Annons

John Swedenmark:Bertolt Brechts sånger sätter språket på spel

Bertolt Brecht (1898–1956)
Bertolt Brecht (1898–1956) Foto: TT

Till ”Change the world”-konserten i Dublin tidigare i år samlades världens mest framstående uttolkare av den tyske dramatikern Brechts sånger. Musikaliskt var det lysande, men vad händer i den engelska översättningen?

Under strecket
Publicerad

Blixa Bargeld.

Foto: Andrew Cotterill / TT Bild 1 av 3

Kompositören Hanns Eisler med sin fru Anna Louise, 1948.

Foto: TT Bild 2 av 3

Ute Lemper i rollen som Marlene Dietrich på Theater am Aegi i Hanover, Tyskland. 

Foto: TT Bild 3 av 3

Bertolt Brecht har alltid fascinerat mig på grund av sin skarpa förmåga att nå fram med komplexa resonemang. Han är skickligare än vilken reklammakare som helst, kanske därför att han har en så bra produkt: beskrivningen av hur ett orättvist samhälle vanställer människorna.

I hela sitt verk: teaterpjäser, dikter, prosa av olika sort, åskådliggör han maktmönster och motsägelser som annars bara accepteras. Ömsom är det drastiskt, ömsom subtilt. Ibland underförstått, så att man får lov att tänka själv, ibland propagandistiskt, javisst! – men de föreläsande tonfallen är en del av helheten och måste själva sättas i perspektiv. Dessutom är särskilt talkörerna oerhört sofistikerade i sin skenbara enkelhet, så som bland annat den ryska filologen Roman Jakobson har visat.

Jag har förstått av skådespelarvänner att Brecht skapar roller som är underbara och utmanande. Men mitt eget intresse, teoretiskt och yrkesmässigt, har främst riktats mot språket, versen, metaforiken och retoriken. Särskilt har jag fastnat för tidsdiktningen: dessa kommentarer på fri vers som försöker förstå vad som händer i världen, som tänker. Och sångerna, som på scen ger handlingen en inramning, nästan scenografisk, men som också fungerar som självständiga konstverk som interagerar med sin samtid.

Annons
Annons

Blixa Bargeld.

Foto: Andrew Cotterill / TT Bild 1 av 1

”Sjörövar-Jennys sång” ingår som bröllopsunderhållning i ”Tolvskillingsoperan”, som just nu spelas i en mycket sevärd uppsättning på Folkoperan/Stadsteatern i regi av Mellika Melouani Melani, och dess aggressiva dröm om revansch impregnerar hela pjäsen. När Nina Simone framför Brecht/Weills sång live den 4 april 1964 till eget excentriskt pianokomp och med stark dramatisering blir den istället en del av den amerikanska medborgarrätts rörelsens kamp. Lotte Lenyas inåtvända version i filmen från 1931 berättar i sin tur någonting helt annat, kanske lager på lager av kvinnliga hemligheter. Så där kan man fortsätta gå igenom olika inspelningar. Det är alltid en bra låt. Men ibland antänder den samtiden, eller öppnar dörrar i själen.

Därför var det självklart för mig att åka till Dublin för att uppleva en unik konsert, ”Change the world” med framstående Brechtuttolkare på National Concert Hall, hemmaarena för irländska radions symfoniorkester. Toppnamnet var den sångerska som nog räknas som den främsta i gamet just nu, Ute Lemper, född 1963. En ännu mer anmärkningsvärd deltagare var Blixa Bargeld (född som Christian Emmerich 1959), frontfigur och sångare i avantgardepunkgruppen Einstürzende Neubauten och länge medlem i Nick Caves kompband The Bad Seeds. Han har mer och mer närmat sig konstmusiken och utvecklat allt fler dimensioner i sin röst. 

Blixa Bargeld.
Blixa Bargeld. Foto: Andrew Cotterill / TT
Annons
Annons

Medverkade gjorde också den multibegåvade irländske sångaren Gavin Friday och den Australienfödda kabaréartisten Meow Meow; skådespelaren Camille O’Sullivan fungerade som uppläsare och inledde även med några sångnummer. Ackompanjemanget sköttes av ett femmannaband som skickligt anpassade sig till artisternas ambitioner. Gavin Friday fick vara schlagersångare fastän han kan mer, men när Meow Meow avslutade första halvan av konserten som vamp i svart hårburr med uppdrag att omvända oss till kommunismen infann sig genast en uppsluppen kabaréstämning, där herrar ur publiken kallades upp på scen för att medverka.

Efter paus blev allt allvarligare, mer konsert än föreställning. Och här plockade musikerna fram djupet i sångerna. Lemper hade också med sig en egen pianist. Det fantastiska är ju inte bara orden utan också musiken. Rytmiken. Växlingarna mellan det brutalt catchy och det smeksamt atonala. Extrastämmor från instrumenten nästan polemiserar med sångstämman, som har en tuff dag på jobbet, med tvära kast från det direkt expressiva till jättesvåra passager. 

Brecht samarbetade framför allt med två modernistiskt skolade tonsättare, som gav sig in i teaterarbetet med liv och list: Kurt Weill (1900–1950) och Hanns Eisler (1898–1962). De kunde översätta Brechts handlag med motsatser till partitur. Och resultatet blev sådant att man får ut av sången vad man lägger ned i den.

Den ska talas (inte sjungas, skrikas eller väsas fram)

På skivomslagstexten till den lp som kanske är min favorit, ”Stratas sings Weill”, berättar Teresa Stratas om kampen med en passage i ”Surabaya-Johnny” som är så hopplös att de flesta gör den på annat sätt. Det är raden ”Nimm doch die Pfeife aus dem Maul, du Hund!”: den ska talas (inte sjungas, skrikas eller väsas fram), och det på en för talrösten extremt hög ton. Motvilligt försökte hon – och nådde tack vare detta fram till en helt annan förståelse av sången. 

Annons
Annons

Ett annat exempel på svårsjungenhet är del ett av Eislers tonsättning av ”An die Nachgeborenen” (”Till dem som föds sedan” i Jan Hammarlunds översättning). Den hoppar de allra flesta över, trots klassiska rader som ”I sanning, jag lever i mörka tider!” eller ”när ett samtal om träden nästan är ett brott”. Men jag har faktiskt hört Hammarlund framföra den, på ett seminarium jag anordnade om Brechts bevarade inläsning av dikten (finns på Youtube).

Blixa Bargeld ställde sig på scen, vitsminkad och i grå kostym. Med en blandning av stillastående och gummisprattel, och med motsvarande växlingar mellan saklighet (till exempel sången som söker värva lyssnaren till Arbetarnas enhetsfront) och vrål, till exempel ”Kanonsången” ur ”Tolvskillingsoperan”. Hans röst är som sagt både rik och stor; ibland behövdes knappt mikrofonen. Det var mäktiga tolkningar, både på tyska och på mycket god engelska. Den närmast tvåspråkiga Ute Lemper bytte också mellan språk på sinnrika vis i sin utstuderade recital

En sångtext måste framför allt vara sångbar

Likafullt har jag en känsla, som inte ens mina musikervänner delar, av att mänskan sjunger allra bäst på sitt modersmål. Även om språkljuden framförs perfekt (och modifierade utifrån vad akustiken kräver) blir närvaron intensivare, på något undermedvetet vis, så fort käften spelar på hemmaplan.

Det här relaterar till översättningsproblematiken. En sångtext måste framför allt vara sångbar. Stavelserna och vokalerna ska komma på rätt plats. När jag, som är tämligen omusikalisk, ska översätta en sång, till exempel i en roman, kan det kosta veckor av ansträngning och konsultationer. De översättningar som används på scen och i inspelningar är de som fungerar, naturligtvis. Men de är inte alltid de bästa, enligt min bedömning som översättare. Vad som fungerar och ej avgörs i nuet. Utifrån den person som ska framföra texten, och utifrån prognoser om publikens reaktioner. 

Annons
Annons

Kompositören Hanns Eisler med sin fru Anna Louise, 1948.

Foto: TT Bild 1 av 1

Den översättningsmoral som är min och kollegornas handlar istället om återgivningen av originaltexten i all dess rikedom. Ett liknande dilemma kan för övrigt uppstå när en teaterpjäs repeteras. ”Så här kan inte jag säga.” ”Det här blir för mycket för publiken.” Och vad som stryks eller förenklas är så gott som alltid den poetiska komplikationen, språkets krumbukter – inklusive den viktiga möjligheten till vaghet och mångtydighet där så behövs.

Kompositören Hanns Eisler med sin fru Anna Louise, 1948.
Kompositören Hanns Eisler med sin fru Anna Louise, 1948. Foto: TT

I ”Ballad om judehoran Marie Sanders”, med musik av Eisler, växlar en eftersinnande och ömsint berättelse om ett kvinnoöde med en återkommande revolutionsstämning i högt tempo. Den senare lyder så här:

Das Fleisch schlägt auf in den Vorstädten.

Die Trommeln schlagen mit Macht.

Gott im Himmel, wenn sie etwas vorhätten

Wär’es heute Nacht.

Den version Ute Lemper framför, i Dublin och på skiva, är denna:

And people crouch in their tenements

And hear the beating of drums.

God above, could there be something wrong tonight?

Listen! here it comes.

Jämförelsen ger vid handen ett antal detaljer som går att ifrågasätta. Förstäderna i Europa har blivit till fattigbostäder på Manhattan: tenements. Subjektet ”folk” har stoppats in explicit, och de ”hukar för språng”, medan Brecht jobbar med en avsiktlig dubbeltydighet: ”Das Fleisch schlägt auf” åsyftar att köttpriserna stiger, men rymmer också, poetiskt undermedvetet, en läskig vision av att ”köttet går sönder”. Brecht använder tyskans konjunktivformer (som anger möjlighet eller (o)sannolikhet) för att säga att ”dom” kanske planerar någonting, och i så fall i natt. Dock anger han inte vilka som avses med ”dom” – en vaghet som är i högsta grad verkningsfull. Den engelska översättningen havererar däremot på slutet, med det dramaturgiskt sett helt vilsegångna: ”Lyssna! Här kommer det”.

Annons
Annons

Ute Lemper i rollen som Marlene Dietrich på Theater am Aegi i Hanover, Tyskland. 

Foto: TT Bild 1 av 1
Ute Lemper i rollen som Marlene Dietrich på Theater am Aegi i Hanover, Tyskland. 
Ute Lemper i rollen som Marlene Dietrich på Theater am Aegi i Hanover, Tyskland.  Foto: TT

Fler kriarättningar skulle kunna göras. Men Ute Lemper gillar uppenbarligen det här, och hon framför det med sådan bravur (på bägge språken) att det är omöjligt att inte ryckas med så som musiken manar till. Och väldigt få tänker väl på vad som går förlorat – eller på litterär exakthet överhuvudtaget som ett problem.

Dessutom skapar hon komplikation på andra vis. Hennes rika frasering, och hennes rika palett av röster och tonlägen, hjälper musiken att ännu tydligare framhäva vad som sägs, de motsägelser och kontraster som finns i texten ... även om alltså några av dem har bytts ut. Och ett utförligt mellansnack om Hanns Eislers liv och betydelse övergår i en livlig beskrivning av hur Brecht och Eisler hoppade i galen tunna när de bestämde sig för att verka i DDR, på statskommunismens villkor, inför en publik som mest bestod av partigängare. Hon antyder att de nog ångrade sig. Jag vet inte om jag håller med.

Däremot är jag bestämd på att det litterära finsnickeriet (vers, klanger, bildspråk, mångtydighet) bör försvaras mer, på samma sätt som det anses som ett allvarligt ingrepp att gå in och ändra i partituret. Och jag klarar mig väl inte undan att lägga fram ett eget förslag på hur den problematiska refrängen ska se ut på rimmad svenska – även om det är provisoriskt och otestat:

Och köttet går upp i förorten,

trummorna dundrar, med kraft.

Om dom gör, Gud, vad dom inte har gjort än,

sker det nog i natt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons