Annons
Kommentar

Anna Ångström:Nu har Bertolucci suddat ut sin mandala

Bernardo Bertolucci 1941–2018.
Bernardo Bertolucci 1941–2018. Foto: Piero Oliosi/ IBL

Antifascisten med känsla för jorden, musiken, språket – det är så man vill minnas Bernardo Bertolucci som även gjorde en del mindre bra, budgetstinna, internationella filmer.

Under strecket
Publicerad

Jean-Louis Trintignant och Dominique Sanda i ”Fascisten”.

Foto: Everett/IBLBild 1 av 3

Stefania Casini och Gérard Depardieu i ”1900”.

Foto: Everett Collection/IBLBild 2 av 3

Bernardo Bertolucci och Liv Tyler i samband med lanseringen av ”Stulen skönhet” 1996.

Foto: Remy de la Mauviniere/APBild 3 av 3

– Filmen är vår tids mandala, sade Bernardo Bertolucci och såg lite sorgsen ut.

Han talade med mjuk röst om förgängligheten, både när det gäller den fysiska filmremsan men också om skapandet i stort och inte minst hans då aktuella film ”Lille Buddha”. Det var på filmfestivalen i Berlin 1994 och den italienske filmregissören berättade under en intervju engagerat om buddismen, sitt möte med Dalai Lama och symboliken i att munkarna förstör den sandkorn för sandkorn mödosamt skapade mandalan – en symbol för världen sedd genom Buddhas upplysta medvetande.

Filmen ”Lille Buddha” var ett slags avslut för Bernardo Bertolucci på en självvald exil då han utanför Italiens gränser hade filmat en ”orientalisk trilogi” med ”Den siste kejsaren” i Kina – en filmisk fest som inbringade nio Oscars och som var den första utländska film som fick spelas in på autentiska platser i Peking – och ”Den skyddande himlen” i Sahara. Han förklarade sitt uppbrott från Italien med att landet i början av 1980-talet ”stank av cynism, korruption och konsumism och förstummade min kamera”.

Annons
Annons

Jean-Louis Trintignant och Dominique Sanda i ”Fascisten”.

Foto: Everett/IBLBild 1 av 1

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren, född den 16 mars 1941 i Parma, var ju både kontroversiell på hemmaplan under sin tidiga karriär, och mycket engagerad i den europeiska filmens överlevnad och framtid. Han började som ung regiassistent till Pier Paolo Pasolini och delade dennes kritiska vänsterblick på samtiden, även om Bertolucci sedan kom att skapa stora, breda och publika epos som ”1900” – en förening av italiensk neorealism och Hollywoodunderhållning.

Jean-Louis Trintignant och Dominique Sanda i ”Fascisten”.
Jean-Louis Trintignant och Dominique Sanda i ”Fascisten”. Foto: Everett/IBL

Antifascismen och medlöperiet är teman i två av Bertoluccis tidiga filmer från 1970: ”Spindelns strategi” bygger på en novell av Jorge Luis Borges och problematiserar begrepp som hjälte och förrädare i motståndskampen. ”Fascisten”, efter romanen ”Anpasslingen” av Alberto Moravia, handlar om den lille mannen som går maktens ärenden, spelad av franske stjärnan Jean-Louis Trintignant.

”Fascisten” öppnade dörrar för Bernardo Bertolucci som därpå gjorde ”Sista tangon i Paris”, 1972, en skandalomsusad och melodramatisk succé som censurerades i flera länder, men som har uppenbara kvaliteter i såväl foto (Vittorio Storaro) som psykologi. Marlon Brando och Maria Schneider spelar två olika människor, två främlingar med var sitt bagage, som slumpen för ihop till en kort men omöjlig gemenskap i erotiska lekar som slutar med brutal död.

Annons
Annons

Stefania Casini och Gérard Depardieu i ”1900”.

Foto: Everett Collection/IBLBild 1 av 2

Bernardo Bertolucci och Liv Tyler i samband med lanseringen av ”Stulen skönhet” 1996.

Foto: Remy de la Mauviniere/APBild 2 av 2
Stefania Casini och Gérard Depardieu i ”1900”.
Stefania Casini och Gérard Depardieu i ”1900”. Foto: Everett Collection/IBL

Kanske associerar ändå de flesta Bertoluccis oeuvre med femtimmarsfresken ”1900” från 1976, där regissören utifrån sin hemtrakts Parma målar en fantastisk bild av norra Italiens utveckling under 50 år och – åter – den gryende fascismen i mellankrigstiden. Huvudpersonerna föds samma dag 1901, men tillhör var sin klass. En rad stjärnaktörer delade på rollerna – bland andra Robert De Niro som godsägaren Alfredo Berlinghieri och Gérard Depardieu som drängen Olmo Dalcò. ”Klasskamp, framväxande socialism och fascism, men också erotiska förvecklingar, utvikningar kring den futuristiska tidsandan och en mängd bipersoner på godset i Reggio Romagna som är den huvudsakliga spelplatsen – allt förenas med en beundransvärd precision till ett cinematografiskt fyrverkeri”, skrev SvD:s Carl-Johan Malmberg inför visningen i SVT 2004.

Känslan för jorden, musiken, språket – det är så man vill minnas Bertolucci som även gjorde en del mindre bra, budgetstinna, internationella filmer. Hans återkomst till Italien 1996 med ”Stulen skönhet” klöv kritikerna. Visst smeker kameran Liv Tyler i rollen som ung oskuld på jakt efter sin far i Toscanas vackra landskap, men här finns också en melankoli, ett vemod över vad tiden gör med oss. Nu har Bertolucci definitivt suddat ut sin mandala.

Bernardo Bertolucci och Liv Tyler i samband med lanseringen av ”Stulen skönhet” 1996.
Bernardo Bertolucci och Liv Tyler i samband med lanseringen av ”Stulen skönhet” 1996. Foto: Remy de la Mauviniere/AP
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons