berlinmuren i Västberlin, 14:e november 1989, med Östtyska gränsvakter ståendes på muren framför Brandenburger Tor.

Foto: Peter Diedrich Bild 2 av 6

En östtysk gränsvakt håller vakt framför nyfikna västberlinare vid en uppbruten del i Berlinmuren troligen i november 1989 i samband med murens fall.

Foto: Claus Gertsen/TT Bild 3 av 6

Václav Havel

Foto: Antonin Novy/AP Bild 4 av 6
Foto: AP Bild 5 av 6

En ung upplaga av Rysslands nuvarande president Vladimir Putin.

Foto: AP Bild 6 av 6