Annons

Andres Lokko:Bermans livsverk väntar på att upptäckas av fler

David Berman i Borlänge 2006.
David Berman i Borlänge 2006. Foto: David Magnusson

Hans livsgärning var som en lång novellsamling – med morbid humor och brutal uppriktighet lade poeten och musikern David Berman krokben för den som lyssnade på eller läste hans texter.

Under strecket
Publicerad

Jag hade just strukit under en rad i den brittiske journalisten Dylan Jones nya bok ”The Wichita lineman”, om kompositören Jimmy Webbs melankoliskt episka ballad från 1968, när jag nåddes av nyheten att poeten och sångaren David Berman är död. Han hade begått självmord.

Det var den sjunde augusti.

Berman, mest känd som röst och kompositör i det amerikanska lo-fi-bandet Silver Jews, var lika gammal som jag. Hans liv hade kantats av depressioner, missbruk och tidigare självmordsförsök. Samt mängder av smått makalös lyrik.

Raden i Dylan Jones bok som jag hade markerat är den kanske vackraste i ”Wichita lineman”.

”And I need you more than want you / And I want you for all time.”

Av Jones bok lär jag mig hur så gott som alla Jimmy Webbs mest klassiska sånger – oftast framförda av Glen Campbell – handlade om samma person, hans ex-flickvän Susan Horton, som lika plötsligt som oväntat lämnade honom. Allt som fanns kvar var ett kort handskrivet brev som en morgon låg på köksbordet.

Annons
Annons

Webb skrev bland annat ”By the time I get to Phoenix”, ”Galveston”, ”Where’s the playground, Susie?”, ”MacArthur Park” och ”Worst that could happen” om – eller till – just henne.

David Berman befann sig i en utdragen separation när han hittades död i en lägenhet i Brooklyn, New York. Han föddes i Virginia, växte upp i Texas, studerade i New Jersey och bodde i vuxen ålder i både Kentucky och Tennessee.

Den rastlöse Berman skrev lika ofta lyrik med amerikanska städer och delstater i titeln som någonsin Webb. Men till skillnad från Webbs ögonblickligt nostalgiska vykort av kärlekssorg gömde sig Berman bakom en glimrande intelligent humor.

Hans lyrik fungerade dessutom alldeles utmärkt utan Silver Jews karakteristiskt sjaviga indiecountry-inramning i diktsamlingen ”Actual air”.

I Dylan Jones bok beskrivs ”Wichita lineman” som en blyertsskiss där du fyller i färgerna själv. Det är sannolikt ett av skälen till att ”Wichita lineman” är en av de sånger i musikhistorien som har spelats in av flest artister.

Oavsett när man först hörde den: man växer inte ifrån ”Wichita lineman” – man växer in i den. Likt ett analogt fotografi framkallas det så långsamt att nya nyanser och erfarenheter fördjupar de innebörder som sakta träder fram vid varje återbesök.

David Berman komponerade ingen enskild egen ”Wichita lineman”, ingen sång som finns i varje karaokemaskin. Han hade inga hits i den bemärkelsen. Snarare är hans livsverk en lång – av de flesta oupptäckt – novellsamling som har mer gemensamt med Raymond Carver, Alice Munro eller Richard Ford än med någon samtida popkompositör. Möjligen Bermans nära vän och musikaliska själsfrände Bill Callahan undantagen.

Annons
Annons

It’s autumn and my camouflage is dying (det är höst och mitt kamouflage är döende) lyder en av mina favoritrader i en Berman-sång (”The wild kindness” från 1998) och den är bara en av väldigt många Bermanrader som, rent litterärt, har naglat fast mig för att jag bara måste höra – eller läsa – fortsättningen.

I en av de intervjuer David Berman gav i samband med sitt sista album – utgivet under namnet Purple Mountains knappt en månad före hans död – sade han att skälet till att göra musik efter tio års uppehåll bara var att han var tvungen att tjäna pengar på något. Under den ständigt bubblande morbida humorn väntade alltid en brutal uppriktighet på exakt rätt tillfälle att sätta krokben för vem som än lyssnade. Eller läste.

När man i skenet av Berman bortgång tar sig an och läser texterna framstår ”Purple Mountains” verkligen som ett testamente. Men egentligen tror jag att vilket av hans album som nu än hade blivit hans sista hade uppnått samma effekt.

När Jimmy Webbs söner i slutet av 1990-talet startade det egna bandet The Webb Brothers hade deras far ett enda okuvligt krav: de fick inte ens försöka komponera en enda sång förrän de hade läst Dylan Thomas samlade verk.

Jag tror att den så litteraturhistoriskt bildade David Berman hade älskat Webbs krav. På exakt samma vis som några av oss uppskattade Berman själv i hans så kamouflagemönstrat minerade gränsland mellan tvärsäker humor och den allra djupaste sanning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons