Annons

Erik Bergqvist:Bertil Malmberg fann äktheten i det teatrala

Bertil Malmbergs poesi må ha varit antimodernistisk, men dikterna är också motsägelsefulla och sårbara på ett sätt som sällan uppmärksammats. I sin senare diktning odlade han i själva verket en modernistisk estetik, om än på ett alldeles eget maner.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bertil Malmberg (1889–1958) var poet, manusförfattare och översättare, samt från 1953 ledamot av Svenska Akademien.

Foto: SCANPIXBild 1 av 1

Bertil Malmberg (1889–1958) var poet, manusförfattare och översättare, samt från 1953 ledamot av Svenska Akademien.

Foto: SCANPIXBild 1 av 1
Bertil Malmberg (1889–1958) var poet, manusförfattare och översättare, samt från 1953 ledamot av Svenska Akademien.
Bertil Malmberg (1889–1958) var poet, manusförfattare och översättare, samt från 1953 ledamot av Svenska Akademien. Foto: SCANPIX

Dagboksanteckning av Bertil Malmberg, februari 1945: ”När jag ser tillbaka på min produktion som diktare slår det mig att den helt bestämmes av antitesen
skugga – substans. Att poetens djupaste sympati tillhör ’skuggan’ förefaller obestridligt.”

En ganska god karaktäristik över dittills utgivna böcker, men också en fingervisning om de fem diktsamlingar som skulle följa, från 1947 och framåt, och som kom att förändra bilden av denne på svensk mark tämligen främmande diktarsjäl. Man kan byta ut skugga – substans mot sken – verklighet eller tomhet – form. Tvärs genom en diktarbana som ofta hånats för sin teatrala läggning, varvid poeten prövar och förkastar masker för att slutligen visa sitt ansikte (ungefär så har det framställts), återkommer antitesen, det olösbara spelet av krafter. Har man detta i åtanke öppnar sig författarskapet bakåt – fler diktsamlingar blir helt enkelt både läsbara och angelägna.

Annons
Annons

Bilden av Bertil Malmberg har varit om inte direkt falsk så i alla fall kringskuren och inte sällan illvillig. Framför allt har den ställt sig liksom bredbent framför poetens egna texter. Men sedan en tid pågår en nylansering av Malmberg och en revidering av bilden. 2006 utkom ”Diktaren i sitt sekel. Artiklar, tillfällighetsdikter och opublicerade manuskript”, i urval av Peter Luthersson och Anders Mortensen. Samma redaktörer har nu sammanställt en uppföljare, i litet oväntat rosa skrud och med ett suddigt foto av Malmberg till bords på Sigtuna stadshotell (en bit in på en bättre lunch, kan man tänka):
Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis, 182 s).

Först ska sägas att den förra volymen är både till omfång större och invändigt matigare, medan den nya, slankare utgåvan med sina enkäter och intervjuer av lättare veckopresskaraktär mera presenterar Malmberg som en dåtidens kulturkändis. Det är litet svårt att se hur boken skulle kunna omvända de skeptiska, men det beror i så fall inte så mycket på Malmberg som på inramningen – Lutherssons och Mortensens litteraturpolitiska ärende. Baksidestext: ”Dokumentationen siktar på att förtydliga bilden av Bertil Malmberg som representant för tanketraditioner som länge har haft svårt att göra sig gällande i Sverige.”

Traditionen som åsyftas är den individualistiskt-borgerligt-humanistiska, i motsats till den modernistiskt-kollektivistiska. För egen del känner jag en viss olust inför den här typen av anvisningar. Riskerar inte utgivarna att hamna i en tendentiös fålla som liknar belackarnas? Det finns i de båda bandens kommentarer ibland en lite gnällsjuk ton man gärna sluppit. Bör samtidigt framhållas att redaktörerna bibringar många nya, värdefulla perspektiv, samt att utgivningen av Malmbergs egna texter i sig är en kulturgärning.

Annons
Annons

Bertil Malmberg (1889–1958) föddes i Härnösand i ett starkt borgerligt och konservativt hem. När fadern, lektor i franska, fick en tjänst i Stockholm flyttade familjen dit; Bertil tog studenten 1907 vid Norra Latin. Redan året därpå debuterade han som sekelslutsdekadent, Levertinsk poet med ”Bränder”, och under de närmast följande åren utkom en rad prunkande, småningom alltmer tyskklassicistiskt burna samlingar, formellt slipade och med enstaka minnesvärda rader men på något vis döda invärtes, ibland pekoralistiska, med talande titlar som ”Uppgörelse och löfte” (1911) och ”Dåd och dröm” (1912). ”En blödande jord” (1917) innehöll hyllningar till Karl XII och Gustav II Adolf – Malmberg kallade den senare ett lågvattenmärke.

Eftervärldens dom över Malmbergs 10-tal var i stort sett också samtidens, även om exempelvis Wirsén i Svenska Akademien utropade Malmberg till poetiskt snille, vilket ju bara det är en smula suspekt. I alla fall bör Malmberg ha erfarit löjet i sin roll som virtuos diktarprins när han 1917 gick i tysk exil. De tio åren i München är mytomspunna, särskilt som poetens egna erinringar är mer sceniskt utmejslade än historiskt sannolika – Malmbergs memoarböcker är egenartad läsning, och romanfragmentet ”Morgon i München 1923” är nog det bästa han skrev på prosa. Ovedersägligt tog han dock intryck av de intellektuella och/eller sjaskiga miljöer han rörde sig i, och fördjupade sin frändskap med tysk litteratur – Stefan George, Hoffmansthal, Rilke.

Werner Aspenström, som förstod att värdera den motsägelsefulle Malmberg, föreslår i sin lysande långessä ”Bertil Malmberg” (1987) en länk från den expressiva tyska rekvisitan till den sena diktningens ”hallucinationsrealism”. Hur som helst, med 1923 års ”Orfika” tömde Malmberg den platonska skönhetsbägaren i botten. 1927 återbördades han till Sverige och fördes raskt till Konradsberg för ”lindrig oreda i själen”. I sitt hemland var han nu halvt glömd, vilket bör ha förstärkt den kanske medfödda känslan av utanförskap.

Annons
Annons

De två tunna samlingarna från 1927 och 1929, ”Slöjan” och ”Vinden” visade en förändrad Malmberg: mer dämpad, skuldtyngd, melankolisk. Trots att det eviga rimmandet ibland lägger sig i vägen finns i dessa böcker en sorts sårbarhet som borde kunna nå en uppmärksam läsare än i dag. Och i ”Vinden” återfinns en av Malmbergs märkligaste och mest varaktiga dikter, ”Dårarna”, som jag för egen del först mötte genom Eric Fylkesons inläsning, och vars första strofer lyder:

Jag vet ej, vad de känna, vilka ting

De söka, där de röra sig i ring,

och icke, vad de tänka, där de stå

orörligt stilla, medan molnen gå.

Dikten fortfar sedan att porträttera dårarna – ”en maharadjas son / av Ingenstädes och av Långtifrån”, en greve av Chambord, en som tror sig vara ”en kostbar vas / av idel genomskinligt glas” – här kan en sentida läsare komma att tänka på Ulf Erikssons roman ”Varelser av glas” (2005) som – inga övriga jämförelser – skildrar en gåtfull återkomst av en lika gåtfull epidemi- eller vanföreställning som härjade i 1500-talets Europa (och som Foucault omnämner i sin ”Vansinnets historia”).

Det är uppenbart att Malmberg till sin dikt hämtade intryck från sina vandringar över grusgångar och under höga träd bland andra patienter på Konradsberg. Vissa uttolkare har i dårarna trott sig se porträtt av diktarkollegor – Ekelund bland annat, och Rilke, den sköraste av alla – men dikten är nog framför allt en dikt om Malmberg själv och ett sökande efter vilka slags varelser han var eller kunde vara.

Det finns narcissistiska drag hos Malmberg, och självbespeglingen tycks på sätt och vis hänga samman med en tidvis självklar, tidvis mer tillkämpad försvurenhet åt det bestående – såväl estetiskt som politiskt. Det ”gamla” Tyskland hade gått under praktiskt taget inför hans blickar och det Sverige Malmberg lämnat fanns inte kvar längre. Frågan var nu vem den kvaddade mannen var som kommit tillbaka. Men som Aspenström påpekar: ”För Narkissos var det ingen katastrof att spegeln sprack. Bilden blev mer splittrad, men rikare, sannare.”

Annons
Annons

Med 30-talet inskärpte Malmberg sin esteticism, på tvärs mot det modernas profanerande strömningar. Men under det deklamerande, serena idiomet var Malmberg en annan nu: borta var föreställningen om en evig skönhetsvärld under den bedrägliga verkligheten. I stället talar dikterna om tomheten – i själva skenet, det förgängliga, jaget. Det innebär helt klart en tillgång, en sorts ny nivå av den malmbergska symbolismen.

I ”Dikter vid gränsen”, en av decenniets bäst säljande diktböcker, siar poeten spenglerskt om västerlandets undergång och bedyrar att ”Min egen personliga gåta/ blir av ständigt mindre vikt”. Det är dock uppenbart att undergången även är personlig; versen klingar alldeles intill ”det hemska rummet bortom all gestalt”.

Den ingående uppgörelsen med jaget, modet att verkligen ta sig an tomheten, skulle dock dröja några år. Först skulle Malmberg med ”Sångerna om samvetet och ödet” (1938) göra ett märkligt gästspel i den kristna Oxfordgrupprörelsen, vars förkunnelse löd att världens frälsning börjar med den enskildes botgörelse. Som många påpekat bör man nog betrakta det hela som en parentes på vägen mot estetisk omvändelse, men det är väl tänkbart att det skuldmotiv Malmberg alltid brottades med bidrog till att ge åt den kristna läran en övergående lockelse. Diktens sakrala potential låg honom för övrigt alltid nära.

”Flöjter ur ödsligheten” (1941) var en trevare, gestiskt i ungefär samma beprövade anda; samtiden som ville ha beredskapsdikt sköt den ifrån sig. Nästa bok dröjde sex år: 1947 utkom ”Under månens fallande båge”, Malmberg var då 58 år och på väg in i sin litterärt mest fruktbara period: fram till sin död 1958 gav han förutom de fem diktsamlingarna ut tre memoardelar, två essäböcker, en monografi (över Edvard Bäckström) och ett skådespel.

Annons
Annons

Men det är arten av hans poesi det gäller nu: fragmentarisk, koncentrerad, skenbart fri och personlig – modernistisk, fast på ett alldeles eget maner. Vad var det som hände? Kanske bara tiden. Malmberg tillstod att han tagit intryck av fyrtiotalisterna, framhåller i en intervju 1953 exempelvis Aspenström och Lindegren. Förvisso hade han redan på 30-talet både umgåtts med och läst Lundkvist och Ekelöf. Men banden till vissa modernistiska element gick längre tillbaka än så och hade nog i högre grad utländska förebilder: Hölderlin, Baudelaire, Rilke. Den ungefär jämngamla Gottfried Benn var också en anförvant.

Sedan har vi det omskrivna slaganfallet på Stadshotellet i Halmstad en augustidag 1947, och som Malmberg själv menade fick honom att uppfatta verkligheten helt annorlunda. Det har förstås bidragit till eftervärldens skarpa periodindelning.

”Under månens fallande båge” (1947), ”Men bortom marterpålarna” (1948), ”Med cyklopöga” (1950), ”Lek med belysningar” (1953), ”Klaviatur” (1955), så heter böckerna, var och en med sitt ödsliga majestät och sällsamma sug. Vad gör dem så mycket mer betydande än de tidigare? Flera saker. Det första är att läsaren genast känner att insatsen nu är mycket högre. Att varje rad har ett slags fysisk evidens. Att orden inte hade kunnat falla annorlunda:

Trampade ligga blommorna –

och där ingenting trampades

där blommade ingenting.

Det andra, lika svårt att beskriva, är formen, vilken man upplever som lika sträng, nej strängare än all klassicerande vers. Och ändå friare, på en gång skulptural och mjuk, närmare sitt ämne: skugga och substans närmare varandra. Gunnar Brandell skriver träffande om hur tomheten hela tiden hotar att sluka orden, och att det ger upphov till en för Malmbergs poesi helt ny sorts spänning. Typografin ska inte heller underskattas, poeten var oerhört noga med den.

En aspekt ytterligare i min flimrande resumé. I en intervju för Veckojournalen 1952 skriver Brita Hiort af Ornäs: ”Ty denna verserade och älskvärde herre, som är besatt av ordmagi och lyrisk elokvens, är samtidigt kemiskt fri från pose. Klär han av sig intill benen så är det inte för att spela teater inför sig själv.”

Fel, tror jag. Även i sin ”demaskerade” fas prövar Malmberg entréer, sortier, belysningar. Och kanske är det den sidan av hans estetik som stuckit ut mest i vårt kulturklimat: tanken att scenen – som är poeten Malmbergs modus – alstrar sin egen äkthet, ja kanske till och med att det ”äkta” alltid på ett gåtfullt vis är förbundet med masken.

Erik Bergqvist
är poet och kritiker.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons